”Man skall inte slå på en liggande”

”Den man älskar agar man.”

Två i sanning märkliga uttryck, som kom i tankarna när jag granskade de skånska insatserna vid SM i friidrott för 15- och 16-åringar. Tidigare har jag noterat de – faktiskt – genanta totalinsatserna för SM för seniorer och de för 22-, 19- och 17-åringar.

Varför skall jag skriva negativt om något jag älskar och som varit en stor de av mitt liv i över 70 år? De tidigare SM-skriverierna har kommenterats muntligt och skriftligt. De som har hört av sig har varit lika bekymrade som jag. Och om än inte riktiga lika gamla som jag, så näst intill. Det är den äldre generationen som oroar sig.

En vän i ovanstående kategori hörde av sig och hade uppmärksammat att i det senaste SM-et, det för 15- och 16-åringarna, var den skånska insatsen både numerärt och resultatmässigt sämre än de övriga. Vi talar om ett distrikt med 1,3 miljoner innevånare, särklassigt näst störst i landet.

Att det av 120 medaljer som det tävlades om, bara nio hamnade i Skåneklubbar kan man i och för sig acceptera. Om deltagarantalet i övrigt varit stort. Men nio klubbat hade endast 39 aktiva på plats och dessa gjorde totalt 57 starter. De totala officielle siffrorna var 473 aktiva med 943 starter.

I åtta av 40 grenar fanns ingen skånsk representant

Jag tycker det är siffror som talar för sig själv.

***

Och är en fara inför framtiden. Friidrottsanläggningar, inne som ute, är dyra. Vilka kommuner är villiga att lägga ner miljoner på anläggningar som inte utnyttjas till fullo?

Det som gör mig konfunderad är att jag ideligen vid mina oregelbundna kontakter med olika klubbar informeras om överbefolkade friidrottsskolor med köer på ett antal år. Men man lyckas inte få dem att tävla ens upp i mellantonåren.

***

Det behövs krafttag av många för att vända trenden. Med några samlande krafter. Över klubbgränserna.

Finns dessa?

Jag är uppriktigt orolig inför skånsk friidrotts framtid.