Jag är ingen frekvent åskådare till ishockeymatcher.

Men har delvis följt kvaldramat mellan Malmö Redhawks och Brynäs, någon hel match men oftast bara den sista eller möjligen de två sista perioderna.

Jag har gjort det med blandade känslor. Visst vill jag att Malmö skall ha ett elitlag, inte minst för att jag inbillar mig att elitishockey ar en viktig del i Malmö arenas ekonomi. Arenan är ju så mycket mer än ishockey för regionens befolkning.

Men så är det det där med Brynäs. Under mina studieår i Stockholm, 1963—1965, tog Gävleklubben steget in i den svenska eliten. En fattig students ekonomi tillät inga vidlyftiga nöjeskonton men varje gång Brynäs besökte Johanneshov var jag en trogen besökare. Brynäs hade profilerna, främst min specielle favorit Lennart ”Tigern” Johansson. Men hans omgivning var inga dussinlirare, målvakten Hans Dahllöf, Hans ”Virus” Lindberg, Tord Lindström, ”Lill-Strimma” Svedberg och Håkan Wickberg med flera. Är det konstigt att man föll för ett sådant lag? Sen dess är Brynäs min favoritförening i ishockey.

Så visst smärtar degraderingen, även om mitt allmänna intresse för hockey har avtagit efter hand.

***

Personligt var kvalets store vinnare Redhawkscoachen Tomas Kollar. Ärligt och uppriktigt har han stått upp för sitt lag, erkänt att laget hamnat där man gjorde för att man under grundserien helt enkelt inte var tillräckligt bra. Och att det var hans fel som huvudansvarig att Redhawks kom i detta prekära läge. Jag har inte hört speciellt många intervjuer med honom men aldrig hört honom skylla på andra och olyckliga marginaler. För sådana finns det gott om i denna ”slumparnas idrott”.

När Tomas Kollar under segerintervjun självfallet gladdes över vinsten och att den pressande tiden var över, kändes han medlidande med Brynäs och dess anhängare äkta.

Kollars framtoning som en stor människa med ärlighet och med ett givmilt hjärta var kvalseriens stora behållning.

Det var också välgörande att se Malmöspelarnas nertonade segerfirande ute på isen. Gävlepubliken led tillräckligt.

Idrottens innersta mening fick även plats i en krass ekonomisk verklighet.