Min tidning, Sydsvenskan, har inlett bevakningen av VM i handboll alldeles utmärkt.

Både vad gäller informationen före och efter de inledande matcherna. Det har funnits krönikor och informativa artiklar om både spelare och länder. En del av skribenterna kommer från andra medier, det har breddat kunskapen.

Jag ser fram mot en fortsättning med samma gedigenhet.

Men nu är jag som jag är: Jag, och jag är inte ensam (har kollat!), saknade i dag målskyttarna från fredagens matcher. Eftersom det är ett mästerskap varje år skapar man en relation till de olika landslagen och dess spelare, i alla fall de europeiska. Man vill ju gärna se hur många mål exempelvis Mikkel Hansen eller Aron Palmarsson gör. I min värld intressanta uppgifter för en fullödig information.

Väl så viktig som, de tillsynes heliga, målskyttarna i NHL-hockeyn.

Så är då VM-festen igång, svenskt 26—18 mot Brasilien, en väntad differens.

Finns naturligtvis mycket att analysera hit och dit. Somt var ypperligt, Andreas Palickas målvaktsspel, annat gediget på hög nivå, Jim Gottfridsson och Albin Lagergren, mycket som väntat och något lite sämre än förväntat.

Det var premiär med allt vad en sådan innebär med anspänning och förväntningar. Inte minst med tanke på hemmaplanstrycket.

***

Efter att ha läst en massa kommentarer både här och där, blev jag lite kvasifilosofisk: Vari ligger skillnaden mellan en målvaktsräddning och en missad avslutning? Är det i princip inte samma sak? Fast tvärtom.

Andrea Palicka var stålande med många högklassiska parade, värd alla superlativer.

Men när vi kommer till andra planhalvan så hamnade alla missade svenska avslut på minuskontot.  Inte på den brasilianske kollegan Da Roses pluskonto. Det var till största delens dennes storspel före paus som gjorde att det svenska segerrycket kom så pass sent.

Vem avgör, miss eller räddning? Beror naturligvis vem man håller på. Glöm objektiviten!

***

Det är en för enkel analys att mena att segermarginalen blev så pass liten – om den nu skall kallas så -- berodde på Palickas insats och svenska missar.

Idrottsåret 2023 har rullat igång.

I veckan startar en av höjdpunkterna, VM i handboll för herrar. Förväntningarna på hemmalaget Sverige, regerande Europamästarna, är stora. Konkurrensen är enorm, hindren är höga. Det är mycket som skall klaffa, många gånger, innan det kan bli ett blågult guldfirande inför 22 000 åskådare på Tele 2 på Söder i Stockholm.

Aftonbladet har gett ut ett 82-sidigt VM-magasin, där skåningen Johan Flinck ger initierade skildringar om spelare och lag, som kommer att ge ett mervärde för oss nördiga handbollvänner.

Johan Flincks handbollsartiklar i AB är förresten en nödvändighet för de som följa mer än den loka handbollen

***

Lokal handboll, ja. Veckotidningen Skånesport blev kortvarig. Innehållet höll inte vad redaktionen lovade.

Nu finns en nätupplaga, Skånesport.se, som inte är låst och som levererar mycket smått och gott om bland annat handboll på olika nivåer. Men även andra idrotter, mestadels lagbollsporter, uppmärksammas långt ner i seriesystemen.

För de som är intresserade av mer än skånsk elitidrott kan ett besök rekommenderas.

***

I helgen spelades Steg 3 i JSM för damer i handboll. Nu återstår 20 lag innan åtta skall vara kvar till finalspelet i Uppsala i maj. Fem är från Skåne, H 43 Lund, enda Skånelag som vann sim grupp, samt HK Malmö, Lugi, Ankaret och Lödde. Av de 20 kvarvarande lagen är många etablerade i den högsta dameliten. Som Lugi. Övriga skånska lag befinner sig längre ner i damernas seriehierarki. Det är alltid befriande när de små på ungdomssidan kan oroa de stora.

Men hur många av de bästa i dessa juniorlag kommer att spela seniorhandboll i sina nuvarande föreningar? Förmodligen inte många. Steget från att vara en stark ungdomsklubb till en elitklubb, eller en näst intill, är i dagens idrottsvärld enormt. Se bara på H 43, vars herrar lirar på nivå 4, men som har åtskilliga unga spelare på högsta nivån fostrade i klubben,

***

Se här några funderingar en regnig i januarieftermiddag.

Jag har varit i Lund några gånger den senaste veckan.

Det har blivit så en del år med bollintresserade barnbarn. Lundaspelen har under perioder var en stor del av familjens helgsysselsättningar. Först i handboll åren kring 1990, då IFK Oxie var en av de största, bästa och drivande ungdomsföreningarna i Skåne. Parallellt spelade sonen även basket, så på den tiden blev det många turer till Lund. De senaste tio åren har besöken inskränkt sig till basketarenorna.

Det finns mycket att imponeras av vad gäller Lundaspelen och Lund. Arrangörsklubbarna, Lugi, Handboll och Eos, gör i stort perfekta turneringar. Att det överhuvudtaget går att genomföra tävlingar av dessa storlekar beror på kommunens många hallar även om grannkommunerna måste hjälpa till för att ro turneringarna i hamn.

Lund har legat i framkant när det gäller att bygga handbollsanpassade hallar vid skolorna. Framlidne Lunda- och handbollsprofilen Staffan Holmqvist var under många år fritidschef i Lund och såg till att stan försågs med ett stort antal hallar. Det tackar Lunds idrottsliv för i dag.

I år besökte jag för fösta gången Lerbäckshallen från 2020, en fräsch, ändamålsenlig arena.

Men allt nytt till trots: Den gamla Idrottshallen vid Stadsparken, byggd 1941, finns kvar och i den spelas både finaler i basket och handboll med fullsatta läktare (upp mot 2 000 åskådare) och en stämning som ger en extra touch till finalspelet. Låt vara att de unga spelarna, ovana  med ett sådant publiktryck, kanske missade mer än normalt.

Att som far och farfar, och dessutom stor vän av ungdomsidrott, besöka Lundaspelen har varit en viktig del av mitt helgfirande under många år.

Det är ungdomsidrott när den är som bäst.

***

Tidigare bevakades även den idrottsliga delen av de regionala tidningarna. Med minskade resurser är den tiden förbi. Det är naturligt. Fast ledsamt. Junior- och ungdomsidrott har massmedialt försvunnit från de större tidningarnas sidor. Nej, inte JVM i hockey förstås.

Lundaspelen, och Skånecupen i fotboll, är ju trots sin storlek bara öar i den svenska ungdomsidrottsvärlden. Lite ledsamt är att resultat från SM för juniorer, den kommande elitgenerationen, nu i stort negligeras.

Skånecupen har avgjorts samtidigt med de båda tävlingarna i Lund. Alla tre arrangemangen fick i min tidning pliktskyldigt ett förhandsreportage. När den idrottsliga summeringen gjordes var det Malmö FF:s Skånecupen som uppmärksammades. Den är numera ett inofficiellt Malmömästerskap med små regionala inslag. Inte ens arrangörsklubben deltog med sina äldsta pojklag.

Lundaspelen däremot har lag från ett tiotal länder och besöks av många av Sveriges främsta ungdomslag. Kvalitativt är Lundaspelen överlägsna Skånecupen.

Men det är gubevars Malmö FF som är huvudarrangör för Skåndecupen.

***

Det pågår för övrigt en ungdomsturnering i ishockey i Malmö i P 13, Oliver Mattssons minne. Oliver dog som ung tonåring i en cancersjukdom. I turneringen deltar 18 lag från Sverige, Norge och Danmark.

Idrott är något stort.

Hur jag än försöker förstår jag inte ishockeyns taktiska finesser och spelidé.

Men har givetvis förståelse för dem som har stor behållning av att vara åskådare. Det händer alltid något i högt tempo. Oftast avlossas ett stort antal skott mot mål (i gårdagsmötet mellan Brynäs och Linköping 82) och ett stort antal precis utanför kassarna.

Givetvis finns det många spänningsmoment i en hockeymatch. Men som jag skrivit tidigare: Slumpen, eller om du vill studsarna, styrningarna, ”skymningarna”, täckningarna, avgör för många jämna matcher.

Samtidigt finns det en viss logik i en serietabell så här långt in i säsongen.

Som för Malmö Redhawks del. Jag har sett ett antal sistaperioder, bland kanske två och någon enstaka gång en hel match. Jag gör inga som helst anspråk på att vara en expert men det är kanske så enkelt att truppen inte håller måttet, att det finns för många svaga punkter. Tränaren Tomas Kollar framhävdar, med rätta, att laget skapar väl så många chanser som motståndarna och baklängesmålen kommer efter egna misstag,

Så uppfattar jag det också, av det lilla jag sett. Missarna både offensivt och defensivt beror på bristande skicklighet hos (alltför många av) spelarna. De behärskar inte tempot och har inte tillräckligt bra teknik.

21 förluster på 30 matcher är ett bevis som något.

Truppen håller, sett över 20 spelare, inte den kvalitet som fordras för en plats i ett högre skikt än det där Redhawks nu befinner sig.

***

Det pågår ett JVM i ishockey. Om nu någon tidningsläsare, tv-tittare eller radiolyssnare inte lagt märke till detta.

I viss media får man intrycket att detta är det största som idrottsligt händer i dessa dagar. SVT sänder på de bästa av tittartider möten av typ Lettland—Österrike. Är verkligen intresset så sort att detta är berättigat?

Varför prioriteras juniorhockey i media? 

Ibland finns det inte texter om fotbollslandslagens matcher i U 23-grupperna och inte ens resultat från de yngre landslagen, även om det är kval till internationella mästerskap.

I stort varje år leverera de svenska ungdomslandslagen i handboll av båda könen medaljer i de internationella mästerskapen. Sällan en text, då och då inte ens resultat.

Varför? Var finns utvärderingarna? Är överdimensioneringen relevant för det allmänna idrottsintresset?

I min tidning i dag fanns resultat med målskyttar från NHL med fyra tabeller. Från Premier League bara resultat utan målskyttar och ingen tabell.

Misstro mig inte. Givetvis skall ishockey ha sin massmediala plats. Hockey är stort, men inte så stort att ett JVM är det största av allt.

Överdrifter ger gärna en negativ inställning.

Nytt år och till det tillhör önskningar och personliga löften.

Mina löften håller jag för mig själv och de bryts också ganska så snabbt. Vanor och ovanor är inte lätta att ändra vid 80 plus.

Och vem är jag att komma med futtiga personliga önskningar när ryssarna våldför sig på Ukraina, minst halva Afrika svälter, kvinnor förtrycks världen tunt, ja, hela befolkningar i vissa länder? Ni, mina läsare, vet naturligtvis hur det ser ut i världen. Inte minst klimatmässigt.

Då känns det lite, ja just futtigt, att sitta i en fin, varm (förvisso någon grad lägre än vid förra nyåret) lägenhet och bland annat fundera över skånsk friidrott och en förändrad tidningsvärld.

Friidrott och tidningar har varit två av mina främsta intressen i livet.

***

I friidrott önskar jag mig några unga ledare med intresse och idéer att skapa liv i en defaitistisk skånsk friidrott. De måste se utanför de snäva klubbgränserna, där de egna föreningens intressen är viktigare än friidrotten som en enhet. Jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas en seniorbredd för att ur denna kader finna framtidens ledare och tränare. Så har skånsk friidrott byggts upp under alla tider. Tills nu.

Konkurrens stimulerar. Inte minst på klubbnivå. För några år sedan la Heleneholms ner sina elitambitioner, samgåendet med IK Pallas och IK Finish med målet att i Öresunds FK bli en elitklubb blev ett rejält misslyckande, och nu senast aviserade IFK Helsingborg att man lagt ner sin elitverksamhet. De flesta av de bästa skall tävla för Malmö AI.

I Skåne med drygt 1,3 miljoner invånare finns nu endast en klubb, MAI, med elitinriktning. Det ser annorlunda ut i Storstockholm (större befolkning, javisst!) och Göteborg (betydligt färre boende än i Skåne!). Där finns det elitkonkurrens bland klubbarna. Det märks i exempelvis i tävlingen om SM-pokalen.

Från Skånehåll menar tongivande klubbledare att skillnaden ligger i de stora inkomster som motionsloppen ger, i Stockholm främst Stockholms Marathon, i Göteborg Göteborgsvarvet.

Är det så enkelt?

Jag menar att den stora skillnaden ligger i den konkurrensmiljö som finns inom regionerna. Och ett brett personligt engagemang.

***

För en tid sedan jämförde jag skånsk simning och friidrott, två idrotter i samma konkurrenssituation, med seniorperspektivet i SM. Simningens klubbredd var imponerande överlägset.

Nyligen avgjordes Sum-Sim-finalerna i Helsingborg. Det är SM för 15—16- och 13—14-åringar. För att få deltaga måste ungdomarna kvala regionalt och vara bland de 16 främsta i landet för att få finalsimma. Det är ett deltagarantal som friidrotten bara kan drömma om.

Och även vid dessa mästerskap var Skåneföreningarna långt framme i klubbtävlingen: 1) Helsingborg, 5) Kristianstad, 8) Malmö KK, 9) Poseidon, Lund. Ytterligare 12 klubbar tog poäng.

Jag är imponerad av skånsk simning.

Men varför är skillnaden gentemot friidrotten så stor? Vad har gått fel i skånsk friidrott?

Att någon, eller helst några, funderar och sen försöker ta sig an problematiken, det är min högsta idrottsliga önskan inför 2023.

***

Jag älskar Sydsvenskan, har haft en daglig relation i 70 år.

Självfallet känner jag till tidningsvärldens ekonomiska och personella problem. Vill givetvis att storleken på redaktionerna inte skall reduceras än mer. Har för övrigt fått en ny favorit på Sydsvenskans ledarsidor i den fristående skribenten Pernilla Ström. I sin kolumn behandlar hon vardagens små problem med en personlig prägel med en politisk udd.

I idrottens värld är resultaten det bärande. En allsvensk fotbollsomgång utan någon tabell vore en smärre ”katastrof”. Men det är fler tabeller/resultatlistor som i min värld är heliga. Medveten om ett begränsat utrymme och ibland alltför mycket material, förstår jag svårigheterna.

Förvisso en petitess i det stora hela: Men Sydsvenskans Sport i siffror är alltför spretig och tyder på idrottslig okunskap.

Alltför ofta tvingas man öppna datorn för att hitta resultat som borde vara en självklarhet för en tidning av Sydsvenskans storlek och renommé.

En stilla önskan, ge redigeraren en prioriteringsmall. Svårare är det inte.

Jag vill inte läsa ett fullständigt facit från en damhockeymatch i högsta serien uppe norr inför 40 åskådare, när det inte finns plats för en allsvensk handbollstabell. Liknande exempel under 2022 har varit många.

Har också en känsla av att det finns ett genusperspektiv på resultatredovisningen. Är inte läsaren perspektiv viktigare?

***

2023 då?

Detta är inlägg 1 473 sedan starten den 15/9 2012.

Jag siktar först och främst på 1 500. Intresset ökar år för år. Det inspirerar förstås.

Samtidigt tar allt betydligt längre tid nu än för bara några år sedan.

Jag är också involverad i ett intressant projekt, IK Finishs jubileumsbok, 100 år 2024. I deras arkiv finns unikt material, som tar tid att utforska.

Detta skall jag prioritera 2023.

***

Gott Nytt År!

Det är en relativt ny post i idrottsvärlden, sportchefen.

I dessa tider, silly season kallad i svensk fotboll, dominerar sportchefen nyhetsflödet från högsta serien till den lägsta. På alla nivåer presenteras nyförvärv, inte ett eller två, utan upp mot de tio. I den här regionen har det blivit en vana, tio in och tio ut. Utan att kvaliteten förbättrats i klubbarna.

Sportchefernas skicklighet tycks bedömas efter hur många spelare de kan köpa, alternativt sälja. Det verkar inte vara någon merit att förnya ett kontrakt.

Och i bakgrunden jublar och kommenterar supporterna med glada tillrop och tummen upp. Utan att egentligen veta ett jädrans dugg om spelarens kapacitet. Man litar på sportchefens utlåtande. Och det vore underligt om denne inte lovordade sitt eget arbete.

Trots att jag innerst inne är optimist, menar jag att ett nytillskotts kapacitet och värde skall bedömas först efter en halv säsong, inte innan träningen börjat och inte ens efter några träningsmatcher. Så tråkig är jag. Eller kanske, sagt i lite övermod, erfaren.

                                                  
          ***
Kontinuitet är ingen egenskap som prioriteras i nutidens fotboll. Någon generalisering gör jag förstås. I min värld är dock kontinuitet det viktigaste för att bygga ett lag, en klubb, på en stabil, långvarig grund.

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg. BK Olympic har valt sin som samarbetsklubb med Malmö. Enligt en initierad källa i Lindängeklubben är man detta första år nöjd med utfallet. Sportchef Andreas Georgsson menar detsamma ur MFF:s synvinkel.

Som nykomling blev Olympic sexa i division 1, nivå 3. Naturligtvis bra. Men man var 23 poäng distanserat av ettan Gais och hade tio poäng upp till fyran. I truppen ingick åtta inlånade spelare från MFF:s akademi.

Av detta drar jag två slutsatser:

A)    Division 1 södra har en bra standard. (De lag som flyttas upp klarar sig bra i Superettan, Skövde, Utsikten, Värnamo, Landskrona de senaste säsongerna.)

B)    Steget från MFF:s omhuldade ungdomsakademi till en plats i en allsvensk trupp är betydligt större än gemene man inbillar sig.

En av de åtta i årets Olympictrupp kommer att fortsätta i den helgröna dressen, övriga sju återvänder till MFF-familjen. Till vilket öde? Kvar på någon position i MFF-hierarkin? Eller ut på marknaden med ett högre försäljningspris efter en säsongs spel i division 1?

Andreas Georgsson säger inget om vad som skall hända, konstaterar bara: Att det blev väldigt bra.

För vem och hur förstår jag inte och den journalist som refererade Georgssons uttalande ställde inte heller frågan

Inför 2023 fortsätter MFF/Olympic-samarbetet. Storklubben sänder fem nya spelare till division 1-kubben, som kommer att mönstra ett i stort nytt lag kommande spelår.

Dessa funderingar apropå kontinuitet.

VM-fotbollen är slut.

Det känns på något sätt skönt. Det blev bara för mycket.

Trots att jag i självbevarande syfte skippade det mesta av för-, paus- och eftersnack.

Och hur många matcher kommer man att bjudas på vid nästa VM-slutspel. 48 lag, hur många matcher blir inte det? Jag orkar inte räkna. Tur att slutspelet går i Amerika så att många matcher går på tider när en gammal farbror måste sova.

Men 48 lag är det inte att ta i? Cirka vart femte medlemsland i FIFA, det internationella förbundet, får vara med i slutspelet.

Och hur kommer den svenska säsongen se ut? Om nu Sverige blir ett av de 16 europeiska lag som får slutspelsstatus.

Qatar-VM visade med sina många överraskningar att bredden på toppen ökat. Det var en positiv del av detta VM.

Men 48? Nej!

***

Även om jag minimerade –eller i alla fall näst intill – mitt tv-tittande utanför själva matcherna, måste jag vädra några synpunkter på de olika kanalernas medarbetare. Främst på dem som är inhyrda som experter. Borde inte kravet vara att de kan prata så att gemene man kan hänga med? Många talar så snabbt och oartikulerat att det är hart när omöjligt att höra. I mitt resonemang inkludera jag också det senaste EM:et i damhandboll.

Det har varit många tillfällen då en gästexpert varit så ”kåt” – får man skriva så? -- på att höra sin egen röst att hen påbörjat en mening utan att veta hur den skall avslutats. Hen har helt enkelt inte vetat vilket budskap som ville förmedlas. Kan man bli tv-expert utan att gå den minsta kurs? Tydligen.

Expert, ja?

De båda sändande svenska kanalerna hade många per match. Någon på plats i Qatar och minst tre i hemmastudion. När Chris Härenstam var referent var han, ordbajsaren, förstås lika mycket expert. Och tvärtom, Markus Johannesson tar gärna både rollerna.

Och i studiorna sitter experttrion och hittar en– av hur många? – situation som man inbillar sig är den spelidé efter vilken laget spelar. Och jag som i min lilla lya inbillat mig att det är spelarna med sina speciella egenskaper som löser de situationer som uppkommer, olika för varje match.

Grundlinjerna finns förstås, skisserade av ledarstaben, men utfallet beror på spelarna, både i positiv och negativ mening.

Sen kan Daniel Nannskog rita hur många sträck han vill.

Men visst var det en spännande månad. Ett VM i fotboll är intressant utan Sverige.

Och Lasse Granqvist sitter orubbad på sin kommentatortron. Han vet vad tystnad och paus betyder.

***

Om cirka tre veckor är det dags för VM för herrar i handboll.

Håll ut!