Det finns, som jag skrev i tisdags, mycket att berätta om efter en resa, även om den bara är på tre dagar, som min nu i Danmark.

Basketturneringen avgjordes i Vejen, en trivsam liten ort 2,5 mil öster om Horsens på Jylland. I kommunen bor lite drygt 10 000 personer. Men vilket Idrottscentrum man kunde bjuda in till. Minst sagt imponerande.

Där finns fyra stora hallar med fulla mått för handboll – den största med kapacitet för 1 500 åskådare – en 25 meters simhall med hoppmöjligheter, specialhall för badminton (vi är ju i Danmark), en tennisbana, några för squash och rum för bordtennis. Boxning och andra kampsporter har sina utrymmen, liksom fäktare, skyttar och gymnaster.

Någon bowlingbana såg jag inte och heller ingen plats att ägna sig åt friidrott inomhus. Men väl utomhus finns det allvädersbanor runt en fotbollsplan med läktare. Ute finns också tennisbanor och separat hade man nyligen byggt en stor hall för padel.

Och på sedvanligt danskt manér hade man anlagt en enorm gräsyta som ger plats för åtta fotbollsplaner med fulla mått.

På området har man ett motionsspår och varje månad lägger Vejens Orienteringsklubb ut Månadens bana.

Från tidig morgon till stängningsdags vis pass 22 kan man få mat och fika. Det finns också ett otal rum för möten och tekniksnack.

Och lite varstans har man ytor, inne som ute, där barn kan spontanidrotta och leka.

Cirka 500 från själva huvudbyggnaden finns också Sporthotellet.

Jag blev fascinerad av att en liten kommun som Vejen vågat sig på en så stor satsning men efter vad jag förstår är Vejen väldigt populärt som en plats för träningsläger i de flesta idrotter. Förståeligt.

Jag blev i alla fall imponerad.

***

Danmark har förvånansvärt många idrottshallar även i de mindre orterna. Vid ett besök för en handbollsturnering i början av 1990-talet fick jag en förklaring. När man under 1980-talet gjorde en kommunsammanslagning passade de flesta av de små kommunerna på att tömma sina investeringskonton. Den nya storkommunen skulle inte ta del av deras surt förvärvade skattemedel. De skulle bli kvar i den egna lilla byn. Man passade på att bygga idrottshallar. Till gagn för den egna befolkningen. Och dansk idrott.

***

Politiska beslut har givetvis betydelse för idrotten.

När Enhetsskolan, det vill säga när det blev 9-årig skolplikt i Sverige, infördes kring 1960 var kommunerna/skolorna tvingade att hitta utrymmen för det utökade antalet lektionstimmar för ämnet Gymnastik med lek och idrott. Det var åren kring 1960 som antalet idrottshallar ökade kraftigt i Sverige.

Till gagn för svensk idrott.

Motion till Idrottsmuseets Vänner till årsmötet den 8 mars 2023-03-08.

Jag föreslår att IMV, som en del av den jury som utser de aktiva från Malmös idrottsvärld som föräras en plats på Walk of fame, arbetar för en förändring av statuterna.

Enligt dessa skall antalet plattor på Stadiontorget maximeras till 40. Till dags dato finns det 35.

Det är en grannlaga uppgift att jämföra olika idrotter och prestationer nådda under olika epoker, men att sätta ett så lågt tak som 40 ger ingen rättvisa åt Malmös framgångsrika idrottshistoria sett över mer än 100 år.

Jag menar också att framtidens stjärnor skall ha en möjlighet att hedras på Walk of fame.

En gång tidigare har statuterna ändrats. I de ursprungliga reglerna stod att en avgörande prestation skulle ha utförts under en tid då den aktive representerade en Malmöförening. Denna paragraf ändrades för att ge tillfälle att hedra Zlatan Ibrahimovic och öppnade vägen för handbollsmålvakten Mats Olsson med Dalhems IF som moderklubb.

Med andra ord statuterna är inte huggna i sten.

Det finns, enligt mig, många kandidater till de fem resterande kandidaterna.

Tre aktiva från Malmö har belönats med Svenska Dagbladets guldmedalj för individuella prestationer, Johan Richthoff, Gunnar Larsson och fäktaren Hans Drakenberg. De två förstnämnda är hedrade på Stadiontorget, inte Drakenberg.

Kjell Jönsson, IFK Malmö rankades på 1950-talet som världens bäste handbollsspelare.

Rallydrottningen Ewy Rosqvist med tre EM-guld och meriterande vinster i lopp jorden runt representerade Malmö AK.

Michael Nilsson har sju VM-guld i biljard.

Bågskytten Morgan Lundh har 20 individuella VM- och EM-medaljer, därav nio guld, ungefär lika många i lag.

Li Fen har vunnit EM i bordtennis, Robert Welin i boxning.

Boxningen har även Maria Lindberg med sina många VM-bälten.

Brottningen är representerade med sina ”gamla” mästare. I en hårdnande världskonkurrens tog Lars-Erik Skiöld medalj i alla de tre stora mästerskapen, OS, VM och EM (guld). Jörgen Olsson har EM-guld och VM-silver. Ida Hellström var något av en pionjär inom dambrottningen med sex individuella internationella medaljer och nio SM-guld.

I karatens olika discipliner har Lena Svensson-Pyreé i EM medaljutdelningen 2—1—2.

Tennisens Catarina Lindkvist och Michael Pernfors har internationella meriter och haft höga placeringar på världsrankingen.

Squashen har haft spelare i världs- och Europatopp.

Och friidrotten likaså.

Bowling har varit en av Malmös internationellt sett främsta idrotter. Tre av mästarna har belönats på Walk of fame. Det finns fler meriterade spelare, bland andra Tony Rosenkvist, tre individuella EM-guld 1985 och också två VM-guld i lag.

André Burakovsky är den ende infödde Malmöbo som varit med om att vinna Stanley cup i ishockey.

Tre av damfotbollens främsta finns på plats. Den mest meriterade Caroline Seger vill säkert göra dem sällskap. Och så har vi då Marta med fyra säsonger i FC Rosengård. Hon har dubbelt medborgaskap, ett av dem är svenskt.

Malmö FF, herr kan väl också vara aktuell.

Den här listan gör inga anspråk på att vara komplett. Den visar bara på några av alla de elitidrottskvinnor och män som gett glans åt Idrottsmalmö.

De borde få en chans att få en Stadionplatta. De och de kommande idrottsgenerationerna.

Detta är grunden för mitt förslag att IMV skall arbeta för att antalet platser på Walk of fame inte skall maximeras till 40.

Malmö den 20 februari 2022

Magnus Månsson

PS

Jag vill passa på att tacka dem som sett till att klädcontainern, som skymt glastavlan på Eleda stadion med meriterna för de 35 aktiva på Walk of fame, nu är borttagen.

DS

I den sydöstra foajén i Baltiska hallen i Malmö finns en tavla, egentligen tre, där Skånes alla guldmedaljörer i OS, VM och EM har förärats en platta med sitt namn, klubb och idrottsgren.

Det är Idrottsmuseets Vänner som tog initiativet till att på detta sätt hedra de stora stjärnorna inom den skånska idrotten.

Framgångarna har genom åren varit många och det tilldelade utrymmet räcker inte till. Efter nyår kommer tavlorna få en ny plats och då kommer tavlorna att kompletteras med alla vinnare för 2020, 2021 och 2022.

Det gäller att vara framsynt. De skånska idrottarna är framgångsrika på de internationella arenorna. I en mer växande idrottsfamilj blir idrotterna fler och fler. Det syns tydligt på mästarlistorna.

2022 var något av ett rekordår.

I VM tio guld av sju aktiva.

I EM nio guld, fördelade på 18 aktiva plus ett lag.

Världsmästare

Innebandy                        

Linus Malmström, FC Helsingborg

Linus Nordgren, FC Helsingborg

Kustrodd, dubbel

Dennis Gunnarsson, Höganäs RF

Ridsport banhoppning, lag                    

Peder Fredricson, Österlens RK                                    

Jens Fredricson, Flyinge RK

Skyttesport

Emil Martinsson, Osby JSK

Viltmål 10 m regelbundna lopp

Viltmål 10 m regelbundna lopp, lag

Viltmål 50 m blandat lopp

Viltmål 10 m blandat lopp, lag

Thaiboxning

Angela Mamic, Öresund Muay Thai, Malmö

Europamästare

Biljard, 3-vallars carambole, lag

Torbjörn Blomdahl, BK Borgen, Helsingborg                                     

Michael Nilsson, Staffanstorps BC

Bowling

Anna Andersson, Spader Dam, Helsingborg

Singel           

3-mannalag

Anna Andersson, Spader Dam, Helsingborg, Cajsa Wegner, BK 59, Hässleholm, Jenny Wegner, BK 59, Hässleholm

Brottning

Jonna Malmgren, Dalby BK

Gymnastik, trupp

Emma Apell, Madeleine Ingermansson, Titilyo Mossberg, GK Motus Salto, Malmö

Hilda Carlsson, Ida Ardemalm, GK Engelholmsgymnasterna                                              

Handboll

Isak Persson, Lugi

Ishockey

Rögle BK, Ängelholm

Kanot, maraton                

Johanna Johanson, Lödde KK

Simning

Louise Hansson, Helsingborgs S

100 meter fjäril

4x100 meter medley

Louise Hansson, Sofie Hansson, Hanna Rosvall, Helsingborgs S

Lite kuriosa

Jonas Persson blev 1990 världsmästare i handboll, i år blev sonen Isak Europamästare

Flesta far/son-meriterna har Lennart och Torbjörn Blomdahl som tillsammans har cirka 40 guld i EM och VM.

Emil Andersson/Martinsson är uppe i över 20 guld i EM- och VM-sammanhang.

(Jag har inte exakt tillgång till meriterna för denna trio 2020 och 2021 och att Idrottsboken inte utkommer längre. Finns kanske anledning att återkomma.

Geografiskt är årets mästarlista intressant.  Nordvästskåne dominerar.

Samtidigt speglar insatserna i EM och VM inte regionens hela idrottsstyrka.

(Denna artikel finns publicerad på Manssonsport.boggplatsen.se och på IMV:s hemsida).

.

Säg den glädje som består!

Så lär det heta.

En vecka fick jag vara glad och nöjd. Den himmelsblå klädcontainer på Eleda stadion, som skymde den fina glastavlan med meriterna för de idrottsmän som förärats en plats på Malmös Walk of Fame, var borta. Man kunde åter från alla håll se tavlan.

Men när jag i dag åter passerade Stadiontorget upptäckte jag att containern var tillbaka på den gamla platsen. Merittavlan var åter skymd.

Varför begriper jag inte. Och orkar inte forska. Och ingen lär väl heller lyssna på mig.

Det är fritidsnämnden i Malmö, Miso (Malmö Idrottsföreningars Samorganisation) och Idrottsmuseets Vänner som idrottsligt är ansvariga för Walk of Fame. Det är Malmö FF som äger Eleda och den blå containern.

Borde inte fyra så starka parter kunna hitta en lösning? Eleda är ju en perfekt plats, med sin stora publiktillströmning, för att hedra Malmös stora idrottsstjärnor.

Om man inte kan komma överens borde man hitta en annan plats.

Tycker jag.

I dag är jag glad och nöjd.

Trots det usla vädret och en väntande fotbollsmatch i ösregnet, semifinal i DM-fotbollen IFK Malmö mot Landskrona Bois.

Jag korsade nämligen Stadiontorget i förmiddags och se den fula klädcontainern på Eleda stadions ena vägg var flyttad! Och nu fanns inget som skymde den fina glastavlan, där  meritlistorna för Malmös främsta idrottsstjärnor genom tiderna är ingraverade, de som har sina bronsplattor placerade runt om på Stadiontorget-

I några år har jag i olika sammanhang menat att det är skymf mot Malmös idrottshistoria att en minnestavla skymts av klädcontainer. Nu syns tavlan.

Och därför är jag glad och nöjd.

I morgon, onsdag, får Stadiontorget för övrigt två nya minnesplattor. Snart är listan fylld. I morgon finns det 34 namn på Walk of Fame. Taket är satt till 40.

Det är mycket nu.

För mycket. Sport på tv, hela dygnet. Om man vill.

Och till detta värmen, som gör att just viljan sviktar. Eller om man så vill orken.

Jag har också i ett svagt ögonblick lovat att skriva en artikel om Parkstafettens historia till Skånsk Idrotts Historia med deadline den 1 september. Det är rätt snart det. Ju mer man forskar desto fler infallsvinklar blir det. Samtidigt är tävlingen en del av Malmös idrottshistoria och visar också på friidrottens utveckling i Skåne från debuten 1952 till avsomnandet 1992. 41 år arrangerades Parkstafetten i Beijers park, numera mest känd från det populära tv-programmet Sommarlov.

***

Tv-tablåerna har varit fyllda av högklassisk idrott. En sovring har varit ett måste. Har givetvis sett EM-finalerna i friidrott, de flesta försökspassen har jag hoppat. Får återkomma till några funderingar när tävlingarna är slut.

Men en fråga måste jag ställa: Vart är friidrotten på väg?

Jag tänker på den nya övertrampsregeln i längd och tresteg. Det är ju omöjligt för ett mänskligt öga att kunna avgöra om en del av foten överskridit linjen innan foten lämnat plankan. Det behövs många tekniska hjälpmedel för att genomföra tävlingar som godkänns av statistikerna. De kostar pengar och fördyrar redan kostsamma tävlingar och kräver specialutbildade funktionärer, en kategori som stadigt minskar. Initialkostnaderna för ett evenemang i Malmös innearena Atleticum är redan höga. Nu lär de höjas för lån av en ”övertrampskamera”. Och är alla kommuner runt om landet villiga att investera i något som bara används en gång per år?

Det börjat bli för komplicerat att arrangera friidrottstävlingar. Orkar klubbarna med ytterligare uppgifter?

***

Framgångar för EM-silvermedaljören Thobias Montler gläder mig extra. På äldre dar har jag ofta varit prisutdelare vid inomhustävlingarna i Malmö. Redan i 10-årsåldern var allroundkunnige Thobias, då tävlande för Landskronaklubben Kronan, en flitig besökare på prispallen. Alltid uppmärksam och tid och denna fina egenskap har följt honom upp i elitåren.  När det gäller seniorer får man alltför ofta uppmana dem att komma till prisutdelningen. Men när det gäller Thobias Montler är det aldrig några problem. Alltid på plats och alltid i tid och tillsynes ärligt tacksam för ett presentkort på några hundra.

Förvisso en liten detalj men en som visar på Thobias Montlers storhet även som människa.

***

I det stora idrottsutbudet pågår även ett UVM för 18-åringar i ishockey. Matcher sänds i tv på de bästa av tider. Det finns utförliga rapporter före och efter Sveriges matcher. Vad gör ungdomsishockey så speciell i den svenska massmediavärlden? Andra idrotter får inte samma uppmärksamhet.

Under sommaren har exempelvis handbollen haft VM och EM för sina 18- och 20-åringar.

På flicksidan var det VM, där Sveriges 20-årslag kom fyra, 18-åringarna sexa.

På pojksidan var det EM, svenskt silver i U 18 och en fjärdeplats i U 20.

Svensk ungdomshandboll står stark. Men utan den uppmärksamhet den förtjänar.

Ishockeyn har en lättare väg.

Varför?

Under ett antal år har jag haft ett uppdrag av Skåneidrotten och Event in Skåne.

Jag har dokumenterat alla större idrottsevenemang, från VM och SM och regionsmästerskap till internationella och nationella tävlingar för seniorer och veteraner till ungdomar. För att hamna på listan skall arrangemanget hålla en viss klass (subjektivt förstås) och ha ett hyggligt deltagarantal. Större motionslopp finns också med. Dock inte ordinarie seriespel.

Dokumentet är framtaget för att Skåneidrotten och Event in Skåne i sina samtal med myndigheterna och äskanden om bidrag skall visa idrottens betydelse, inte minst för besöksnäringen.

I går slutfördes 2021 års evenemangslista. Åren före 2020, alltså åren före covid-19, innehöll listan cirka 300 evenemang. 2020 var det blott 117. 2021 blev det en ökning till 207, men kraven hade mildrats. I motionsloppen, i orienteringstävlingarna, exempelvis, var deltagargränsen tidigare 1 000, 2021 800 respektive 500. I stort alla tävlingar hade 2021 ett minskat deltagarantal. Friidrotten hade förutom två SM, ett inomhus och ett i terränglöpning, och ett Götalandsmästerskap för 13--         14-åringar inga arenatävlingar alls 2021. Simningen kom inte igång förrän till hösten. Seriespelet i lagbollsporterna har till en viss del kompenserat alla inställda turneringar.

Men den breda idrotten har lidit dessa två pandemiår. Arrangemangen och turneringarna är inkomstkällor. Och dessutom inspirationskällor för ungdomarna.

Det nya utbrottet oroar. Klarar idrotten ett tredje pandemiår?

***

Att göra denna evenemanginventering var lättare tidigare. Tidningarnas resultatredovisning var gedignare, mer tillförlitliga. Förbundens och föreningarnas hemsidor är ofta räddningen, men oj vad många är svårnavigerade. Och faktiskt också ofullständiga.

Med få dokument på papper och i tidningar får kommande idrottshistoriker svårt att hitta relevanta uppgifter.

***

Som att 2021 hade Skåne åtta klubbar som deltog i olika Europacuper, fotbollens FC Rosengård, Kristianstads DFF och Malmö FF, handbollens H 65 Höör, IFK Kristianstad, Ystads IF och HK Malmö samt ishockeyns Rögle BK.

Eller som att en liten ort som Skurup 2021 var värd för två SM-tävlingar, ett i bågskytte och ett i karate.

***

Lite lärdom om skånsk idrott har jobbet med Skånska Idrottsevent 2021 gett, ett på många sätt framgångsrikt år men samtidigt bekymmersamt.

Nytt år, 2022.

Själv blir man ett år äldre, fyller visserligen år sent på året, men 80 fylls åter på med siffra. Utan att på något sätt vara pessimistisk ser man ett slut. Jag har så mycket anteckningar och halvskrivna artiklar om friidrott, om den i Skurup, om den i Sydvästra Skånes Idrottskrets (kretsverksamheten var den breda grunden i friidrotten då den fanns runt om i Skåne även på de mindre orterna) och den i Heleneholms IF, att jag känner tiden rinner i väg.

Pandemin har gjort arkivarbetet besvärligare. Det är inte bara att komma och gå till Stadsarkivet på Bergsgatan. Man måste beställa tid och material i god tid. Spontanbesök låter sig inte göras.

Oj vad jag saknar Idrottsmuseet i Baltiska hallen och få utmärkt service av främst Josef Gersner, salig i åminnelse!

Något nyårslöfte, nja, möjligen en nyårsförhoppning att jag 2022 skall komma en bra bit på vägen i dessa projekt. Där finns också en önskan om att skildra Parkstafettens historia som från starten 1952 till upphörandet 1997 ger en utmärkt bild om friidrottens utveckling under denna tidperiod. Kanske något för Skånsk Idrotts Historia 2022?

Det är stora projekt som tar sin tid. Var finns den? Tiden alltså. Den sociala biten får inte försummas, har fortfarande engagemang i några idrottsföreningar, den lilla hjälp jag bistår med vill jag fortsätta med. Jag vill känna mig behövd.

Att läsa cirka 40 böcker per år är också en nödvändighet. Mycket tid går åt att surfa på nätet. Tyvärr är det så att min tidning under 70 år inte ger mig den information inom sportens område jag önskar.

***

Därför har jag de senaste dagarna funderat på att lägga av med bloggskrivandet. Det är tionde året. Det här är inlägg 1 351.

Jag vet självfallet att besöksantalet inte är jämförbart med de stora aktörernas, långt därifrån. Men det är fler och fler som tittar in. Cirka 65 000 sidvisningar noterades 2021 med en stegrad kurva de senaste månaderna. Det tyder i alla fall på ett visst intresse.

Jag har därför beslutat att fortsätta blogga även 2022.

Jag får försöka bli effektivare och välja bort. Men vad?

GOD FORTSÄTTNING på 2022.