Om några timmar är det avspark i det allsvenska toppmötet mellan Malmö FF och AIK.

Dagens höjdpunkt, när en efterhängsen förkylning nästan helt däckat mig.

Den senaste tiden har MFF:s usla resultat i Champions League och i Allsvenskan diskuterats livligt. 0—11 i CL ser inte vackert ut men är historisk sett siffror man i MFF är vana vid när laget leker på de storas gård. Prestationen ligger självfallet i att MFF kvalificerat sig till slutspel i den finaste av europeiska turneringar. Det får man inte glömma, när anhängarnas tankar blir för dystra.

Frågan är vad nytta laget dragit av de många matcherna i Europa. Nu förklarar man de inhemska missarna med att programmet är för tufft. Men man visste naturligtvis vad som väntade. Inför säsongen löd mantrat: Vi har en trupp som klarar detta dubbelspel-

Så kom då – de frånkomliga – skadorna. Då var dessa orsaken till poängförlusterna. Men glöm inte att MFF under senaste transferfönstret köpte landslagsmeriterade spelare från Finland, Peru, Sverige och Mali.

Effekten av dessa nytillskott tål att diskuteras.

***

Under Chelseamatchen poängterade tv-kommentatorn Hasse Backe att den erfarenhet MFF skulle ta med sig till det allsvenska spelet var tempot. Det låter klokt. Men vad fick man se mot Varberg? Jo, ett MFF som drog ner på just tempot. När Varberg erövrade bollen blev det fart framåt och inget meningslöst bolltrillande, mest på mittplan eller till och med egna planhalvan. MFF vann bollinnehavet med 65—35. Ett bollinnehav man inte drog någon som helst nytta av. Var fanns intentionerna?  En så klen prestation kan inte förklaras av ett tufft spelprogram. Med en trupp med cirka 15 A-landslagsmeriterade spelare måste man kunna begära mer.

Jag har en känsla av att MFF:s och spelarnas självbild, den att klubben och spelarna är bättre än den verkligheten visar, är anledningen till de sämre resultaten.