Bra ungdomsverksamhet är en bra grund att bygga idrottsliga framgångar på.

Men det räcker inte -- och nu talar vi lagbollsporter – om representationslagen spelar på en låg nivå i seriepyramiden.

H 43 Lund i handboll och Malbas i basket tillhör landets största klubbat i sina idrotter. Och de tillhör båda de allra främsta i junior- och ungdomssammanhang, vidimerat på J- och USM under många av de senaste säsongerna. Och det gäller båda könen.

Det är två gedigna klubbar, värda beröm.

Under somrarna spelas det en mängd landskamper på ungdomsnivå och det arrangeras talangläger för kommande ungdomslandslagsuppdrag. Till dessa har såväl H 43 som Malbas haft många deltagare. Klubbarna fostrar spelare med talang för elitspel. Och dit når många.

Men inte för moderklubben. Deras seniorlag spelar inte i tillräckligt bra serier. H 43:s lag finns på nivå 4, Malbas damer på nivå 2, herrarna på 3. Då skall man komma ihåg att basketen har ett betydligt smalare seriesystem.

Fullt naturligt är de talangfulla ungdomarna intressanta för klubbar högre upp

I pyramiden. Lika förståeligt är att spelarna vill pröva sin förmåga i en hårdare konkurrens. Så ser idrottssamhället ut på 2000-talet.

Hur många H 43-fostrade spelare det finns i de två högsta svenska ligorna för damer och herrar vet jag inte. Men det är många. Tysklandsproffset Alfred Jönsson lärde sig också spela handboll i H 43.

I basket är förhållandena liknande. De bästa spelar inte i Malbas. I basket finns också konkurrens från studentidrotten i USA. Årligen försvinner några ungdomar dit över.

Både Malbas och H 43 har ambitionen att återta sina positioner i Sverigetoppen, där de varit för såväl damer som herrar.

Vägen dit är lång. Och utan en rejäl portion pengar lär den bli än längre.

Men de båda klubbarna är viktiga grundbultar i det svenska idrottssamhället.

De har min sympati. Vad den ni kan vara värd.

Men de får också ett litet årligt ekonomiskt bidrag.