I lördagsmötet mot Degerfors hade Malmö FF totalt åtta spelare med utländskt pass på plan.

Allsvenskt rekord på herrsidan. FC Rosengård kan ha haft lika många på damsidan någon gång.

MFF-rekordet beror naturligtvis delvis på att det numera är tillåtet med fem byten per match. Till dessa åtta skal läggas att dansken Lasse Nielsen satt kvar på bänken hela matchen och att den nye finländaren Niklas Moisander inte fanns med i truppen. Samt att norrmannen Jo Inge Berget var skadad.

Det talas ofta om betydelsen av att svenska klubblag går långt i de europeiska turneringarna. Inte minst från Malmöhåll ironiseras det ofta över övriga lags tillkortakommande.

Malmö FF har genom skicklighet – jag understryker detta – skaffat sig en ekonomisk särställning genom sina Europaframgångar men också på vägen dit haft marginalerna och den lilla extra turen med sig. Och inte minst genom sin seeding fått en gynnsam lottning. Det har även i tidiga omgångar inbringat segermiljoner.

Men MFF-ledningen anser tydligen att det behövs trupper med cirka ett dussin utländska spelare för att klara långvarigt spel i Europa och att försvara sitt SM-guld.

Och trots att MFF-akademin rankas som bäst i landet.

Det är en kuslig utveckling om en svensk klubb behöver en trupp, där hälften kommer från utlandet, för att lyckas i Europa.

”Alla” säger att Europaframgångar gynnar svensk fotboll. Men är det så? Har MFF:s lyckade säsonger gjort Sverige bättre som fotbollsland? Jag bara ställer frågan. Svarar inte på den.

Säger bara att MFF blivit bättre. Men för att behålla sin position har man alltså investerat i elva utländska spelare.

Om Anel Ahmedhodzic och Franz Brorsson försvinner i det nu öppna transferfönstret är det bara reservmålvakten Marko Johansson, Erdal Rakip, Pavle Vagic och i periferin Hugo Andersson som kommit fram genom den egna akademin. Oscar Lewicki då? Han säger själv i en intervju med magasinet Offside att det var i Bayern München och i BK Häcken han fick sin utbildning. Sebastian Nanasi är också ett gränsfall.

Jag gillar höga målsättningar och framför allt klubbar som lägger resurser på att utveckla ungdomar från de egna leden. Framlidne MFF-ordföranden Håkan Jeppsson hade så sent som 2018 målsättningen att MFF skulle vinna Allsvenskan och avancera till något slutspel i Europa med trupp, där hälften hade en period i akademin.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Tyvärr, säger jag.

Malmö FF har tvingats in på samma spår som alla klubbar som vill konkurrera på de internationella planerna.

Om detta gynnar den totala svenska fotbollen är jag mycket tveksam till.