Som friidrottsvän blir man avundsjuk på simningen.

Och inte mints fundersam.

Varför är ett SM i simning så mycket större än ett i friidrott?

Simning och friidrott (och då tänker jag i detta fall på löpning) är ju två besläktade sporter, det gäller att ta sig så snabbt som möjligt på land respektive vatten. För att nå SM-elit måste det till nästan daglig träning året runt. I många år.

Men granskar man ett SM i de båda idrotterna är deltagarantalet i simning så oerhört mycket större än i banlöpning. När simmarna förra helgen hade sina kortbanemästerskap fanns det, det gällde båda könen, allt från 25 till över 60 aktiva på startpallarna.

Vid SM i år i friidrott pendlade antalet starter mellan fem och 25, med endast två distanser över 20 deltagare.

I stafetterna/lagkapperna är siffrorna än mer överlägsna i simningens favör.

Ett exempel

Simningen 4x200 meter fritt, herrseniorer 21, damseniorer 17.

Herrjuniorer 17, damjuniorer 24.

Friidrott 4x800 meter, herrseniorer 5, damseniorer 4

Herrjuniorer 3x800 meter (M och K 19, samma åldersgräns som i simning) 6, damjunior 5.

Märk väl att friidrotten reducerat antal deltagare i vissa stafetter och åldersgrupper från fyra till tre för att få någorlunda hyggligt stora startfält. Som nu på 19-åringarnas 800 metet.

I alla jämförelser finns det naturligtvis orättvisor. I simning kan en aktiv i ett SM tävla i fler grenar än en aktiv i friidrott. Simningen har sina lagkapper i samband med de individuella grenarna vilket gör att klubbarna naturligt har fler aktiva på plats för att kunna deltaga med mer än ett lagkappslag. Att simningen dessutom samkör senior- och junior-SM i de individuella grenarna ger per automatik större startfält

Allt detta tillsammans gynnar simningen. Detta till trots är, i min värld, differensen alldeles för stor.

***

Hur ser det då ut regionalt? I detta fall tänker jag på Skåne. Från och med nu finns det bara en elitklubb i friidrott sedan IFK Helsingborg lagt ner sin elitavdelning och de flesta ur den numera tävlar för Malmö AI. IFK Lund har ett antal aktiva av SM-finalklass och några andra föreningar (i bästa fall) en.

I klubbtävlingen i simning nu senast kom Helsingborg fyra (med några av sina världsstjärnor kvar i USA), Malmö KK femma, Poseidon (Lund) sjua, Landskrona åtta och sen 16) Kristianstad, 23) Sydsim (Burlöv), 39) Sjöbo.

I juniortävlingen kom MKK trea och 8) Helsingborg, 9) Poseidon, 10) Kristianstad och därtill ytterligare åtta klubbar av 52 som tog poäng i JSM.

Det här är en bredd och en topp som det är länge sedan den skånska friidrotten kunde matcha.

***

Varför har det blivit så?

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag har mina funderingar.

Det värsta är att det tycks smugit in sig en form av defaitism i skånsk friidrott: Konkurrensen idrotterna emellan är så mycket större nu än tidigare. Förvisso helt sant. Men simningen befinner sig i exakt samma situation men har klarat den nya konkurrenssituationen betydligt bättre.

***

En likhet har simningen och friidrotten gemensamt, svårigheten att få genomslag i min tidning för bra lokala SM-insatser.

Senast vid sim-SM tog MKK tre guld, fem silver och tre brons och Poseidons aktiva simmade hem två medaljer av varje valör. På JSM hade MKK medaljskörden 8—2—5.

Detta facit av två klubbar från de städer som Sydsvenskan prioriterar. Men inte en textrad. Det fanns infallsvinklar. Elias Persson från MKK var en av SM:s framgångsrikaste deltagare.

Prioriteringar är svårt. Men jag – och många andra – vill ha en bred skildring av idrottsvärlden. I den ingår inte – i ett personellt ansträngt läge, det som oftast anförs som förklaring vid bevakningsmissar – ett reportage om ett handbollsträningspass för Malmö FF:s fotbollsspelare i Ystad.

Inte för inte kallas SDS ibland MFF:s klubbtidning.

Jag är ingen man av stora ord.

Journalistiskt tråkigt förstås. Men sån är jag.

Låt mig först poängtera att Tyra Axnérs 20 minuter långa inhopp i EM-matchen i handboll mot Danmark visade på en osedvanlig stor talang. Nio mål, en assist och en fixad straff i ett slutspel i en internationell stor idrott skojar man inte bort. Jag har sett Tyra Axnér spela alldeles för lite för att ha någon uppfattning om hennes kapacitet. Men visst imponerade hon.

Sen finns det alltid detta m e n, detta lilla förargliga ord.

Tyra kom in när matchen i stort var körd, 8—14, och alla som ser handboll kontinuerligt vet att skärpan, i båda lagen, avtar ju större målavståndet är. Tyra spelade bara anfall. De luckor hon lämnade vid sina byten utnyttjade danskorna obarmhärtigt vid sina snabba avkast vid minst fyra tillfällen. I topphandbollen krävs ”tvåvägsspelare”. Som sagt, jag har sett Tyra Axnér för lite för att veta hur bra hon är defensivt.

Pappa Tomas, förbundskaptenen, får ett problem att lösa i fortsättningen om han vill matcha dottern under längre perioder. Har Sverige råd till två byten anfall/försvar varje gång Tyra spelar? Anna Lagerquist är ett måste i defensiven. I den moderna snabba handbollen duger inte två byten.

Jag dissar absolut inte Tyra Axnér och hennes insats mot Danmark. Den var jättebra. Offensivt.

Låt nu trycket på talangen, märk väl, inte stjärnan, Tyra Axén inte bli för tungt!

I min idrottsvärld tänds inga stjärnor efter 20 minuters bra spel i en match som i praktiken är avgjord.

Ursäkta, så tråkig är jag. 

***

Har sett en del matcher i EM, de flesta i Sveriges grupp. Jag har en viss känsla av att kvaliteten är sämre än i tidigare mästerskap. Men jag avvaktar tills mellanrundan är klar innan ett slutligt omdöme.

Det går illa för Malmö FF.

För herrlaget är det bäst att tillägga.

Det är ingen ände på eländet. Knappt någon eller något är godkänt.

När MFF förlorade med 2—1 mot serieettan Häcken fick åtta spelare ettor i en Malmöbaserad betygssättning, en kollega nöjde sig med fem underbetyg. Samma media gav inte godkänt för gårdagsinsatsen mot belgiska Saint-Gilloise, åter MFF-förlust 2—0.

Visst MFF är inte bra för närvarande men lite vett och sans borde det finnas i kommentarerna. De tidigare nederlagen i gruppspelet i Europa League gav betydligt positivare omdömen än de senaste, trots likvärdiga prestationer.

De himmelsblå ögonen -- och himmelsblå hjärtan -- är sargade, ser inte klart och de uteblivna förhoppningarna grumlar det fotbollsförnuft som förhoppningsvis finns.

Bortskämda barn – och supporters – har svårt att acceptera när det inte går som man önskar.

***

Att sätta betyg är svårt. Det lärde jag mig under mina 20 år som lärare. Jag lärde mig också att betyg skall sättas efter den nivå undervisningen sker. En trea – som det hette på då den tiden – i allmän matte var inte lika mycket värd som en i särskild matte.

Jag tänkte i dessa banor när jag såg betygen och statistiken efter FC Rosengård—Barcelona i Champions League, 1—4 i en Malmötidning. Jag såg inte matchen. Det vill jag poängtera. Men att förlora med 4—1 utan att någon spelare får underbetyg och sju till och med  överbetyg, då är hemmaspelarna inte bedöma efter CL-måttstock.

Detta också apropå bedömningen av MFF:s insatser. Man har inte samma kriterier.

***

Åge Hareide, den inkallade MFF-tränaren, mår inte bra. Glöden har försvunnit ur ögonen. Han har resignerat. I de senaste matcherna har tv zoomat in honom i båset. Blicken har varit tom och inte alltid följt händelserna på plan.

Åge Hareide längtar till fisket i de norska fjällen.

Läste i dagarna ut förre domaren i fotboll Jonas Erikssons memoarer Korthuset.

Man får en intressant inblick i en elitdomares liv med de oerhörda krav som ställs, fysiskt och psykiskt. En domare på internationell toppnivå tränar som elitidrottare, granskas minutiöst i varje stormatch av minst två delegater, som, ofta utan psykologisk känsla, kritiserar minsta felbeslut. Domare med ambition att döma de stora matcherna och komma till slutspelen i VM och EM, som Jonas Eriksson, lever i ständig oro och under press.

En domare behöver självförtroende, han eller hon får inte tveka, måste ta beslutet på sekunden.

Jag har ofta retat mig på Jonas Erikssons lilla självgodhet, när han i en tv-studio med hjälp av videoklipp från olika vinklar kritiserar före detta kolleger. Denna egoistiska framtoning är en yrkessjukdom. För att klara hetluften ute på plan måste en elitdomare ha ett enormt självförtroende. Som Jonas Eriksson, som tagit det med sig in tv-studion.

***

Jag tänkte på Jonas Eriksson och hans Korthuset nu i veckan. I förra omgången av herrarnas allsvenska var nästan alla domare utsatta för mer eller mindre berättigad kritik. Från spelare, tränare, journalister, åskådare och inte minst från alla fega individer på sociala medier. Domarna är avrådda att inte ta del av inläggen på sociala medier men kan förmodligen inte undvika alla vidriga invektiv.

Hur känner domarna sig när de i helgen skall ut på nya uppdrag, mer uppmärksammade nu när serierna går in i sina slutskeden? På vilken nivå är det viktiga självförtroendet? Utan ett bra sådant kan man inte vara en bra domare.

***

Kristoffer Karlsson fick utstå en bister kritik från Göteborgshåll efter IFK Göteborg—Elfsborg 1—3. Efter vad jag sett var det ingen som anklagade Simon Thern för hans ”pojklagsmisstag” just före Boråslagets andra mål. Ett i min värld större fel än de uteblivna signalerna för de två svårbedömda straffsituationerna.

***

Allsvenskan följer jag till stor del genom Discovery+. Ambitiöst och kunnigt. I stort sett. Men det krävs även ett ansvar och respekt. Vid ett flertal tillfällen har jag irriterat mig på Irma Helin Zibanejad. En massa spelare har varit involverade i en situation inom straffområdet, bollen har flippat lite hit och dit, ingen spelare har reagerat för en hands, men så har en uppmärksam fotograf upptäckt att bollen eventuellt träffat en hand. Sekvensen vevas i repris i slowmotion och då, först då, hoppar Irma in och hojtar: En solklar straff!

Var finns respekten?

***

Det har blivit många uteblivna signaler för hands inom straffområdet. Jag tycket det är bra. Jag menar att en spelare skall kunna röra sig på ett för situationen naturligt sätt. Armarna balanserar kroppens rörelser. Vad är det för fel med bedömningen: Bestraffa när armen rör sig mot bollen, fria när bollen söker armen?

Så dömde vi hemma på gården.

***

En avslutande bild av bra ledarskap och strålande kommunikation:

Domaren Fredrik Klitte hade varnat Häckens Johan Hammar, vilket innebar att innerbacken var avstängd i nästa match. Efter slutsignalen tackade Häckentränaren Per-Mathias Högmo Klitte, omfamnade honom och frågade leende: Var det verkligen nödvändigt att varna Johan?

Klitte svarade jakande och leende. Högmo log en gång till.

Så skapas respekt.

Jag är så himla trött på alla mediala kommentarer om att alla tappade poäng är ödesdigra för toppstriden eller kampen om att undvika nedflyttning.

Så har de varit nästan från start – nu överdrev även jag – och nu i slutskedet eskalerar ödesprofetiorna. Så är det naturligtvis. Möjligheterna att reparera missar avtar. Men att som hela Discoveryklanen till leda upprepa att 0—0 mellan Malmö FF och Hammarby innebar två förlorare både vad gäller guldet och till och med en Europaplats, det är ju bara nonsens. Med sex omgångar kvar, 18 poäng att spela om!

Någon timme senare hade både MFF och Hammarby tagit in en poäng på serieledarna Djurgården efter Degerfors knall (3—0-vinsten). Och i dag åker Häcken till svårspelade Varberg med fyra avstängningar (därav tre av de absolut främsta) och en långtidsskadad Tobias Sanna. Samtidigt har AIK ett svårt bortamöte mot Sirius.

Okej, en trepoängare till MFF eller Hammarby hade gett ett bättre utgångsläge för vinnaren. Men två förlorare köper jag inte. I tv var man förundrad över att Hammarby på slutet tycktes vara nöjt med en poäng. Det är klart man skall vara. Alla bortapoäng erövrade på Eleda är bonus. Kanske i nuläget speciellt för Stockholmslaget.

Jag understryker: Det finns inga lätta matcher i Allsvenskan, bara mer eller mindre svåra. Se Degerfors—Djurgården! Men vilket topplag som i detta perspektiv har det lättaste restprogrammet är helt klart Hammarby, fyra lag från botten, mittenlaget Elfsborg borta och Kalmar hemma. Ett KFF, som för övrigt är en outsider om en Europaplats.

Summa summarum: Hammarby lämnade inte Malmö som en förlorare.

en

Åge Hareide är givetvis en strålande fotbollstränare. Hans cv bevisar detta.

Men en tränare, hur skicklig han än är, eller har varit, kan inte på kort tid omvandla icke fulltränade spelare (jag tänker på alla MFF:s skador) till konkurrensdugliga spelare för europeiskt cupspel och toppstrid (även om chansen finns kvar) i Allsvenskan. Så lätt är det inte. De två 2—1-vinsterna i serien mot två bottenlag och 0—0 hemma mot Hammarby tyder inte på en höjd kapacitet. Lika lite som de två förlusterna i Europa League.

När man läser Malmömedia, får man intrycket att Åge Hareides viktigaste uppgift i MFF är att ingjuta mod och vilja i truppen. Det är ju ett rejält underbetyg till spelarnas moral. Har dessa välbetalda professionella spelare inte gjort sitt bästa? Är inte sanningen den att den ålderstigna, med allt vad det innebär, truppen är övervärderad?

Sydsvenskans betygssättning efter gårdagsmötet pekar på detta. Tvärtemot Fotboll Skånes smått euforiska.

Åge Hareide har det inte lätt. Smekmånaden är snart slut.

Jag var på plats i helgden och såg Finnkampen i friidrott i Helsingfors.

Det är – fortfarande – en härlig idrottslig upplevelse. Även om Finland är inne i en svacka är intresset stort och kunskapen stor. Olympiastadion från 1952 är nyrenoverad och efter några års utlokalisering till Tammerfors var Sverigekampen tillbaka i huvudstaden. Över 23 000 såg lördagstävlingen, över 19 000 fanns på plats under söndagen. Varje dag var vi cirka 1 000 svenska fans.

***

Det är drygt att ta sig till Helsingfors. ”Det går som tåget” har ju numera en dålig klang. Man vill inte gärna missa ”Finnkampsbåtens” avgång sen fredagseftermiddag, så avfärden från Malmö skedde redan på torsdag och hemkomsten var först måndag kväll. Så nu på tisdagen känns det i en gammal kropp.

Finnkampsbåten är ett arrangemang mellan Svenska Friidrottsförbundet och Silja Line. Servicen var bra, underhållning trevlig och informationen ypperlig. Inte minst var supportermarschen från centrala Helsingfors ut till Olympiastadion festlig, 700 gulklädda, tröjor och hattar, svenskar viftande med den gulblå flaggan skanderande positiva ramsor.

Inget hat och ingen huliganism. I stället positiva tillrop från mötande finländska anhängare.

De svenska supportrarna kom från hela landet, många hade som tradition att varje år uppleva landskampen på plats, andra ville en gång i livet se en Finnkamp på plats just i Finland. Den här traditionella landskampen – 100 år 2025 – har en speciell plats i det svenska idrottshjärtat, inte bara i friidrottshjärtat.

Men hur ser framtiden ut? Vi resenärer, många par, var nästan alla pensionärer, några med råge. Det är i och för sig inte underligt, minst två arbetsdagar går åt. Men hur stort är intresset för kommande generationer av pensionärer?

Tv-exponeringen av friidrott är ypperlig från de stora mästerskapen och galorna. Att tv sänder alla passen i SM och lag-SM är i sig fantastiskt och ökar intresset. Papperstidningarnas problem har dock gjort att friidrotten på många håll helt kommer i skymundan, inte minst den lokala. Det är få tidningar som sänder journalister till SM och som nu Finnkampen. TT:s utsända gör ett bra jobb men det som ger den speciella lokala touchen försvinner av naturliga skäl.

Sen menar jag – och det har jag påpekat många gånger – att det är futtigt att Svenska Friidrottsförbundet tar betalt för att komma in på deras välskötta statistik- och resultatbörs. Speciellt i en tid när tidningarna är njugga med utrymmen på sina resultatsidor.

***

De svenska segerlandslagen var unga, rekordunga. Det är på sitt sätt givetvis positivt i ett framtidsperspektiv. Samtidigt visar det att det är många av de talanger som finns och fått sin chans slutar tidigt och inte får ut hela sin kapacitet. Föryngringen av landslagen är inget nytt för året. Det är en tendens som funnits länge.

Ihåligheterna i lagen är ett bevis på en minskad bredd.

I Skåne, som jag har hyfsad koll på, är det alldeles för få som gör en allvarlig elitsatsning som senior.

***

Tyvärr blev det inte spännande. Den riktiga, höjande stämningen infann sig sällan. Finland var för svagt, verkligen ihåligt. När finnarna saknade sin bäste i någon gren märktes det, rent generellt, betydligt mer än vid en svensk vakans.

 Var har den stolta finska långlöparkuluren tagit vägen? Hinder och 5 000 och 10 000 meter blev för båda könen trista lopp.

Och endast en gång fick den finländska publiken jubla – och ”hjälpa” – över ett manligt spjutkast över 80 meter. Är det något som kan ge den extra närvarokänslan i en Finnkamp så är det öronbedövande finska jubel som ackompanjerar ett spjuts väg över de 80.

Finland får inte tappa för mycket. Ovissa landskamper är ett måste för båda länderna.

***

Efter att ha upplevt några Finnkamper på plats i Sverige som åskådare, ett antal som journalist både hemma och borta, samt, kanske de som engagerade mig mest, radiosändningarna på 1950-talet, följda av tv:s sändningar, känns loppet fullbordat.

En Finnkamp som åskådare på Olympiastadion i Helsingfors.

Det har varit långt mellan gångerna. Tid och ork har inte räckt till.

Har nämligen för några timmar sedan sänt iväg en artikel om Parkstafetten till Skånks Idrotts Historia 2022. För att ge en någorlunda rättvis bild av denna populära tävling har det blivit en massa besök på Stadsarkivet. Ännu har man inte fått ordning på allt material som förflyttats dit efter nedläggningen av museum och arkiv, som fanns på Baltiska hallen. Men med hjälp av duktig och vänlig personal fick jag de uppgifter jag behövde.

Parkstafetten, 1952—1992, väcker nostalgiska, angenäma minnen hoa en gammal löpare och friidrottsvän. Men även vemod över en försvunnen epok.

Boken kommer ut närmare jul.

***

En tredjedel återstår av herrfotbollens allsvenska. I Malmö deppar man. I alla fall i MFF-leden. I en arrogant miljö, där ”Guld vinner man, andra medaljer får man” (eller något liknande) är Malmö FF:s placering som femma, tio poäng efter ledande BK Häcken, något som svider.

Efter 0—1-förlusten mot Kalmar FF ägnade experterna Alexander Axén och Pär Hansson många minuter åt att förklara lagets många tillkortakommanden. De hade många förklaringar. Jag betvivlar inte för en sekund att båda dessa herrar kan så mycket mer fotboll än jag men blev inte så lite överraskad över att de inte nämnde MFF:s faktiskt usla passningstempo i uppspelen. Detta ofta långsamma duttande i backlinjen utan konstruktivitet gör att man för det mesta möter en samlad defensiv. Denna åsikt – rätt eller fel – har jag framfört tidigare.

Det som faktiskt förvånande mig i söndags var att Kalmar icke utnyttjade MFF:s många bolltapp till egna snabba motattacker. KFF väntade gärna in fler spelare för att säkra det offensiva bollinnehavet i stället för att utnyttja det numerära övertaget.

Henrik Rydströms, tränarens, tänk i detta hänseende imponerade inte. Det fanns många tillfällen att såra MFF.

***

När något går illa under en längre tid gäller det att analysera felen och erkänna dem. Det går inte att -- som den nye tränaren Andreas Georgsson efter krysset mot Mjällby – hävda att det mesta var bra och att MFF var överlägset bäst. Alltså på sedvanligt MFF-manér. Milos Milojevis, den sparkade tränarens, uppriktighet saknas.

MFF:s värsta fiende är den egna självbilden. Och man får hjälp av många lokala mediapoeter. Det visade dessa efter vinsten över turkiska Sivasspor och kvalificeringen till Europa League. Visst, det var en bra, gedigen insats, en perfekt genomförd bortamatch i Europa med ingångsläget 3--1. Men man glömde helt bort att Sivasspor var, och är, ett bottenlag i turkiska ligan.

De euforistiska överbetygen spelarna fick i en låst MFF- och HIF-site gjorde att jag återigen sa upp min prenumeration. Jag betalar inte för supporterjournalistik.

***

Djurgården firade glatt och uppriktigt sitt avancermang till Conference Leagie. Det var något stort och viktigt ekonomiskt för Stockholmsklubben. Men en Malmökrönikör kunde inte låta bli att ironisera: Så firar minssann inte MFF ett ”futtigt” evenemamg till en klass 3—turnering.

Ibland blir man bara trött.

***

Allsvenskan då?

Ja, att Häcken och Djurgården ligger i topp är i sin ordning. De har i sina bästa stunder visat högst kvalitet. Men med tio matcher kvar är det fortfarande många om budet. Och  glöm inte alla de inbördes mötena! Det återstår en massa så kallade sexpoängsmatcher som kommer att ge omkastningar. Var så säkra!

Det sägs ofta – och det ligger en viss sanning i det – att de berömda marginalerna i en lång serie jämnar ut sig. Så de lag som har Elfsborg kvar bör se upp. Boråslaget har hittills haft en säsong, där man fått ut alltför för få poäng i förhållande till sina prestationer.

***

Det blit ett nytt uppehåll i mitt bloggskrivande. En resa till Finnkampen i friidrott väntar.

I helgen avgjords J- och USM i  friidrott. Jag har inte hunnit granska siffrorna därifrån. Kan bli några funderingar i nästa vecka.

EM i friidrott är slut, en fantastisk vecka för en älskare av speciellt denna idrott.

I en slutsummering kretsar mycket kring medaljerna. Så ser elitidrotten ut. Jag förstår besvikelsen över en fjärdeplats för den enskilde aktive. Men i ett vidare perspektiv mår svensk friidrott bättre av fem fjärdeplatser än om dessa skulle bytas ut mot ett brons.

Det finns en poängberäkning, där guld ger 8 åtta poäng, silver sju och så vidare. På denna lista kom Sverige tia med 12 topp 8-placeringar, inkluderat gångaren Perseus Karlströms sju silverpoäng. Av de befolkningsmässiga likvärdiga nationerna, de kring tio miljoner, är det bara Schweiz, som är bättre, 69 mot 60.

Det nordiska hjärtat gläds åt Norges 57 poäng och Finlands 43 och deras sex respektive fyra medaljer. Våra grannar bättre när man summer medaljer, Sverige bättre på djupet. Men befolkningsmässigt har vi en klar fördel gentemot våra nordiska konkurrenter. Det skall inte förtigas.

Men München-EM 2022 var ett bra mästerskap för Norden. Glöm inte ett danskt brons på 200 meter för damer!

***

Före varje mästerskap irriteras jag över att Aftonbladets friidrottsskribent haussar upp de svenska medaljförhoppningarna till det nästan orimliga. När orealistiska, okunniga tipsen inte infrias kommer fiaskostämpeln fram. Inte på hans tips, inte. Utan på den svenska insatsen.

Trovärdigt? Inte i min värld.

Sverige var några decimeter där och där och någon tiondel där inte långt från att utöka medaljskörden. Bredd är inget som attraherar AB:s friidrottsbevakare. Men om det blir förluster i kommande Finnkamper kommer den bristande svenska bredden att kritiseras. Var så säkra!

***

Som älskare av Finnkampen gladdes jag över de att Finland gjorde sitt bästa mästerskap på mången god dag. Båda länderna behöver ovissa landskamper. Jag minns de många dystra åren när Finland varje år utklassade Sverige. 2000-talet är annorlunda. Sen 2012, under de senaste tio åren, har Finland bara vunnit en herrmatch och två dammatcher. Det har märkts på det finländska intresset, publiken har svikit rejält. Både ekonomiskt och idrottsligt behövs ovissa Finnkamper. Att komma med i lager är en sporre för dem som har en lång väg till de internationella mästerskapen. Det gynnar den viktiga bredden.

Jag skall åka till Helsingfors första helgen i september, första gången som enbart åskådare. Jag kan kanske till och med acceptera svenska förluster. Finland behöver fler injektioner (missförstå nu inte!) för att åter bli den stornation inom friidrotten man varit.

***

Friidrott är svårt att tv-mässigt överblicka. Producenterna har det inte lätt. Men alla repriser och bilder på coacher som pratar med sina aktiva gör mig minst sagt förbannad.

Och de svenska intervjuarna Marie Lehmann och Lotta Fahlberg misslyckades lika kapitalt som vid VM för en månad senast. Intetsägande frågor med givna svar. Faktiskt många gånger pinsamt.

Dramatiken finns i tävlandet. Det måste komma före intervjuer. Hur många var det inte som ville se Storbritanniens damers överväxling på 4x100 meter i stället för en samtida intervju med förbundskapten Kajsa Bergqvist med upprepade svar på upprepade frågor?

I övrigt skötte sig tv-teamet bra, även om det stundtals blev för mycket tekniksnack från Alhaji Jengs sida.

.