Det blev en del 6 i mina funderingar kring Malmöidrottens Walk of Fame.

Listan över de 31 aktiva, som erhållit sin äreutmärkelse, har en internationell touch. Det är naturligt. Det är ju de stora som skall uppmärksammas.

Samtidigt finns det en generation som inte kunde tävla internationellt under Andra världskriget, 1939—1945. Elitidrottsvärlden såg också annorlunda ut. Man kunde – och ville – ägna sig åt mer än en idrott. I mina amatörforskningar för att hitta intressanta namn att fylla på med ytterligare nio namn stötte jag ofta på namnet Sven Malmfält. Genom hörsägen har jag erfarit att han var en av Malmöidrottens mest populära idrottsmän under 1940- och en bit in på 1950-talet.

Sven var den tredje svensk som erhöll Stora grabbars märke i badminton. Han tävlade för Malmö Badmintonklubb (version 1) och Malmö AI och vann fem individuella SM-guld (1940—1943), två i singel och dubbel och ett i mixed.

IFK Malmös handbollsstatistik är bristfällig men under åren 1942—1954 spelade Sven Malmfält 98 matcher och gjorde 215 mål på sex säsonger i högsta serien. Två fjärdeplatser var IFK:s bästa placeringar under hans tid. Antalet mål verkar inte imponerande, men ofta på den här tiden låg målskörden per match och lag kring tio.

Men Sven Malmfält nöjde sig inte med två idrotter. I Ran var han en duktig simmare. På de skånska mästerskapen var han en flitig gäst på medaljpallens alla tre steg

Kombinationen duktig simmare och bollbegåvning gjorde honom till en framstående vattenpolospelare i SK Ran. Under hans tid prenumererade Ran på DM-titeln och spelade i högsta svenska serien med framskjutna placeringar.

Man kan väl tillägga att han är noterad för en seriematch i fotboll för IFK Malmö 1941/42 i dåvarande division 2.

***

Kanske inget namn för Walk of Fame, men samtidigt var Sven Malmfält en av Malmös mest kända idrottsmän under den här perioden. Hans karriär visar också hur idrottsvärlden såg ut en gång i tiden. Ett nog så viktigt idrottshistoriskt dokument.

Ett sista inlägg med nya namn att diskutera.

Ewy Rosqvist, rallydrottningen, förknippas kanske inte med Malmö men hon tävlade faktiskt för KAK Malmö under sin framgångsrika karriär med bland annat tre EM-guld. Hon var första kvinna att vinna ett VM-rally (Argentina 1962) och hade fyra segrar i Midnattssolsrallyt. 1961 utsågs hon till Årets idrottskvinna i Sverige och 1962 till Åtets motorsportsutövare, då hon även belönades med Rundtursmedaljen/Skåneguldet som distriktets främste idrottsutövare.

***

Michael Nilsson, sju gånger världsmästare i lag i biljardens trevallarscarambole tillsammans med Torbjörn Blomdahl.

***

Boxningens Roberto Welin, Europamästare 1991 för amatörer, och i den svåröverskådliga proffsvärlden har Maria Linberg haft tre världsmästarbälten och Sven Fornling ett. Ett proffsbälte har även Åsa Sandell som dessutom år 2000 blev Europamästare som amatör.

***

André Burakovsky, ende Malmöfostrade ishockeyspelare som vunnit Stanley cup.

***

En av pionjärerna i inom svensk dambrottning Ida Hellström med i VM ett silver och två brons samt i EM tre silver. Ida blev svensk mästarinna tio gånger.

***

De vi kanske lite slarvigt kallar de nya sporterna, de med östasiatiskt ursprung, har i mångkulturella Malmö haft utövare av hög internationell klass. Jag medger att min kännedom om dessa expanderande idrotter är bristfällig.

Ett namn sticker ut, karatens Lena Svensson-Pyree. Hon vann SM-guldet individuellt 17 guld, blev nordisk mästarinna vid tio tillfällen. 1985 blev hon Europaetta, i EM erövrade hon dessutom ett silver och två brons. Då har jag inte noterat hennes lagmedaljer i mästerskapssammanhang.

I karate finns olika stilar. De uppräknade meriterna härrör sig från den i Sverige mest utövade. I den andra stilen ”shotokan” hade Lena Svensson-Pyree meriterande segrar i världsomfattande tävlingar och blev även Europamästare i denna stil.

***

Kring 1980 var Sverige en av Europas främsta nationer i squash med Malmö som centrum. SK Triangeln vann Europacupen 1980 och 1982. Under samma period vann Sverige i lag-EM två guld, fyra silver och två brons. En av de tongivande under denna epok var Lars Kvant, femfaldig svensk mästare, och med bra placeringar i några större internationella tävlingar.

Jan-Ulf Söderberg var samtidig med Lars Kvant i och har en likvärdig meritlista. Han var med Triangelns Europacupvinster. I övrigt:

Lag-EM: Ett guld, fem silver.

Lag VM: En femte- och en sjätteplats

Individuellt: Ett VM-brons, två SM-guld plus bra placeringar i några större internationella tävlingar.

***

Så har vi då tennisen.

Torsten Johansson, en av svensk tennis stora, representerade i omgångar Malmöklubbar och uppfyller därmed de krav som finns för att diskuteras.

Catarina Lindqvist var i tio WTA-finaler, med facit fem-fem, och spelade semifinal i både i Wimbledon och i Australien Open. Som bäst var hon placerad som tia på världsrankningen.

Samma placering hade Mikael Pernfors som bäst. Han spelade fem ATP-finaler, vann tre. Finalplatsen i Franska öppna 1986 och förlusten mot Ivan Lendl var hans främsta merit.

***

Den här lilla amatörgenomgången av tänkbara kandidater till Walk of Fame visar på det besynnerliga beslutet att maximera antalet minnesplattor till 40. Det finns betydlig fler meriterande idrottsmän och kvinnor att hedra. Och vad gör man när det är fullt? Skall framtidens stjärnor inte få sin förtjänta plats på Stadiontorget?

***

Naturligtvis finns det fler namn att diskutera. Det finns både Europa- och världsmästare som jag inte nämnt.

Sen är jag av den uppfattningen att speciella egenskaper – och därmed speciella idrotter – inte skall prioriteras i sådana här sammanhang. Ingen idrott är finare än den andra.

***

Hoppas ni haft glädje av min lilla lek.

Återkommer med ett kortare inlägg.

Individuellt har tre aktiva representerande en Malmöförening erhållit Svenska Dagbladets guld, tidigare, och fortfarande i folkmun, kallat Bragdguldet.

Två av dem finns hedrade på Malmös Walk of Fame, brottaren från BK Kärnan Johan Richthoff (1930) och simmaren Gunnar Larsson från Malmö SS (1970).

Den tredje är Hans Drakenberg, värjfäktare från MF 19. Han fick guldet efter att 1935 blivit individuell Europamästare. Året innan blev han EM-bronsmedaljör och i Berlin-OS 1936 kom han fyra.

I lagsammanhang har han i OS ett silver, i VM ett silver och ett brons och i EM ett silver och ett brons.

En meritlista, värd att beakta, i en diskussion om en plats bland de 40 på WoF.

***

Mer om Bragdguldet ur Malmövinkel.

1942 års vinnare var Gunder Hägg, som då tävlade för Gefle IF.

1979 belönades Malmö FF för sin finalplats i Europacupen.

1987 vann Sverige VM i ishockey, i laget spelade Pekka Lindmark, Matti Pauna och Peter Sundström, som senare spelade i Malmö IF.

1989 fick det svenska VM-guldlaget i bordtennis utmärkelsen, Jörgen Persson representerade då Malmö FF.

1994 var det fotbollslandslagets VM-brons som belönades. De tidigare MFF-spelarna Patrik Andersson, Roger Ljung, Martin Dahlin, Jonas Thern och Stefan Schwartz var med i truppen.

***

Åter till Malmös Wall of Fame.

När Malmö delade ut sina Mästarbidrag (10 000 kronor för ett SM-guld), från början av 2000-talet, lockades aktiva från de mindre idrotterna till en Malmöförenig. En var Morgan Lundin, bågskytten i compoundklassen. Han tävlade i fem år för BK Gripen. Under sin karriär vann han i VM individuellt sju guld, fyra silver och tre brons, i lag var medaljfördelningen 3—2—4.

Hans EM-facit, individuellt 2—1—3 och i lag 4—3—3.

Morgan vann 24 individuella SM-guld.

Åtskilligt i denna digra medaljskörd kom som aktiv i Gripen.

***

Gripen är i internationella mästerskap verkligt meriterad.

Klubbens medlemmar har erövrat fyra individuella guld i VM, två silver och två brons. I lag har Gripenmedlemmar två guld, tre silver och två brons.

I EM, individuellt 2—2—2, i lag 5—2—2.

Näst Morgan Lundin är Liselotte Andersson den mest meriterade med en diger meritlista.

VM: Individuellt ett guld, ett brons, lag ett silver.

EM: Individuellt ett guld, ett silver, lag ett brons.

I World Games, de icke olympiska idrotternas ”OS” har Liselott ett silver och ett brons individuellt.

BK Gripen är i stort anonym i Malmös idrottsvärld, men en av de mest meriterade.

***

I min bok är Hans Drakenberg och Morgan Lundin värda en diskussion om en plats på Stadiontorget.

Det finns fler kandidater. Jag återkommer.

Att jämföra prestationer inom olika idrotter är svårt, om inte snudd på omöjligt.

Men det är en intressant lek, som nu att diskutera de 40 idrottsmän som skall föräras en plats på Malmös Walk of Fame. Lättare är det att gradera prestationerna inom en av och samma idrott som nu bowlingen. I första nomineringen fick Annette Hagre Johannesson sin välförtjänta hyllning. För några år sedan fick hon bowlingsällskap av Martin Paulsson, en spelare av hög internationell klass, inget snack om saken. Han är individuell Europamästare och har ett VM-guld i lag plus ytterligare sex medaljer från VM och EM.

I de internationella mästerskapen tävlar man om många guld/medaljer, tre individuella och så i två- tre- fem- och åttamannalag. (Inte alla samma år, oftast tre/år)

I Malmö är bowling historiskt sett en de mest framgångsrikaste idrotterna och då även i ett internationellt perspektiv.

En individuell världsmästare, Hagre, Tony Rosenkvist vann alla tre individuella EM-gulden 1985, Patrik Johansson singel 1997 (han har också två individuella VM-silver) och Martin Paulson masters 2011.

Malmöspelare har också medverkat i elva VM-guldlag och åtta guldlag i EM.

Malmötösen Yvonne Nilsson/Berndt har två individuella EM-guld och ett VM-silver och ett VM-brons plus tre lagmedaljer därav ett VM-guld. Hon tävlade under några säsonger för en österrikisk klubb men många av meriterna härrör sig från när Yvonne tävlade i en Malmödress.

Till Tony Rosenkvist lista från de stora internationella mästerskapen skall läggas fem lagmedaljer, därav två VM-guld.

Patrik Johansson laglista imponerar också, ett VM-guld plus åtta ytterligare.

Det är i denna bowlingkonkurrens Martin Paulsson skall jämföras. Juryn har gjort sitt val. Jag hade gjort ett annat: Yvonne Nilsson/Berndt.

***

Numera lever bowlingen ett undanskymt liv i Malmö, som i perioder haft Sveriges ledande klubbar, på damsidan SBC och bland herrarna Elbogen och N 6.

***

Friidrotten har fyra plattor på Stadiontorget. Skåne har två Europamästare, både från 1946. Lennart Strand på 1 500 meter, han är hedrad, och Lennart Atterwall i spjut. Han blev också fyra vid OS 1936. Tio gånger blev han svensk mästare.

I ”modern tid” har Sven Nylander respektabla meriter på 400 meter häck: Två fjärdeplatser vid OS, fyra två gånger och femma en gång vid VM, samt två silver och ett brons vid EM. Han blev svensk mästare vid sex tillfällen. Hans personbästa 47,98 från 1996 är ännu placerat bland de 50 främsta resultaten i världen genom tiderna.

***

Dessa fina meriter till trots lär det inte finnas plats bland Malmös 40 främsta idrottare genom tiderna. Vill bara visa på konkurrensen.

Återkommer.

Detta inlägg finns också på manssonsport.bloggplatsen.se

Mitt första inlägg om Malmös Walk of Fame tände ett visst intresse och på olika sätt har jag fått ta del av olika uppfattningar.

Ju mer man sätter sig in i ämnet desto svårare blir det få fram en rättvisande lista över de 40 namn som skall föräras hederplattan på Stadiontorget. Det är ju också lätt att med facit i hand konstatera att statuterna från 2013 inte var helt genomtänkta.

De hittills 31 namnen representerar elva olika idrotter, där parasporten är en. Att värdera insatserna i parasport (det som tidigare kallades handikappidrott) är svårt med tanke på alla de klasser som finns beroende på handikappets art. Jag avstår att ha några synpunkter, nöjer mig med att konstatera att elitutövare av parasport är värda den uppskattning de får.

Att endast elva idrotter har aktiva med på WoF visar inte på den bredd som finns, och har funnits, i Malmö. I en tredje del återkommer jag med funderingar kring de (hittills) glömda idrotterna.

Givetvis har några av ”De elva” fler kandidater värda att diskuteras. Fotbollen har totalt åtta plattor, fem herrar och tre damer. Med sina meriter är Caroline Seger givetvis en spelare som kommer att diskuteras. Och hur hanterar juryn Marta, utsedd till världens bästa damspelare, med fyra säsonger i FC Rosengård? Och dessutom är hon svensk medborgare.

FC Rosengård har mer än någon annan Malmöklubb byggt sina framgångar på utländska spelare med förutom Marta även Anja Mittag och Ramona Bachmann som några av de främsta (enligt min enkla uppfattning). Om icke svenska medborgare kan föräras en plats på Stadiontorget vet jag inte. Men om det nu blir fyra eller fem kvinnliga spelare på WoF kan man ifrågasätta om en så pass ung sport med endast cirka 35 års riktig seriös verksamhet kan bli berättigad till en åttondedel av platserna.

Och i så fall ha lika många utmärkelser som den äldre och mera omfattande herrfotbollen. Kandidater för att fylla på herrlistan finns det gott om. Mitt förslag är Stefan Schwartz, kulladalaren, med VM-brons, 69 landskamper och även internationella framgångar på klubbnivå i storklubbar.

Brottningen har sex aktiva med, de flesta från första hälften av 1900-talet. Under 1970-talet var Lars-Erik Skiöld en av de stora, i EM guld och brons, VM-silver, OS-brons och ytterligare fem placeringar bland de sex främsta i dessa tre stora mästerskap. Lasse blev nordisk mästare sex gånger och svensk vid nio tillfällen,

I bordtennisfinns Jörgen Persson med. Tage Flisberg, en av 1950-talets främsta i världen, bland annat VM-tvåa 1954. Under två säsonger kring 1950 tävlade han för BK Olympic och vann just 1950 ett av sina 13 SM-guld.

2013 blev Li Fen Europamästarinna och spelade under många år för Malmö IF och är den bästa kvinnliga bordtennisspelare som hittills spelat i Sverige. Hon är svensk medborgare.

Två VM-guld, ett silver och ett brons och 124 landskamper i handboll finns på Kjell Jönssons meritlista. Han rankades vid ett tillfälle som världens bäste handbollsspelare och representerade IFK Malmö under fyra säsonger.

Åke Reimer, aktiv i Malmö BI och IFK Malmö, var med i VM-guldlaget 1958 och i bronslaget 1961.

2000-talets främste Malmöspelare är Dalibor Doder, OS-silvermedaljör med 146 landskamper.

***

Återkommer med nya funderingar om Malmöidrottens Walk of Fame. Samtidigt som jag inte avundas den jury som skall hitta rätt för att utse de sista nio resterande namnen. Kandidaterna är många.

Det kändes nästan symptomatiskt på hur Malmö hyllar och kommer ihåg sina stora idrottsutövare.

Jag ville kolla meriterna för de 31 Malmöaktiva, som förärats en bronsplatta på Stadiontorget. Jag visste att det fanns en stilfull anslagstavla i glas på väggen invid MFF-shopen. Och den fanns. Men den var delvis skymd av en ljusblå container för insamling av textilier. Det som borde lysa upp den grå betongen och locka till läsning syntes inte från alla håll. På något sätt typiskt hur de bestämmande i Malmö ser på det idrottshistoriska arvet: Ett arkiverat idrottsmuseum, ett påbörjat så kallat mästarrum, som inte är tillgängligt för allmänheten och de mästartavlor, producerade av Idrottsmuseets Vänner (IMV), placerade i ett hörn i Baltiska hallens foajé, där knappast någon passerar.

Malmö borde vara stolt över sin idrottshistoria. Inte gömma den.

***

2009 bestämde fritidsnämnden att det skulle finnas ett idrottens Walk of Fame i Malmö. En jury av politiker, tjänstemän och representanter för IMV presenterade i en första vända 16 namn. Efter hand har listan utökats till 31. Av någon anledning skall en gräns sättas vid 40. Det är med andra ord en grannlaga uppgift att utse de resterande nio. Vi pratar om ett över 100-årigt perspektiv.

Ursprungsreglerna var inte helt genomtänkta. Det stod bland annat att de främsta prestationerna skulle ha utförts i en Malmöförning. Det diskvalificerade Zlatan Ibrahimovic. Statuterna ändrades för hans skull: Det räckte att den aktive var fostrad i en Malmöklubb. Zlatan har fått sin platta. Regeländringen öppnade vägen för Söderkullagrabben, med Dalhems IF som moderklubb, Mats Olsson, under 1990-talet en av världens bästa handbollsmålvakter.

Den nya skrivningen blottade en annan brist. Några av de hyllade har bara en kort period som aktiva i Malmö och har nått sina främsta meriter i andra föreningar.

Helsingborg, en föregångsstad när det gäller idrottshistoria med sitt kreativa idrottsmuseum, har tänkt till när det gäller sitt Walk of Fame. Den som skall föräras sin plats skall antingen vara idrottsfostrad i kommunen eller som ”gästarbetare” representerat en Helsingborgsklubb i minst fem år. I juryn finns inga politiker och tjänstemän. Det är FIA (Föreningen Idrottsarkivet), IMV:s motsvarighet, som står för den idrottshistoriska kunskapen och är jury.

***

Nedan har du listan på de 31 Malmönamnen, alla duktiga, framgångsrika idrottsmän. Givetvis. Men tillhör alla de 40 främsta sett över 100 år? Jag tycker inte det. Vad nu min åsikt kan vara värd.

Den närmaste tiden kommer jag att ventilera några namn, i alla fall värda att diskuteras.

***

Badminton

Maria Bengtsson, Eva Twedberg-Stuart, Lim Xiao Qing

Bordtennis

Jörgen Persson

Bowling

Annette Hagre Johannesson, Martin Paulsson

Brottning

Karl-Erik Nilsson, Gustaf Freij, Frithiof Mårtensson, Johan Richthoff

Thure Sjöstedt, Calle Westergren,

Cykel

Sven-Åke Nilsson

Fotboll

Patrik Andersson, Zlatan Ibrahimović, Caroline Jönsson, Bosse Larsson 

Erik Nilsson, Therese Sjögran, Kjell Rosén, Lena Videkull

Friidrott

Ricky Bruch, Gunder Hägg, Lennart Strand, Lennart Strandberg

Handboll

Mats Olsson

Ishockey

Peter "Pekka" Lindmark, Mats Näslund

Parasport

Jimmy Björkstrand, Marie-Louise Freij

Simning

Gunnar Larsson

För en tid sedan skrev jag några rader om att friidrottsklubben IK Finish från Vellinge under delar av 1940- och 50-talen hade en filial på Heleneholms idrottsplats.

Inte förrän 1952 fick Vellinge kommun en friidrottsarena med dåtidens underlag, kolstybb. Under det ljusa halvåret hade Finish sin verksamhet på Kostadion, belägen på Eskilstorps ängar.

Men redan på 1930-talet hade Finish, bildat 1924, en Malmöfilial. Då höll man till på Sorgenfri idrottsplats, anlagd på tidigt 30-tal. Banvarvet var endast 300 meter och friidrottsytorna låg längs Sorgenfrivägen.

Att Finishs första Malmöavdelning höll till på Sorgenfri, den uppgiften hittade jag i klubbens inbundna månadsmedlemsblad från åren 1936—1962. De stencilerade bladen i A 5-format ger en fascinerande bild av en idrottsförenings verksamhet under dessa år. Jag har bara hunnit en bit i in i del 1 av 12. Mycket intressant material finns att ta del av.

Jag har lånat böckerna av IK Finish och måtte framtidens ledare inte resonera som man gjort i åtskilliga klubbar: Det är inget skit att bevara. Det kör vi till tippen,

Medlemsbladen är idrottshistoriska rariteter.

Det finns mycket intressant att hitta, inte minst ur Malmösynpunkt. Huvudredaktörer de första åren var klubbens grundare och ordförande under 52 Ive Larsson samt klubbens sekreterare Åke Nilsson. De senare blev senare en stor profil inom Malmöfotbollen. Han var nämligen ordförande i IFK Malmös fotbollssektion åren 1955—1961, fotbollens storhetstid i IFK.

Åke hade som friidrottare den lite udda kombinationen 800 meter och tresteg. Som bäst löpte han 800 metet på någon sekund över två minuter och hoppade nästan 13 meter i tresteg. Naturligtvis inga anmärkningsvärda resultat i dagens friidrottsvärld men, nådda under mitten av 1930-talet, visar de på en inte oäven talang.

Lite mer ur Malmös idrottshistoria, hämtade ur Finishs medlemsblad.

På vårarna innan Sorgenfris kolstybbsbanor var tillgängliga tränade man på och vid Sandsjön. Det var vid denna tid en badplats, belägen vid Öresund bakom nuvarande Spillepengen. Kan väl jämföras med dagens Ribersborg, en plats för bad och allehanda idrottsutövning.

Jag har också läst mig till att det var IFK Malmö, som några år tidigare varit en av Sveriges främsta friidrottsklubbar, 1940 var initiativtagare till Malmö-Alliansen i friidrott. IK Finish ansågs tillhöra Malmöfamiljen och var en av över tio medlemsklubbar.

Nu finns två klubbar med arenafriidrott, Malmö AI och Heleneholms IF.

Efter fortsatt läsning av Finishs medlemsblad lär det finnas anledning att återkomma.

Såg häromdagen en notis om att PIL, paraplyorganisationen för idrotten i Lund, vill att idrotten och kulturen i stan i framtiden inte skall administreras i samma nämnd.

I Malmö finns en kultur- och en fritidsnämnd. De båda är dock underställda samma kommunalråd, Frida Trollmyr (S). Var hennes intresse finns har i idrottskretsar, speciellt i de som värnar om idrottshistoria, varit känt länge. För en tid sedan accentuerades det tydligt. Regeringen bestämde att Förintelsens museum skulle placeras i Stockholm. Malmö fick inte heller Rörelsernas museum.

Indignationen var stor inom kommunledningen, inte minst var Frida Trollmyr engagerad i intervjuer och debattinlägg: Malmö var värt ett statligt riksmuseum.

Samtidigt framkom det att Malmö skulle intensifiera ansträngningarna att försöka bli Europas kulturhuvudstad 2029.

Jag gillar engagemang och framtidstro.

Men var fanns dessa egenskaper 2017, när Malmö med Frida Trollmyr som högste politiske ansvarig monterade ner Idrottsmuseet i Baltiska hallen? IM i Malmö var initialt till och med en filial till Riksidrottsmuseet  i Stockholm.

Jag tolkar turerna kring nedläggningen som att de styrande i Malmö inte anser att idrott är tillräckligt fint för att tillhöra kultursektorn.

Jag vet att besöksfrekvensen var dålig, att brandmyndigheterna hade synpunkter och att det relativt nybyggda arkivet i källaren hade brister. Men med rätt vilja hade problemen kunnat åtgärdas. Nedläggningen var en form av uppgivenhet.

***

De dagliga öppettiderna var verkligen inte anpassade till när den stora allmänheten var ledig. De allra flesta helger var det stängt, under sommaren var det vissa månader semesterstängt. Det var inte speciellt ofta man gjorde några förändringar i utställningsmontrarna.

Hur var kontakten med föreningslivet för att få inspiration till intressanta utställningar vid exempelvis jubileum?

Ledningen gjorde ingen större PR för att locka till besök. Det var inte underligt att antalet besökare var få.

***

Det jag personligen saknar allra mest är det stora biblioteket med idrottslitteratur och det stora arkivet i källaren. Här fanns års- och jubileumsböcker från förbund, organisationer och föreningar, förbundstidskrifter och så vidare. Det var ett fantastiskt bibliotek. Med allt på en plats. Saknande man en uppgift var det bara att söka vidare i samma rum.

Mycket av detta finns nu på Stadsarkivet på Bergsgatan. För att få del av materialet måste man beställa upp det från källararkivet. Det är i sanning ingen lätt uppgift att ta reda på hur det man vill ta del av är registrerat. Jag skall inte kommentera alla problem jag stött på vid mina besök på Stadsarkivet. 

Jag saknar att själv, varsamt, söka de uppgifter jag önskar. Och den service man fick i ”Baltiskan” av muséets personal. Denna hjälp är svår att få i dag. Personalomsättningen på Stadsarkivet är stor, kunskapen om hur man hittar rätt i idrottsarkivet är begränsad.

***

I samband med nedläggandet av Idrottsmuseet var Frida Trollmyr snabb med att påpeka att i den östra foajén av Baltiska hallen skulle inrättas ett Mästarrum för Malmö. Det är påbörjat. Men vem kan ta del av del av utställningen? Inte allmänheten i alla fall. Rummet är tillgängligt vid möten i lokalen med Idrottsmuseets Vänners eller vid VIP-sammankomsterna i samband med HK Malmös matcher och några andra evenemang.

Utanför entrén till Mästarrummet har man, undanskymt, placerat Mästartavlorna, där namnen på alla skånska mästare vid OS, VM och EM finns. De är inte lätta att hitta.

***

Hela handläggningen av nedläggningen av muséet visar på ett enormt ointresse för Malmöidrottens fantastiska historia.

I Malmö är idrott inte kultur.