Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.

Det väckte ett speciellt minne.  Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.

Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.

Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:

-         Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.

Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.

Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.

***

Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.

Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:

-         Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?

Jag tackade inte nej.

Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare  femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.

Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.

Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.

***

Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.

Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.

Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.

Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.

Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.

I veckan börjar EM-slutspelet i handboll för herrar.

De regerande mästarna Sverige genrepade i Ängelholm inför över 5 000 åskådare. Enligt uppgift bevakades matchen mot Japan av en enda skrivande journalist, Aftonbladets Johan Flinck. Efter vad jag förstår hade inte heller Tidningarnas Telegrambyrå, TT, någon på plats. Referatet baserades på tv-sändningen. Närliggande Helsingborgs Dagblads medarbetare fokuserade helt på regionens elitlag i diverse lagbollsporter. Samarbetstidningen Sydsvenskan kunde vid annan prioritering då också få en artikel med skånsk touch. Det fanns onekligen ingångar.

Och visar inte 5 125 personer att det finns ett brett intresse för svensk landslagshandboll? Som vän av handboll, känner jag oro, och lite rädsla, över hur lågt sporten prioriteras i tidningsvärlden. En enda skrivande på sista testet inför EM är ett skrämmande bevis, dels för pappersmedias allmänna kris och dels för handbollens status i inom sportjournalistiken.

Heders för Johan Flinck, som står upp för handbollen. Det är han som gör att jag har en daglig digital prenumeration på AB.

Rent allmänt skall förstås inte det alltmera minskade skrivandet enbart läggas på media. Hur sköter förbunden (och föreningarna) på olika nivåer sin information? Det är ofattbart att TT inte regelbundet sänder ut resultaten från de europeiska klubbturneringarna. Och hur många har kunnat följa Svenska cupen, som skall avgöras i Final Four i februari/mars. De båda finalhelgerna kommer att sändas av SVT. Det tackar vi för.

***

Nu handboll på en lägre nivå, USM. Steg 3 för flickor 18 avgjordes.

Det blev en tung skånsk helg. Endast tre lag, Lugi, H 43 och HK Malmö, av elva tog sig vidare. Nu återstår totalt 20 lag, som skall bli åtta inför finalerna i maj i Uppsala.

I de olika stegen tar man vid lottning hänsyn till ekonomi och miljö, vilket innebar att några Skåneklubbar hamnade i samma pool, i två fall var tre av fyra från Skåne. Så var det i den grupp som HK Malmö blev tvåa i. I en direkt avgörande match blev det 22—22 mot trean Lödde.

Eslövs IK var också nära avancemang, föll på inbördes möten mot elitklubbarna Irsta och Skuru.

Även Ystads IF var ytterst nära avancemang. Ett sent Torslandamål gav kryss inbördes mötet och innebar att YIF åkte ut.

Så tre Skånelag var nära att bli fem.

Ungdomsidrotten får en alltmer undanskymd plats i pappersmedia, i alla fall i de regionala.

Lokalpressen är mera generös. Tja, nu skriver jag utan att ha riktigt under fötterna. Det är bara Ystads Allehanda jag har koll på.

Tidigare kunde man ta del av resultaten från de stora jul- och nyårsturneringarna i Malmö och Lund i fotboll, handboll och basket. De två sistnämnda i Lund höll, och håller, en hög klass med bra internationellt deltagande. Fotbollens Skånecupen har tenderat till att bli en ren Malmöangelägenhet. Runt om i Skåne arrangeras samtidigt en massa konkurrerande turneringar.

***

Ett junior- och ungdomsmästerskap som dock uppmärksammas rejält är det pågående JVM-et i ishockey. I vissa media och hos många journalister lite hysteriskt. Om jag får säga min mening.

Jag förstår att anhängare av andra idrotter känner sig förfördelade. Liknande prestationer, som nu Småkronornas finalplats, i globalt betydligt konkurrenskraftigare idrotter omnämnts ibland inte ens i resultatbörsen.

Men man kan naturligtvis inte bortse från hockeyns attraktionsvärde. Det är imponerande att ett juniorlag kan fylla, över 11 000 åskådare, Scandinavium vid varje match.

***

Nu lite om ungdomsidrott på en lägre nivå. USM i handboll skall nu på det nya året spela Steg 3, som skall kulminera i maj med Steg 5, Final 8.

Dessa riksmästerskap, eller om man vill kalla det SM, är, oavsett idrott, ger en indikation om hälsotillståndet och kanske viktigare om framtiden.

Min bedömning är: Skånsk handboll mår alldeles utmärkt.

Att 29 klubbar anser sig ha 100 tillräckligt bra lag i sex klasser för att deltaga i dessa sammanhang tyder på bra bredd. När den första grova gallringen är gjord har 19 klubbar 65 lag kvar. I steg 3 sker förvisso den stora elimineringen men i min värld är det betydelsefullt att ha många spelare i tonåren. Det har skånsk handboll.

Men det finns stora luckor i rekryteringen. Skånsk ungdomshandboll är koncentrerad till några få regioner, Lund med kranskommuner, Mellanskåne, och Kristianstadstrakten. Ystad med sin två klubbar är stabilt. De två största städerna, Helsingborg och Malmö, strävar på men det lyfter inte riktigt.

Lugi med 13 lag och Ystads IF med 8, har lag kvar i alla sex grupperna, liksom Lödde Vikings, vars ungdomsverksamhet år efter år är imponerande. Klubben levererar ständigt talanger till elitlagen.

***

I Lund har H 43 numera svårt att hävda sig på ungdomssidan. Konkursen 2014 sätter ännu sina spår. Nu leder herrarna division 2 och ett avancemang kan måhända vända trenden så att de talanger som bevisligen finns stannar kvar i H 43. I längden räcker det nog inte att glädja sig åt alla de före detta 43-ungdomar som spelar på hög nivå, både internationellt och nationellt.

IFK Malmö är i en liknande situation på flicksidan, fast från ett sämre utgångsläge. A-laget är ett mellanlag i division 4, nivå 6. Varje säsong har IFK flicklag långt framme i USM. Det här spelåret är två 16-lag och ett 14-års kvar i Steg 3. Talangunderlag finns men, också konkurrens från många klubbar i regionen med A-lag på en högre nivå.

IFK Ystad, som i sina led, under ett längre tidsperspektiv, fostrat väl så många internationella spelare som Ystads IF, har haft en djup svacka i sin ungdomsavdelning, har nu ett pojklag i såväl 18- som 16-årsklassen. För oss som har åsikten att lokal konkurrens stimulera, lär detta betyda att Ystadhandbollen blir än starkare.

***

Det finns fler intressanta detaljer att plocka fram inför steg 3. Men det får vi ta  när USM går vidare.

Detta är blogg 1 610 sedan starten den 16 september 2012.

Några stunder under helgen har ägnats åt funderingar om en fortsättning. Det man gör tar av åldersmässiga orsaker längre tid nu än för bara några år sedan, och har man då många aktiviteter i gång, tryter tiden ibland. Statistiken visar att vid några dagars uppehåll sjunker antalet besök väsentligt. Det krävs med andra ord kontinuitet för att bibehålla intresset. Och det i en värld där bloggkonkurrensen ständigt ökar.

För att hålla oss till idrottens värld ”tvingas” de allmänt intresserade alltmer ut på nätet för att få den information man önskar i och med att tidningarna i allt högre grad koncentrerar artiklar och resultatredovisning till färre idrotter. Det djup som tidigare försvunnit är borta. Det gäller inte bara Malmö med sin tragiska tidningsdöd utan även hela landet, allt enligt tillförlitliga källor.

Det är i denna konkurrens en liten privat bloggare utan kommersiell uppbackning befinner sig.

Det är klart man vill bli läst, men det är en inbiten glädje i att skriva och få framföra sina åsikter som gjort att jag beslutat mig för att fortsätta blogga. Jag sätter ingen tidsram.

I fjor var det trots allt cirka 1 400 enskilda besökare som gjorde mellan 6- och 8 000 besök i månaden. I år är siffrorna något lägre. Jag skyller på den tuffare konkurrensen om den skärmtid som trots allt är begränsad.

Har inför 2024 hoppat av två uppdrag för att koncentrera mig på bloggskrivandet och IK Finishs 100-årsbok.

***

En trogen läsare och god vän har vid olika tillfällen kommenterat att något av inläggen haft ett idrottshistorisk betydelse. Dessa vänliga ord har naturligtvis glatt mig. Och inspirerat- Dessa artiklar har givetvis större värde än en enkel personlig åsikt om exempelvis handbollslandslagets insats i den senaste VM-turneringen.

Men nu hamnar dessa historiska betraktelser i en historisk fil bland 1 610 på Manssonsport.bloggplatsen.se, dit få eller ingen söker sig.

Bosse Hultén gör som webbansvarig i Idrottsmuseets Vänner ett strålande arbete med föreningens hemsida och skriver också intressanta historiska händelser utanför IMV, värda att läsas även av kommande generationer.

Jag vet vänner som i sina gömmor har artiklar som är värda att bevara av just idrottshistoriskt värde. Själv har jag utkast, nästan klara, om Sydvästra Skånes Idrottskrets och om en mera utförlig version om friidrotten i Skurups kommun än den som fanns i senaste versionen av Skånsk Idrotts Historia.

När Idrottsmuseet fanns i Baltiska hallen var biblioteket med dess arkiv av absolut toppklass. Bäst i Sverige?

Är det möjligt att bygga upp ett digitalt kartotek, Bosse Hultén, med dina småtexter, kanske mina och många andras? Du har ju redan inlett med serien om idrottsanläggningar. Det som sker i dag är historia i morgon.

Kanske en ny nisch för Idrottsmuseets Vänner?

Det spekuleras mycket i dessa tider, inte minst inom den svenska fotbollsvärlden.

Läste för en tid sedan en krönika i Sydsvenskan, signerad Fredrik Lindstrand, med rubriken: Hur länge får MFF behålla Henrik Rydström?

i en underrubrik konstaterar krönikören: Att Henrik Rydström målas upp som en av Europas mest spännande tränare lär få en och annan klubbledare på kontinenten att hicka till.

Jag betvivlar inte en sekund på att Henrik Rydström är en duktig tränare, men på vilka meriter grundas ett epitet som En av Europas mest spännande tränare?

Visst han lotsade Malmö FF till ett allsvenskt guld.

Men han gjorde det med minsta möjliga marginal, en målskillnad på två mål, i en liga som rankas som 24:a i Europa, och med en spelartrupp som av alla inhemska experter rankades som Allsvenskans bästa, även efter utlandsflykt och sjukdomar/skador.

I vågskålen skall också läggas svårigheterna att vinna över de tre övriga medaljlagen, en vinst på sex matcher.

Är detta årsfacit tillräckligt för att vara attraktiv på den internationella marknaden i en toppliga?

Lindstrand och hans kolleger var under senare delen av säsongen dessutom kritiska till lagets långsamma bollinnehav i ofarliga områden, en stark kontrast till det jag förknippar med modern, internationell toppfotboll: Tempo.

Så mitt svar på frågan i huvudrubriken blir: MFF riskerar inte att förlora Henrik Rydström.

Det lär behövas mer övertygande MFF-insatser över tid för att Henrik Rydström skall bli attraktiv för en internationell scen.

I juletider skall man vara snäll, kanske till och med lite extra snäll.

Men jag sparar snällheten några dagar.

I morse läste jag nämligen en intervju i min tidning med Joel Kjetselberg. Det är han som är tränare för FC Rosengårds damlag, som senare i kväll borta skall möta Barcelona i fotbollens Champions League. Givetvis kommer BK Häckens framgångar i samma turnering på tal. Joel Kjetselberg gratulerar pliktskyldigast Häcken till framgångarna men påpekar, inte en utan flera gånger, att Göteborgslaget haft marginalerna med sig, medan hans stackars Rosengård haft just marginalerna mot sig. Han menar att hans lag gjort minst lika starka insatser som Häcken i CL-spelet.

Jag har sett de flesta matcherna för båda lagen i CL. Joel Kjetselbergs analys må stå för honom men att på allvar mena att de spelmässiga insatserna varit jämbördiga liknar mest en dåres försvarstal.

Häckens väg till möjligheten att nå slutspelet har skett via ett bra kvalspel mot bra motstånd och fyra utmärkta gruppspelsmatcher med hög kvalitet. Visst har det funnits gynnsamma marginaler för Häcken, men även det motsatta. Som i går mot Chelsea, 1—3. Två ribbträffar, en vid 0—0 och en vid 1—1, hade med några decimeter kunnat ge en annan, förändrad matchbild. I slutminuterna fick Häcken dessutom ett mål, helt felaktigt, underkänt för offside.

Nej, Joel Kjetselberg, Rosengårds kvaliteter 2023 är inte på samma nivå som Häckens, varken i Europa i eller i Allsvenskan, 14 poängs skillnad.

Det hade varit mer klädsamt att erkänna detta än komma med krystade bortförklaringar.

FC Rosengård har haft strålande framgångar på fotbollsplanerna. Det kan ingen ärligt förneka. Men med en oftast okritisk omgivning har självkritik inte varit klubbens bästa gren.

Intervjun med Joel Kjetselberg är ett av många bevis.

Vi allmänt idrottsintresserade har det inte lätt i dessa tider.

Inte om vi vill få vår information den väg vi, äldre, vant oss vid. Via tidningar. Mer och mer blir vi hänvisade till nätet, till hemsidor för förbund och föreningar. Den marknaden är stor, omöjlig att överblicka. Man vet ju inte vad man skall söka. Den hjälp kunniga redaktioner gav oss med att plocka ut det viktigaste ur ett välmatat smörgåsbord finns inte längre.

Sämre resurser, både personellt och ekonomiskt, har givetvis sin stora betydelse. TT, Tidningarnas Telegrambyrå, har tydligen lagt ut resultatinsamlingen på entreprenad. Det märks tydligt. Och när sen idrottsokunniga redigerare skall prioritera blir resultatet ibland katastrofalt.

Min tidning är Sydsvenskan, har sedan början av 1950-talet inte missat många exemplar. Jag älskar tidningen.

Jag förstår problemen. Men undrar samtidigt hur länge kan man ge ut en produkt, jag pratar om Sporten, som gör så många besvikna?

Lyssna brett och inse att många är missnöjda.

 Rapporteringen har blivit än mer lokal, men inte ens den närmaste regionen får den uppmärksamhet den är värd.

I veckan avgjordes SM i simning med stora framgångar för Skåne. Malmö KK och Lundaklubben Poseidon simmade hem totalt 17 medaljer och Hanna Bergman, Poseidon och Elias Persson, MKK nådde resultat av hög svensk klass. Men inte ett ord och än mindre en resultatlista.

SM i friidrott i somras behandlades lika styvmoderligt.

För en tid sedan arrangerades för-VM i innebandy för herrar i Baltiska hallen. Sverige—Finland drog 3 500 åskådare. Inte ett ord.

H 65 Höör, Ystads IF och IFK Kristianstad har spelat Europamatcher i handboll. Resultat? Nej.

Det spelades en internationell padelturnering i Malmö Arena med ett stort förhandsreportage. Någon som vet hur det gick? Jo, jag. Men jag fick söka via nätet.

Och det gör jag dagligen. Def finns så mycket jag tidigare kunnat få del av genom min tidning.

Jag lägger alldeles för mycket tid framför datorn för att stilla min nyfikenhet om vad som händer utanför Malmö FF, FC Rosengård och Malmö Redhawks.

Mitt idrottsintresse är bredare.

Det var ingen rolig fotbollskväll, 0—3 mot Azerbajdzjan svider.

Kommentarerna har varit många i alla de medier som numera finns, inte minst i de vi kallar sociala. Det är förstås är för fint ord för de spyor som ohämnat publiceras av ilskna och besvikna personer.

Sydsvenskan har ännu i kommenterat fiaskot, verkar nästan helt ha koncentrerat sina krönikeinlägg till den lokala toppfotbollen.

***

Givetvis har jag inget radikalt nytt att komma med. Men tillåt mig att ha några funderingar.

 Är det en till fällighet att de tre främsta lagen i årets allsvenska, Malmö FF, Elfsborg och Häcken är de tre klubbar som har flest utländska spelare registrerade sina trupper, 13, 11, 12? Visst, unga svenska talanger har försvunnit till mera lukrativa marknader men har i många fall ersatts av utländska spelare eller återvändare med passerat bäst-före-datum.

Gynnar detta på sikt det svenska landslaget?

Se bara på de nuvarande trupperna, skadade spelare inräknade.

 I Malmö FF:s försvar, tre utländska spelare, fyra svenskar över 30 år, sju mittfältare har utländska pass, här finns förstås blivande lanslagskapacitet, främst Sebastian Nanasi

I Elfsborgs ordinarie försvarskvartett är tre duktiga återvändare och en afrikan, av de bärande spelarna på mittfältet kommer fyra från utlandet och en är återvändare och av de fyra mest anlitade anfallarna är fördelningen två-två.

Häcken har använt sju försvarare under hösten, tre av dem är svenskar, i det starka mittfältet är det två plus två och den ende ordinarie svenske forwarden är Sanko.

Med andra ord det finns få aktuella landslagsspelare i Allsvenskan.

***

De tongivande spelarna i Allsvenskan kommer utifrån men spelar sällan i något av de bästa landslagen. Det är förstås naturligt att de främsta svenskarna jobbar utomlands men är det nödvändigt att söka ersättarna utomlands?

Klubbarna framhåller ofta sina akademier, men de håller tydligen inte tillräckligt hög klass för att fylla luckorna. I alla fall inte för de toppklubbar som satsar på Europa.

Regelbundet spel i de bästa internationella ligorna borde vara utvecklande. Det märks i alla fall inte på landslagets resultat de senaste åren. Att agera så uselt som många gjorde i går kan inte enbart skyllas på Janne Andersson, förbundskaptenen.

Problemet ligger måhända djupare. Sverige är kanske för dåligt på att utveckla talangerna till internationell klass. Samtidigt som man inte, generellt sett, har tålamod att ge dem speltid i som nu Allsvenskan.

***

Förutom nu 0—3 mot Azerbajdzjan, förlorade P 18-landslaget med 2—1 mot Schweiz i går och P 17 med 2—0 mot Nederländerna.

U 21-laget vann förvisso med 3—0 över Finland.

Resultat att ta i beaktande i en analys av hälsotillståndet i svensk fotboll.