Det börjar bli lite tjatigt.

Om man nu vågar skriva det i MFF-land.

Jag tänker på de eviga förklaringarna till Malmö FF:s mer eller mindre haltande spel efter sommaruppehållet.

”Det tar tid att skapa relationer mellan alla nya spelare.”

Så är det naturligtvis. Och så har det alltid varit även om man då använde orden, få ett samspelt lag.

Men det som irriterar är att det i Malmöskriverierna verkar som det endast är MFF som har dessa inskolningsproblem. Men det gäller ju i princip alla MFF:s konkurrenter. Alla lagen har skadade spelare som skall ersättas eller nyförvärv som skall spelas in. Så ser den moderna fotbollsvärlden ut under och efter ett transferfönster.

Mindre bemedlade klubbar, och även andra, har skaffat sina ersättare i de befintliga trupperna, där relationerna redan finns efter många träningstimmar tillsammans.

MFF har till synes valt en annan väg. Fyra nya har tillkommit. Andra spelare, som inte anses hålla måttet, har lånats ut. I min värld mister man då den viktiga kontinuiteten, de relationer timmarna på träningsplanerna gett försvinner. De relationer man anser sig sakna.

Malmö FF har själv satt sig i den nuvarande situationen. Vilket naturligtvis inte innebär att laget inte är en stark kandidat till att vinna ett nytt SM-guld.

Under min tid som sportjournalist på Sydsvenskan talade vi ofta om redovisningsplikt.

Vi som en stor regional morgontidning med fokus på Skåne hade en plikt/skyldighet att under rubriken Sport i siffror redovisa resultat från de större internationella och nationella evenemangen, via den obligatoriska SM-redovisningen i ”de större” idrotterna till det mera lokala. Junioridrotten inte att förglömma. Efterhand har det mesta av ungdoms- och juniorresultaten försvunnit. DM för numera en tynande tillvaro i de flesta idrotter och har i stort blivit helt ointressanta.

Men nu börjar redaktionerna i allt större utsträckning minimera sina resultatspalter. Inte ens väsentligheter får plats. Trav- och galopploppen samt fotbollstabeller från all världens håll är tydligen heliga liksom de inhemska ner till nivå 8.

För att inte glömma golfen, där man sällan eller aldrig missar att en svensk eller svenska kommit 61:a på en av de många tourerna.

Som Malmöbo är man numera hänvisad till Sydsvenskan, som den senaste tiden radikalt – ja, jag står i detta fall för detta starka adjektiv – undanhållit sina läsare, i min värld, viktig information.

Resultaten från stora klasser i Falsterbo Horse Show saknades, liksom kvartsfinalerna från Båstadstennisen och VM i simhopp. Från Diamond Leaguegalorna i friidrott tar man godtyckligt (?) med ett fåtal grenar, vilket gjort att Jakob Ingebrigtsens Europarekord på 1 500 metet, 3.27,14 försvann i hanteringen. Redan tidigare har jag skrivit om avsaknaden av resultat från SM-veckan i Umeå med stora regionala framgångar. Det finns fler exempel.

Många internationella mästerskap i lagbollsporter för U 18, U 20 och U 23 spelas årligen utan att dessa över huvud taget berörs i svensk press. Jag begär givetvis inte att Sydsvenskan skall ta fram denna information. Men i en värld när TT leasat ut delar av sin resultatredovisning vore det kanske en uppgift för den samlande svenska idrotten inom Riksidrottsförbundet att organisera en avdelning med uppgift att förmedla resultat till massmedia. RF på riks- och distriktsplanet verkar ha gott om personal.

Resultat på djupet ger en bra bild om hälsotillståndet i svensk idrott. Och är dessutom intressantare än många intetsägande referat från exempelvis fotbollens småklubbsvärld.

Jag tror inte att den tidningsläsande allmänheten nu är mindre intresserade av en gedigen resultatbörs än den var under min journalisttid. Även om det är 20 år sedan.

Det är halvtid i den allsvenska fotbollen.

118 matcher återstår.

Och ändå ha vi sett åtskillig ”ödes- och ångestmatcher”. Allt enligt de otaliga experterna på Discovery + i deras försök att göra Allsvenskan mer dramatisk än den faktiskt redan är. Hur många ödesmatcher lär det inte bli när det drar ihop sig när vinterkylan drar in över arenorna?

I toppskiktet lär det bli många och några i kampen om att undgå ett negativt kval. Jag har svårt att se att Varberg och Degerfors skall klara sig kvar. Resurserna är för små i det ännu öppna transferfönstret för att kunna förstärka beskedliga spelartrupper.

Ett vågat tips med halva facit i hand är att det blir IFK Göteborg, Värnamo och Sirius som kommer att kämpa för att undvika plats 14, den som ger kval-

Toppkvartetten har redan utkristalliserat sig, Elfsborg, Häcken, Malmö FF och Djurgården. Resten, sju lag, kommer att hamna i ett Ingenmansland, en befrielse för några, en grym besvikelse för några andra.

Medaljstriden lever i högsta grad. Det blev ingen lugn promenad i parken för Malmö FF. Att de okritiska himmelsblå fansen hade tron att laget skulle gå obesegrat i 30 omgångar må vara dem förlåtet, men alla yrkesjournalister med samma tro borde vara mer försiktiga med sin yrkesheder.

Inbördes mötena är extra viktiga – om man nu inte klyddar till det för många gånger mot övriga lag, förstås.

Hur ser då vårtabellen ut för de inbördes mötena mellan toppfyra?

Häcken          7 poäng

Djurgården    4 poäng

Elfsborg         4 poäng

Malmö FF      1 poäng

Sen har Djurgården i en tidigarelagd höstmatch vunnit med 1—0 över Häcken. Noterbart är att hemmastarka Häcken har både MFF och Elfsborg kvar på Bravida, lag som man fixat fyra poäng mot på bortaplan.

En minitabell som den ovan har naturligtvis ingen avgörande roll på den blivande sluttabellen. Men lite säger den om MFF:s insatser under halva Allsvenskan.

Laget har haft det svårt mot toppkonkurrenterna, en poäng av nio möjliga och 2—7 i målskillnad,

Memoarer och biografier är oftast intressanta.

Av en tillfällighet har det nu i sommar blivit några som gett anledningar till några funderingar och också gett kunskaper.

***

Kalle Linds biografi om Hasse Alfredson, 640 sidor, lärde mig att Hasse Alfredson var mer än Hasseåtage och deras revyer, humoristiska långfilmer blandade med mörka, ruggiga filmer som Den enfaldige mördaren, barnböcker och seriösa historiska skildringar. Åren som Skansenchef känner man till men att han regisserat pjäser på Dramaten och översatt klassiska verk just till Nationalscenen var mig fullständigt obekant.

Det har också förbigått mig att några av hans revyer och filmer blivit fiaskon både publikt och ekonomiskt. Misslyckanden som tyngde honom.

I boken får man en historisk tillbakablick på svensk revyhistoria från Karl Gerhard, Kar de Mumma, Povel Ramel, ja till hela eliten med alla kända skådespelare och artister, som man skrattat tillsammans med.

Men som alltid när man läser en biografi förundras man över hur mycket huvudpersonen hunnit med. Okej, Hasse Alfredson var sliten de sista åren men hans produktion var enorm och omväxlande. Min generation minns honom. Kanske trots allt mest tillsammans med Tage Danielsson.

640 sidor är många men det var värt mödan att ta den tid det behövdes för att få inblick i en av svensk nöjeshistorias största profilers liv och leverne.

På tal om att hinna med. Kalle Lind tycks också vara effektiv med sin tid.

Jag beundrar alla med denna arbetskapacitet. När de gör det med kvalitet.

***

En annan biografi, som jag läst nu i sommar är Anna Hedenmos om Annette Kullenberg, den egocentriska kolumnisten på, främst, Aftonbladet. Ett liv med sina höga toppar men kanske än djupare dalar med tanke på de tragiska sista åren.

Solitär heter boken och ger bland annat en inblick i kvinnans situation på de mansdominerade redaktionerna under 1970-talet.  Annette Kullenberg var en av de färgstarkaste journalisterna i landet under andra hälften av 1900-talet.

***

Tv-profilen Robert Perlskog, också han kontroversiell, har skrivit sina memoarer Från Rågsved till Rio. Har jobbat på samma evenemang som han vid några tillfällen men aldrig bytt några ord med honom. Vi var liksom inte från samma härad.

Nåväl, det finns en del igenkännande miljöskildringar av arbetsvillkoren för en journalist som ger nickande minne, några positiva, andra negativa,

Perlskogs åsikter om den förändrade massmediavärlden är intressant och kritisk. Speciellt den mot alla de nya i den växande skaran av kommentatorer och experter i de många olika tv-kanalerna. Själv började han på Radiosporten, liksom många av de som senare blev de främsta i tv-världen. Som nybörjare var det obligatoriskt att gå en kurs hos en talpedagog. Hur många gånger i nästan varje sändning önskar man inte att några av alla de experter av varierad kvalitet som dyker upp i rutan hade kunnat det elementära i hur man skall få fram sitt budskap.

Perlskog är också ”allergisk” mot alla de pratkvarnar som på korta möjliga tid skall briljera med alla den kunskap man pluggat in, relevant eller inte.

Pausen är ett underskattat medel för att nå effekt.

***

I såväl boken om Annette Kullenberg som i Perlskogs minnesbok märks tydligt stjärnjournalisternas syn på konkurrens och den egna självbilden.

Min lilla erfarenhet inom journalistvärlden visar att berömmande ord från kolleger är en bristvara.

Jag har gjort ett uppehåll i mitt bloggtyckande i närmare en vecka.

Det har varit ett medvetet val. Funderingar har funnits på att sluta. Det tar sin tid att få ihop något förhoppningsvis läsvärt. Och det är väl bara att erkänna att allt numera tar lite längre tid. Har även några andra måsten, en artikel till Skånsk Idrotts Historia om 100-åriga Skurups AIF, klubben som formade mitt liv, och medarbetare i IK Finishs 100-årsbok 2024. I sitt arkiv har Vellingeklubben unika dokument, som skildrar verksamheten utanför tävlingsarenorna. Ett fascinerande jobb men tidskrävande.

***

Den nya massmediala världen, i alla fall ur Malmösynvinkel och ur ett idrottsperspektiv, tvingar mig regelbundet ut på nätet. Jag är allmänt idrottsintresserad, uppvuxen under 1950- och 60-talen med tredagarstidningen Idrottsbladet. Dagens Sydsvenska ger mig inte den information jag önskar. Det blir med andra ord någon timme eller så varje dag framför dataskärmen för att stilla min nördiga nyfikenhet.

***

Just nu pågår SM-veckan i Umeå. I stort utan att Sydsvenskans läsare får veta något. Bland annat avgörs SM i simning, en i vår region stor och bred idrott. I gårdagstidningen fanns inte ens resultaten, i dag medaljörerna utan klubbtillhörighet.

Malmö KK:s Elias Persson, VM-deltagare senare i sommar, vann 100 meter fritt och satte nytt personbästa. I min värld värt några ord.

Liksom att de i föreningstävlingen finns fyra skånska klubbar bland de tio främsta. Det tyder på fina skånska insatser.

I går vann en tjej från Malmöklubben Ringen, Matilda Frantzich, cykelloppet och artistisk gymnastik blev det två guld och tre silver till Motus-Salto, en Malmöklubb.

Visst vore det värt några rader? I alla fall på resultatbörsen.

Som huvudansvarig för Malmösport under ett 20-tal år vet jag att det fanns ett läsintresse för händelser utanför de stora rubrikerna. Jag är övertygad om att det 20 år senare inte förändrats-

***

En pensionerad vän med TT-förflutet har informerat mig om att TT leasat ut delar av sin resultatservice. Vilka vet jag inte, men det märks tydligt. Men hur långt kan minimeringen gå? Tidningarna köper in mer eller mindre informativa referat från diverse fotbollsmatcher. Varför inte också låta en frilansare följa SM-veckan via tv och förmedla det intressantaste, inklusive resultaten, från spridningsområdet.

Det hade glatt mig och fått mig på bättre humör.

Och gett mer tid till bloggfunderingar.

***

Men att ibland få avreagera sig skriftligt är bra för humöret. Det får bli mer att fundera över.

Så det blir några inlägg till. Detta är nummer 1 539 sedan den 14 september 2012.

Med denna takt blir det 1 600 vid kommande nyårsskifte.

Det får bli nästa mål.

Vad är bra för svensk fotboll?

Och vad inbegriper man i benämningen ”svensk fotboll”?

Dessa lite filosofiska tankar är föranledda av en krönika i Sydsvenskan av Fredrik Lindstrand.

Först en liten personlig reflexion: Fredrik Lindstrand var intressantare att läsa på gratistidningen City. När han flyttade till ett annat skrivbord i tidningshuset vid Triangeln började hans krönikor tangera den gräns mellan klubbjournalistik och neutral MFF-bevakning, som chefredaktören Jonas Kanje vid några tillfällen försökt bagatellisera.

***

Nåväl, i sin krönika menar Fredrik Lindstrand att Otto Rosengren övergång från Mjällby till Malmö FF är bra för svensk fotboll. Hellre en inhemsk övergång än en som innebär en plats i ett avbytarbås i Centraleuropa. Men inget säger att Otto Rosengren fixar en säker plats i MFF:s startelva. Utvecklas han bättre i en ojämn U 21-serie än som ordinarie i Mjällbys allsvenska lag?

Hans plats i MFF-truppen innebär att en annan talang, Hugo Brolin, lär få mindre utvecklande speltid. Tuff konkurrens tillhör eliten. Men den kan också vara hämmande om det innebär begränsad speltid.

***

Och vem tänker på Mjällby AIF, som i samma fönster också mist Noah Persson till Young Boys?

Är det bra för svensk fotboll att Blekingelaget förlorar två tongivande spelare och riskerar sin allsvenska status? 30 miljoner kan förvisso ses som en acceptabel kompensation men är det värt en degradering? Mjällby AIF som elitklubb har varit duktig på att hitta och utveckla talanger från närområdet. Klubben behövs i elitfotbollen och är bra för svensk fotboll.

Ett uttalande som förvånar mig är Svante Samuelssons. Han är sportchef i SEF, Svensk Elitfotboll, en intresseorganisation för de 32 främsta klubbarna i landet. Han menar också Otto Rosengrens flytt är bra för svensk fotboll.

SEF:s uppgift måste vara att hjälpa alla sina medlemmar. Jag har svårt att tänka mig att SEF skall arbeta för att få en allsvenska med ett fåtal topplag och sen en bred utfyllnad.

Liknande tongångar som nu vid Otto Rosengrens övergång hördes i fjor vid samma tidpunkt, när Moustafa Zeidan flyttade från Sirius till MFF.  Vart är hans karriär på väg?

Många övergångar inför årets allsvenska säsong har också visat att en flytt från mindre bemedlade konkurrenter till någon av de så kallade topplagen inte per automatik innebär en bättre spelare.

***

Fredrik Lindstrand menar i sin krönika att de senaste tidens nytillskott, tränare och spelare, visar på MFF:s status. Det är klart att MFF har status. Men han bortser från en oerhört viktig faktor: Pengarna.

Klubben har de ekonomiska muskler som är nödvändiga för de senaste rekryteringarna.

***

I slutändan i Lindstrand resonemang ligger tanken om en utlandsförsäljning av Otto Rosengren för en ansenlig massa kronor. MFF har råd att vänta. Det har inte många av de övriga svenska klubbarna. Därför blir det försäljning av spelare som hamnar på en avbytarbänk.

Före MFF:s ekonomiska lyft finns det ett antal MFF-exempel. Inte att förglömma.

***

Som jag skrev i inledningen: Fredrik Lindstrands krönika tangerar linjen mellan klubbtidning och neutral MFF-bevakning.

***

Svensk fotboll, vad är det och vad är viktigt för den?

Det är i alla fall betydligt mer och större än en 20-årings övergång från Mjällby AIF till Malmö FF:

I morse seglade den in genom dörrspringan, Sydsvenskan, tunnare än nånsin.

36 sidor, fördelade på två delar.

Har Sydsvenskan i modern tid haft färre sidor? Troligen är detta något vi tidningsläsare får vänja sig vid i framtiden. Vi får vara glada så länge vi få ha glädjen att börja våra dagar med  att läsa en papperstidning de flesta av veckan sju dagar.

Av dessa 36 sidor fick Sporten sju varav en hel dock gick åt till en illustration om matchfixning.

I min, måhända inskränkta, värld är resultatsidan viktig. I slutändan är det på seniornivå tävlingarna som ger den extra kryddan. Jag är fullt medveten om att man på allehanda hemsidor kan hitta alla de resultat man önskar. Många sajter är svårnavigerade, andra har betalväggar (som friidrottens). Min åsikt är att den tidning jag betalar för skall ge mig grundinformationen. Besvikelsen var därför stor i morse, när resultatspalterna nästan innehöll enbart fotboll.

Söndagen var späckad med mycket stor idrott.

***

Samtalade för en tid sedan med Friidrottsförbundets ordförande Johan Storåkers om friidrottens svårigheter att få sina resultat publicerade i tidningarna. Johan hade ingen lösning. Har själv med varierad framgång försökt få in korrekt skrivna resultatlistor i Malmös tidningar. Min uppfattning är att en generation friidrottsintresserade journalister försvunnit och därmed också kunskapen om vad som är bra och mindre bra.

Det gäller förstås många andra sporter.’

***

Men när det resultaten från friidrottens Diamond League, andra stora internationella galor (typ Paavo Nurmi games), nordiska mästerskapen och de svenska GP-tävlingarna inte publiceras är det ur PR-synpunkt på sikt ett problem för svensk friidrott.

I de ovannämnda tävlingarna (med undantag av DL) har lokala aktiva nått ypperliga resultat.

Väl värda att förmedlas till en större allmänhet.

Vems ansvar är det inom friidrotten är det tidningarna får vetskap om resultaten?

Golf, tennis, ridsport med många flera lyckas. Sen gäller det förstås att man ger plats för informationen på trängt utrymme.

Två, tre gånger efter tolv allsvenska omgångar har profilerade Malmökrönikörer efter en MFF-match konstaterat något i stil med: Det är såna vinster som ett guldlag tar.

Underförstått, det blev tre poäng trots att spelet klickade i och marginalerna gick den blå vägen.

I en lång serie blir det alltid marginaler hit och dit men det finns även en viss sanning i att just marginalerna brukar jämna ut sig.

Jag har via tv sett elva av Malmö FF:s matcher (såg ej mötet mot Degerfors) och givetvis snackar man inte bort raden 10—1—1. Men i min enkla värd är resultatraden mer imponerande än spelet, sett över tolv omgångar. De fem tappade poängen har ju också kommit mot de i nuläget närmaste konkurrenterna, Elfsborg och Häcken.

***

I går blev jag imponerad av IFK Värnamo. Det är ett lag jag sällan ser. Tv-tablån är späckad och jag har ofta valt bort just Smålandslaget. Skall nog omprioritera mina val i fortsättningen. Jag menar att det var starkt och modigt att utmana detta mäktiga MFF med ett eget, positivt spel. Taktik ingår i spelet så jag har inget negativt att erinra om hur Halmstads BK tog sig an mötet mot MFF. Men att ett lag med så pass få etablerade spelare som Värnamo kan oroa MFF och långa perioder spelmässigt hålla väl så jämna steg mot serieledarna är värt både beröm och beundran.

Simon Thern, Gustav Engvall och Oscar Johansson från tiden i Trelleborgs FF var de enda spelare jag kände igen. Ja, och målvakten Jonathan Rasheed från Häckens avbytarbänk. Ibland förstår man varför vissa spelare hamnar just där.  Nä, nu var jag elak. Jag har sett Jonathan Rasheed göra alldeles utmärkta matcher.

***

Jag har ofta efterlyst att Malmömedia mer borde ägna några ord även om MFF:s motståndare. Men sällan eller aldrig går min önskan i uppfyllelse. Efter Värnamo—MFF 1—3 fanns tillfälle och anledning.

***

Min enkla slutsats om MFF inför det korta uppehållet är att facit givetvis är bra men att ett lag med de begränsade resurser som IFK Värnamos kan ställa till så stora besvär borde en del extra funderingar. Spelprogrammet har också delvis gynnat Malmö FF: