Det är jämt och spännande i årets fotbollsallsvenska.

Men inget mot vad det var säsongen 1953—54.

Det är Bolletinen, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistikers medlemstidning, som i sin special Allsvenskan 1953—54 bjuder på mycken intressant läsning.

Med två omgångar kvar av 22 och med två poäng för seger, och en för oavgjort var ställningen:

Gais                                    24 poäng    plus 5 i målskillnad

Norrköping                      23                 plus 9

Hälsingborg                     23                 plus 7

Degerfors                         23                 0

AIK                                     22                 14 plus

För att ytterligare accentuera jämnheten skall det nämnas att Djurgården, Malmö FF, IFK Göteborg och Kalmar alla hade 20 poäng.

Sandvikens IF, Elfsborg och J-Södra var klara för degradering.

Inget av de fem topplagen fixade fyra poäng, men alla tog minst en. Så när röken skingrats vid pass klockan 15 den 30 maj 1954 var slutställningen:

Gais 27, HIF 26, Degerfors 25, AIK och Norrköping 24, Djurgården, MFF och Göteborg 22 och Kalmar 21.

Rekordjämt? Nja, kriterierna är svåra. 1968 hade exempelvis Öster, MFF, Norrköping och Djurgården alla 27 poäng

Det finns fler likvärdiga kandidater till den jämnaste Allsvenskan. Årets kan bli en. Det återstår ju faktiskt fyra omgångar. Det tackar vi fotbollsintresserade för.

***

Bolletinen bjöd på mer intressant information. Alla spelartrupperna presenterades med moderklubbar. Den lokala förankringen är enorm. Det är sällsynt att mer än två, tre spelare kommer från avlägsna regioner.

16 av mästarnas Gais 20 spelare kom från Göteborg. Degerfors hade tio spelare från egna juniorleden, fem från närområdet.

Hasse Malmström från MFF var den ende i HIF:s trupp som inte kunde räknas in i klubbens upptagningsområde.

Tore Svensson, Falkenberg/Elfsborg och Ingvar Rydell, Billingsfors var de som bröt mönstret i Malmö om man nu ursäktar i Trelleborgsklubbarna TFF och IFK, Henry Tillberg och Prawitz Öberg.

Den som delvis bröt mönstret var IFK Norrköping som hittade allsvenska spelare i Norrland. På sikt givetvis positivt för svensk fotboll. Rekryteringsunderlaget vidgades.

Sandvikens IF föll ur seriens som tia, hade tolv spelare från egna juniorleden och ersattes av Sandvikens AIK. Vilken bredd bruksorten i Gästrikland visade?

Just bruksorternas klubbar var tidigt maktfaktorer i många lagbollsporter.

***

Tiderna är annorlunda nu. Först 1974 fanns den förste utländske spelare i Allsvenskan Ronnie Powell i Brynäs.

Nu är det ändrade tider. I Malmö FF:s startelva mot Sirius i lördags var det bara två man som var uttagningsbara till ett svenskt landslag, Johan Dahlin och Eric Larsson. Det blev fyra när Sebastian Nanasi och Martin Olsson hoppade in.

***

Så kan tankarna och funderingarna fladdra en söndag, när man läst lite svensk fotbollshistoria från 1953—54 i Bolletinen.

IK Finish har i sin ägo en ovärderlig idrottshistorisk skatt.

Under åren 1935—1959 gav klubben varje månad (med några få undantag) ut ett stencilerad medlemsblad i A 5-format. För medlemmar kostade 1942 en helårsprenumeration två kronor, icke medlemmar fick betala tre.

Finish har bundit in tidningen i tolv band. Jag har fått låna dem och det är intressant läsning, inte bara om idrott. Ansvarig utgivare var Ive Larsson, under 52 ordförande i Finish, och han värnade även om kulturen och naturen i Vellingetrakten. Klubben bildades i Eskilstorp, en by väster om Vellinge, 1924 och förknippas numera helt med Vellinge. Huvudorten fick dock inga friidrottsbanor med kolstybb förrän 1952 och klubben hade fram till dess, och även några år därefter, sin verksamhet  först på Sorgenfri och sen på Heleneholm i Malmö. Finish var tidigt med i Malmöalliansen i friidrott och medlem tills den lades ner någon gång på 1990-talet. De aktiva deltog också i Malmömästerskapen, en breddtävling, främst under 1940-talet. MM kallades också Stip-tävlingen, där Stip stod för Stipulation, eftersom de allra bästa inte fick deltaga. Det fanns med andra ord stipulationsgränser. Mästerskapen avgjordes under åtta till tio vardagskvällar. Breddens betydelse visade sig främst i den prestigefyllda föreningstävlingen, där de 20 främsta herrarna och tio bästa damerna belönades med poäng.

Parentetiskt: Detta visar vilken bredd det fanns inom Malmöfriidrotten, inte minst föreningsmässigt, under 1940-talet. Jag undrar dock om man kunde fylla startfälten på damsidan. Vid den här tiden var det bara Malmö AI och IK Finish som hade en utbredd verksamhet för damer.

***

Ovanstående fick jag ta del av när jag läste 1942 års tolv nummer av Finishs klubbtidning.

Men det fanns andra intressanta noteringar. Det var krig med en massa restriktioner och ransoneringar. Det innebar problem av varierad betydelse.

Vid en klubbträff, där det bjöds på kaffe och kaka, var avgiften 75 öre plus en tesked kaffe för att deltagarna skulle slippa dricka surrogat-kaffe.

Under 1942 var det förbjudet att tillverka spikskor. Material och arbetskraft behövdes till annat.

1942 upphörde Falsterbo Högre Folkskola. IK Finish erhöll all skolans idrottsmaterial.

I Malmötrakten arrangerades tre terränglopp på distanser mellan 3- och 6 000

meter, dels Uranias på Limhamn och dels IK Pallas Milbers i Törringelund men också ett Parklopp i Malmö, inte att förväxla med Parkstafetten i Beijers Park, som hade debut 1952 i regi av Heleneholms IF. Är det någon som vet vem som arrangerade Parkloppet och i vilken park?

Urania var en fotbolls- och friidrottsklubb från Limhamn från början 1900-talet, som i olika sammanslagningar inlemmades i Limhamns IF, som fram till slutet av 1950-talet arrangerade Uranias terräng.

Milbers är uppkallad efter Carl Mibers, Pallas förste skånske mästare och en av Skånes främsta långlöpare under 1930-talet.Milbers arrangerades från och till fram till någon gång in på 1990-talet.

Numera tävlas det i terräng på dessa distanser endast i DM och SM. Dagens lopp i terräng, eller i stadsmiljö, de så kallade motionsloppen, är numera mestadels cirka en mil.

Under 1940-talet arrangerades Stafettens dag på Malmö ip, ett lopp över 8xvarvet. Idrottsplatsen höll inte det reglementsenliga måttet 400 meter. I loppet deltog de flesta av Sydvästskånes klubbar.

Stafett 1 000 meter, 100, 200, 300 och 400, är en vanlig distans än i dag. Att man även tävlat i stafett 3 000 meter (1 500, 800 , 400, 200 och 100 m) var en nyhet för mig ända till jag i helgen läste 1942-års upplaga av IK Finishs klubbtidning.

***

Det här inlägget om friidrottshistoria i Malmöregionen är publicerad dels på Facebooksidan Malmö ur ett idrottshistorisk perspektiv och dels på manssonsport.bloggplatsen.se

Varje gång det är ett internationellt mästerskap i friidrott undersöker jag hur långt 8.06 i längdhopp skall värderas i nutidens friidrott.

Varför då? Jo, det är segerresultatet vid OS i Berlin 1936. Nått av spelens friidrottssuverän Jesse Owens, som också blev mästare på 100 m (10,3 med manuell tidtagning, motsvarande närmare 10,50 med dagens mått mätt) 200 m (20,7, cirka 20,85) och på 4x100 meter.

Det anmärkningsvärda med Owens segerresultat 8.06 är att det än i dag är gångbart i ett internationellt mästerskap och ger en plats i finalen bland de tolv främsta. I går kvalificerade sig till exempel Thobias Montler som åtta till nattens OS-finalomgång med ett hopp på 8.01

I en resultatmässigt helt förändrad friidrottsvärld känns det overkligt att 8.06 2021 är ett gångbart resultat. Då skall man veta att Jesse Owens 1935 hade satt världsrekord med 8.13

Herrarnas segerresultat i teknikgrenarna i Berlin 1936 var:

Höjd 2.03, stav 4.35, tresteg 16.00, kula 16.29, diskus 50.40, spjut 71.84 och slägga 56.40

Jag vet, givetvis, att underlaget förbättrats liksom utrustningen, att en stav 2021 inte ser ut som 1936, att nedslagsbädden i höjd och stav ger möjlighet till annorlunda sätt att hoppa och att ringarna i kula, diskus och slägga också ger andra möjligheter tekniskt sett.

Men nivåskillnaden är även i detta perspektiv anmärkningsvärd i jämförelse med Owens 8.06/8.13

Jag rankar Jesse Owens längdhoppssiffror från mitten av 1930-talet som friidrottens främsta, sett ut ett tidsperspektiv.

Fyra gånger per år får jag tidskiften HelsingborgsIdrott i A5-fomat, 32 sidor om Helsingborgs Idrottsmuseum, utgiven till medlemmarna i Föreningen Idrottsarkivet (FIA).

Varje gång jag läser tidningen blir jag avundsjuk på helsingborgarna som har tillgång till ett sådant modernt och fint idrottsmuseum, som dessutom ständigt förnyas och lockar till återkommande besök.

När covid-19 inte förbjuder besök, har jag tillsammans med släkt och vänner gjort årliga besök. För några dagar sedan var ett gäng gamla friidrottsledare med ett inslag ”lite löst folk” från handbollen på vårt andra besök på Idrottens Hus. Vi hade aviserat vår ankomst och blev bjudna på fika och guidning och information av två av många ideellt arbetande personer i FIA, Hasse Sjöström och ”Walle” Holmberg.

Känslan av avund blandas med ilska och irritation över nedläggandet av Idrottsmuseet i Malmö. Jag kan inte alla detaljer i beslutet och är inte helt insatt i den, ur min synvinkel, snabba beslutprocessen. Brandmyndigheterna lär ha haft synpunkter på säkerheten i den norra foajén i Baltiska hallen. Ohyra hade också kommit in i det stora arkivet i källaren och krävde åtgärder.

Men med rätt vilja hade dessa problem med lätthet kunnat rättats till. De styrande är inte intresserade av idrottshistoria. Att helt lägga ner IM var ett sätt att få bort en post i budgeten och dessutom få lokaler till en växande kommunal byråkrati.

Fanns aldrig tanken på att kopiera Helsingborgs recept?

Kommunen tillhandahåller lokaler i Idrottens Hus och ger ekonomiskt stöd i olika former till FIA, som sedan sköter allt ideellt.

Jag är övertygad om att med rätt vilja hade Idrottsmuseets Vänner kunnat mobilisera en liknande organisation. Det finns personer som brinner för Malmös idrottshistoria.

Men det känns som det är för sent. De grundläggande samlingarna är skingrade. Arkiv och bibliotek finns på Stadsarkivet och är ännu inte helt organiserat och uppackat. Boxar med dokument finns någonstans. Men var?

Malmös idrottsbibliotek var – faktiskt – innehållsmässigt överlägset Helsingborgs.

Lokalerna på Baltiskan rymmer nu Fritidsförvaltningens evenemangsavdelning. Om något halvår blir Idrottsgrundskolans lokaler i Atleticum lediga. Hur planerna är för dem, har jag ingen aning om. Men vore de inte en lämplig plats för evenemangsavdelningen. Så att man i Baltiska hallen åter kunna iordningställa ett Idrottsmuseum, enligt modell Helsingborg.

Det är skandal att Malmö, där politikerna solar sig i glansen över stans idrottsframgångar och alltid poängterar föreningslivets betydelse, inte har ett attraktivt idrottsmuseum.

Är det för sent att bygga om och nytt?

***

I augusti planerar jag och några vänner, som inte besökt Helsingborgmuseet, att åka för att se vad ideella krafter med kommunal hjälp kan åstadkomma.

Nu vet jag vad Bokebo var och var det fanns.

I ett inlägg på Facebooksidan Malmösport i ett historiskt perspektiv ställde jag frågan efter att ha läst Friska fläktar, månadstidning 1941 för Frisksportklubben Stålgänget och IK Finish. Stålgänget hyrde ”delvis” – så står det i en av nuvarande Malmö FK:s klubbtidningar (1/2014) – stugan av familjen Thott på Skabersjö. Bokebo låg på den södra sidan av sjön Yddingen, lite öster om badplatsen på vägen mellan Roslätt och Bökeberg. Där samlades medlemmarna för sina träningsrundor till fots och på skidor i närliggande Bokskogen eller för kanotturer på Yddingen. På Bokebo fanns omklädningsutrymmen, samlingssal, och inte minst bastu.

Stugan var flyttad från Baltiska utställningen 1914.

Något år in på 1940-talet sades kontraktet upp. En familj Janmo hade förhandskontraktet och ville ha Bokebo för sig själv.

Numera finns inga spår av Bokebo.

***

Stålgänget bilades i januari 1935 inte alls långt från Bokebo, vid den västra stranden av Yddingen mellan hussamlingarna Stockebro och Kråkenäs, där klubben hade en provisorisk byggnad.

Samma år i februari grundades Malmö Frisksportklubb. Lokalfrågan, kombinerad med svag ekonomi i båda klubbarna, gjorde att de 1939 slogs  sammans under namnet Malmö Frisksportklubb Stålgänget. Tydligen profilerade man sig som Stålgänget av namnet på klubbtidningen att döma.

Under denna period fanns också Malmö Frisksportförening, som 1949 lierade sig med MFK/Stålgänget. Man enades om det nuvarande namnet Malmö Frisksportklubb, som räknar 1935 som födelseår.

***

MFK sökte efter förlusten av Bokebo ett nytt klubbhus. 1945 hyrde klubben ett ödetorp i Dörröd, en by mellan Skurup och Veberöd, renoverade det och 1951 köpte man stugan och en del mark kring huset och anlade till och med en fotbollsplan på området. 2016 sålde klubben klubbstugan.

Dörröd har en plats i Malmös friidrottshistoria. Klubbhuset var målet för Frisksportlunken, det 38 kilometer långa loppet med start vid Oxelgatan i Rosengårdsstaden. Det avgjordes första gången 1959 och var förmodligen det första långlopp som arrangerades i Skåne, innan det blev en hausse för lopp från milen och uppåt med början kring 1970.

Sista året ”Lunken” avgjordes var 1969. Men även därefter var MFK en av Skånes flitigaste arrangörer av långlopp som Malmö marathon och halvmarathon med olika sträckningar, Festivallopp (tillsammans med Heleneholms IF) och inte minst Bokskogsrundan 38 gånger den 1 maj.

I de allra flesta loppen har Ingvar Carlsson varit tävlingsledare. Det är samme Ingvar, som under decennier sett till att skidentusiaster kunnat åka skidor på välpreparerade spår på Bulltofta och på Romeleåsen, när tillfälle givits. För att inte tala om alla Barnens Vasalopp han varit ansvarig för runt om i Skåne.

Ingvar Carlsson är en av Idrottsmalmös främsta idealister och det är han som hjälpt mig att få fram uppgifter till denna artikel

***

Hjälp att rätt lokalisera Bokebo har jag fått av Kjell och Barbro Wihlborg, två av de främsta kännarna av områdena i Bokskogen och kring Yddingen. Kjell, tillsammans med klubbkamraten i Heleneholms IF Bengt Grönvall, är har även han ett namn inskrivit i Malmös friidrottshistoria. Dessa herrar var 1966 nämligen initiativtagare till långloppet Yddingen runt, numera Yddingeloppet. Det är tillsammans med Skanneloppet i Åstorp, också från 1966, Skånes äldsta nu ”levande” långlopp.

***

Vid ”forskningen” till detta inlägg fann jag uppgiften att Malmö FK:s förste ordförande 1935 var Skotte Jakobsson (1888—1964). Han var under de första åren av 1910-talet en av Malmös mest kända idrottsmän, friidrottare tävlande för IFK Malmö. 1910 blev han svensk mästare i tiokamp, 1911 SM-trea i tresteg och 1912 fick han samma placering på 200 meter.

I OS i Stockholm 1912 bröt Skotte Jakobsson tiokampen, kom på 16:e plats i tresteg och blev utslagen i första omgången på såväl 100 som 200 meter.

***

Så mycket malmöitisk idrottshistoria kan man snubbla över bara för man vill veta vad Bokebo var.

Såg i går Vilma Matthijs-Holmberg göra A-landslagsdebut i handboll i det lite udda VM-kvalet mot Ukraina.

Matthijs är ett historiskt välbekant namn i Malmös idrottshistoria. Jodå, det finns släktskap mellan Nico Matthijs, en av de stora profilerna i både fotbolls- och handbollslaget i Malmö BI åren kring 1960, då MBI spelade på näst högsta nivån både i fotboll och handboll, och Vilma. Nico, som dog för något år sedan, var morfar till Vilma, som nu för sitt Skuru är mitt uppe i SM—slutspelet. Hon har meriter även från ungdomslandslaget.

Men det är Vilmas mamma Anette Matthijs-Holmberg som är den mest meriterade spelaren i familjen. Hon började sin karriär i MBI men fick sitt genombrott i Tyresö och under åren 1988—94 spelade hon i det svenska A-landslaget 48 gånger och svarade för 94 mål.

Hennes bror Peter har gjort stora avtryck i den skånska och malmöitiska handbollen. Han, liksom Anette, tillhör den generation MBI-are som under åren kring 1980 dominerade svensk ungdomshandboll. MBI tillsmammas med Dalhems IF, måste tilläggas.

Peter spelade på högsta svenska nivån för Lugi, H 43 Lund och Stavsten och på plattformen under för MBI, Skurup och Team Malmö.

Han avslutade den aktiva karriären i den nuvarande hemstaden Ulricehamn och Anderstorp,

Peter har två handbollsspelande barn, alltså kusiner till Vilma. Tilda spelade den senaste säsongen högsta ligan för Önnered men har även under en sejour spelat i Spanien.

Hennes bror Simon har spelat för Anderstorp i Allsvenskan, nivå 2.

En fantastik handbollsfamilj med sitt ursprung i Malmö BI.

***

I Svenska Handbollsförbundets lista över spelare som medverkat i ett A-landslag finns bara en Malmöklubb nämnd, Anna-Lena Wahlqvist, Dalhems IF som 1993 spelade en match. Hennes moderklubb var Vikingarna från Helsingborg.

Så har vi då Anette Matthijs.

Men även Gulli Reimer, född Svensson, och gift med världsmästaren Åke. Gulli började i IFK Malmö men vid sina tre A-landskamper 1960 representerade hon Stockholmsföreningen Artemis.

***

Damhandbollen har över tid inte varit stor i Malmö. Två säsonger vid mitten av 1980-talet spelade Dalhem i högsta serien.

***

Göran Larsson har efter publiceringen påmint mig om Jessica Everlönn med Dalhem som moderklubb. Jag borde kommit ihåg henne. 39 landskamper 1993-2000. Klubbar: Tyresö. Irsta, Elda Prestigo, Stockholmspolisen.

Mitt lilla tillägg i artikeln om IFK Malmös oomtvistliga placering som Malmötvåa inom herrfotbollen väckte kommentarer.

Jag nämnde de sex klubbar som spelat på näst högsta nivån. Några påpekade – fullt riktigt – att antalet lag kraftigt varierat. Att det nuvarande tillspetsade seriesystemet gör det svårare att tillhöra de två högsta serierna. Nu finns det på toppen, sedan Superettan infördes år 2000, 32 lag. Men det har funnits perioder med 58 lag. De sista åren på 1900-talet var det till och med bara 30 lag.

Villkoren har med andra ord varierat.

Tre klubbar har spelat i Superettan, Malmö FF en säsong, IFK tre och Bunkeflo IF/LB 07 två. När IFK 2002 kom sjua rankades man som 21:a i landet. 2007 var Bunkeflo IF fyra, då 18:e i Sverige. Det är de två främsta Malmöplaceringarna i ”modern” tid. Efter MFF förstås.

2006 spetsades systemet till ytterligare, efter Allsvenskan och Superettan tillkom två division 1-grupper med 16 lag vardera, totalt  64 lag på tre nivåer, alltså ungefär lika många som när elitskiktet var som störst med sina 58 lag.

Sedan 2006 har följande Malmöklubbar tillhört dem som funnits på platserna 33—64: LB 07 fem säsonger, FC Rosengård fyra, IFK Malmö två, Bunkeflo IF, Mabi och Prespa Birlik en vardera. Detta tillägg för att göra 2000-talets lag rättvisa.

Av de historiskt sett främsta Malmöklubbarna har IF Allians, Malmö BI, Limhamns IF, Bunkeflo IF och Mabi försvunnit som egna föreningar. De ingår nu i andra konstellationer.

För en tid sedan skrev jag några rader om en av 1940-talets främsta idrottsprofiler i Malmö, allroundskicklige Sven Malmfält.

Under ungefär samma period var Gunnar Anderberg en av stans mest kända idrottsmän, också med ett brett register. Han blev skånsk mästare sju gånger i ishockey och fyra i bandy. Han spelade för IFK Malmö. Givetvis inga av de främsta meriterna på hans långa cv, men under 1940- och 50-talen var det många lag som deltog i DM i bandy, upp mot 30 vissa år.

I brottning representerade Gunnar GAK Enighet och blev vid ett tillfälle fyra vid SM. Han deltog även i Malmös Fyrstadslag, som med honom i laget en gång kom tvåa. I Fyrstads tävlade han även för Uddevalla och Helsingborg.

Men fotboll var hans stora idrott. Under åren 1945—1951 spelade Gunnar 95 seriematcher (nio mål) i näst högsta serien för IFK Malmö.

Det var dock i Helsingborgs IF han hade sina mest framgångsrika säsonger. Under fyra spelår var han med om att med HIF bli svensk mästare (1940—41) och bli trea en gång och fyra en.

I två perioder spelade han också allsvensk fotboll för Landskrona Bois.

Gunnar var även med i det HIF-lag som 1941 blev svenska cupmästare.

Vid tre tillfällen var han med i Pressens lag som under krigsåren mötte landslaget som surrogat för det sedvanliga landskampsutbudet.

Efter karriären blev han tränare i nio klubbar på olika nivåer, bland annat i Malmöklubbarna IF Allians, IFK Klagshamn, IFK Malmö och Limhamns IF.

Under sina sista yrkesverksamma år var han idrottslärare i Malmö, längs tid på Rörsjöskolan.

Det finns knappast heller någon Malmöbo som spelat korpfotboll på Ribersborg, som inte haft Gunnar Anderberg som domare.

***

Gunnar Anderbergs pappa, Frans (”Ziska”), spelade allsvensk fotboll för IFK Uddevalla och Landskrona Bois.

Lillebror Olle vann OS, VM och EM och SM (30 gånger) i brottning.

En annan lillebror Lennart spelade för Råå IF under deras allsvenska sejour på 1950-talet. Han spelade för övrigt elva seriematcher för IFK Malmö 1947—1949 i dåvarande division 2.

En fjärde lillebror Göran var en av Sveriges främsta förare i sidvagnsmotocross.

Onekligen en duktig idrottsfamilj, Anderbergs.