Isolerad en vecka. Nja, det är väl att ta i.

Men några dagar utan en fungerande, dator innebär att det dagliga livet inte, ja, just det, fungerar helt ut. Att inte kunna publicera en blogg är en småsak i det hela, men att inte fullt ut kunna klara av det dagliga livet känns frustrerande. Man saknar ju också möjligheten att via olika sajter lätt få den information man vant sig vi, den som man under ”gamla, goda tider” kunde få via sina papperstidningar.

Jag är givetvis fullt medveten om att man med en modern mobiltelefon kan få samma uppgifter som via en dator.

Men nån måtta får det vara för oss plus 80, syn och motorik är inte vad de en gång varit.

Så nu har jag inhandlat en ny dator. Livet kan återgå till det normala.

Men tala om I-landsproblem!

Texten nedan var klar för publicering när datahaveriet inträffade. Den var skriven i ilska och min sinnesstämning har inte helt lagt sig så här är min come back i bloggarvärlden.

Fotbollspubliken tillbaka.

Upplagt för höjd feststämning på de arenorna inför de spännande avslutningarna i de olika serierna.

Det började ju också så bra, storpublik, gemensamma marscher till arenorna. Och som vid Stockholmsderbyt magnifika tifos med hyllning till AIK:s och Djurgårdens historia, ackompanjerat av en mäktig allsång från ett utsålt Friends.

Men denna härliga, upplyftande känsla tog ett abrupt slut. Arenan fylldes av tjocka rökmoln som gjorde att matchstarten sköts upp, det blev ytterligare avbrott av samma orsak. Stundtals var delar av planen så rökfylld att man på tv:n inte kunna urskilja spelarna. Bengaleldarna på båda sidor saboterade det vi via tv och de på plats betalat för att se. Det är ofattbart att klubbarna indirekt genom sin ensidiga koncentration på den så kallade Villkorstrappan accepterar supportergruppernas beteende. Försvinner olagligheterna lär diskussionsklimatet mellan myndigheterna och fotbollens representanter bli gynnsammare.

Att bli kallad ”Snutdjävlar” och ”Fotbollsmördare” är inte är inte ett bra underlag för att ”Rädda svensk fotboll!”. Ett bombastiskt uttalande, som är, som jag skrev i ett tidigare inlägg, är löjligt. Svensk fotboll är oerhört mycket större och mera betydelsefullt än vad några supportergrupper påstår sig företräda.

***

Såg att AIK:s duktige innerback Alexander Milosevic gillade bengaler. Men han menade att de inte fick användas när hans eget lag var inne i en positiv trend så att matchen tillfälligt måste brytas.

Enligt honom skall alltså bengalbränning kunna användas i taktiskt syfte.

Ja du: ”Rädda svensk fotboll!”

***

Såg också att många MFF-anhängare, förvisso motståndare till bengaler, menade att målvakten Johan Dahlins taffliga ingripande vid Mjällbys segermål berodde på rökridån framför hans målbur. Dahlin själv tog – tack för det! – inte till denna bortförklaring.

Nej, MFF förlorade på att domaren Bojan Pandzic missade två handträffar på Mjällbyspelare. Det menade nämligen tränaren Jon Dahl Tomasson. Är det mer än jag som är trött på allt är domarens fel, när MFF tappar poäng?

***

Försvararna av bengaler menar att det är en ”livsstil” för utövarna. Men hur många livsstilar finns det inte, många lagliga, åtskilliga olagliga? Ett rättssamhälle får, och kan, inte acceptera en olaglig livsstil.

***

Det finns supporterkulturer även i andra idrotter med högklassig läktarstämning. Som i ishockey och i handbollens Kristianstad. Förvisso är det inomhus. Men atmosfären kommer utan bengaler.

Utan drumlar och olagliga bengaler borde även fotbollens supportar kunna fixa det!