Det var inga uppmuntrande siffror Aftonbladets Johan Flinck presenterade i sin artikelserie om utvecklingen i svensk elithandboll på herrsidan.

Stort minus i boksluten totalt för lagen, färre antal åskådare och borta från tv-exponering från en av de större sportkanalerna. Hur mycket tidningarna landet runt skriver om handboll har jag inte full koll på. Ystads Allehanda följer handbollen minutiöst, det vet jag, gissar att Kristianstadsbladet och andra lokaltidningar med elitlag också gör det. Hur det ser ut i Göteborgs och Stockholms morgontidningar har jag bara en aning om.

Johan Flinck är ett ”måste” för de som vill förkovra sig lite djupare. I Expressen och dess småbröder Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen behandlas handbollen perifert.

Sydsvenskans bevakning är ojämn och saknar konsekvens. Jag har, exempelvis, svårt att acceptera att man en ena dagen presenterar alla målskyttar i en ligamatch, dagen efter bara resultatet. Det finns andra exempel på inkonsekvens.

***

Men och här kommer ett stort MEN.

I en förändrad mediavärld: Hur har förbund och klubbar anpassat sig till det nya landskapet?

Hur har Svenska cupen lanserats? Det är få utanför den inre kretsen som vet att cuperna är framme i kvartsfinalerna. Marknadsföring är inte förbundets bästa gren.

På Handbollförbundets hemsida kan du inte i dag finna resultat och facit från de elitmatcher som spelats den här säsongen. De senaste matcherna är från förra säsongen.

För att få info måst man navigera in på Handbollsligan, Svensk Elithandbolls (SEH:s) hemsida, där kan man få aktuella uppgifter. Mycket bra. Men hur skall en oinitierad person känna till denna väg. För mig var den naturliga vägen genom Svenska Handbollförbundets officiella hemsida.

Det finns en hemsida Handbollsligan, där främst Ola Selby skriver initierat och intressant.

Skånesport.se har inte glömt handbollen. Christoffer Ekman är flitig. Men hans ideliga, konstruerade metaforer är tröttsamma. Texterna håller utan dessa försök till lustigheter.

***

I den moderna mediavärlden är hemsidorna viktiga i kommunikationen. Jag har tittat på alla herrelitlagens sidor och koncentrerat mig på presentationen av spelartrupperna. IFK Kristianstad och Sävehof sticker ut i positiv mening med foton, bakgrund och meriter. I övrigt är det skralt och oftast intetsägandes med många luckor.  

En förening presenterar än i dag en lagbild från förra säsongen.

Överlag har klubbarna bra texter från sina matcher, givetvis vinklade på det egna laget. Tommy Thysell i HK Malmö (jag tror det han som oftast skriver HK:s referat) vidgar vyerna och är noga med att poängtera om motståndarna saknar en nyckelspelare. Heders! Han -- om det nu är han – envisas dock med att bara nämna HK:s spelare vid förnamn för att anslå en familjär ton. Med min journalistiska bakgrund menar jag, att man aldrig skall låta en läsare känna sig okunnig. Det gör jag speciellt i början av ett spelår med nya spelare.

Vi har pratat ofta om det, Tommy och jag. För handbollens bästa menar jag att det är viktigt att sprida budskapet utanför familjen. Handbollen är trängd och behöver fler åskådare, fler tittare och fler läsare. Alla kanaler behövs.

***

Det är naturligtvis en PR- och prestigemässig förlust att CMore inte anser det lönsamt att sända de båda Handbollsligorna. Nu är det ett bolag Infront som producerar. Prissättning och kvalitet har ifrågasatts. Men givetvis är det betydelsefullt att matcherna sänds. Att vara helt utanför tv-tablåerna vore förödande.

Jag har köpt ett årsabonnemang för 3 999 kronor. Mycket pengar förstås, men jag har tillgång till cirka 400 matcher. Så många blir det naturligtvis inte, men skall vi gissa på 80. Det blir 50 kronor per match. Då kan jag välja och vraka och slipper i regn och rusk och halka ta mig till Ystad och Lund. Vad kostar inte bara det?

Och tar jag mig ner till Baltiskan per fots kostar det mig en hundring. En enskild match via Handbollsligan, live kostar 129 kronor. Skäligt, tycker jag.

I fjor följde jag av familjära skäl Basketligan. Det kostade strax över 1 500 kronor och det gällde bara för herrarna. Så handbollens koncept är ingalunda unikt och sticker inte ut kostnadsmässigt.

Jag har hittills sett två och en halv match (det blir en tredje i kväll, Hammarby—HK Malmö). Kvaliteten har varit helt okej utan störningar och refererats och kommenterats av personer vi känner från CMore, med förtjänster och brister.

Jag saknar dock att jag inte kan casta sändningen från datorn till den större tv-skärmen. Men man kan inte få allt.

***

Den uppkomna situationen beror ju tyvärr på att intresset för svensk klubbhandboll inte är större. Däri ligger problemet.

Det var snabba och tvära kast i värderingarna om det svenska herrlandslaget i fotboll.

I lördags nästan euforiska omdömen efter 5—0 borta mot Estland, rena domedagsstämningen efter 1—3 mot Österrike. Av samma bedömare i massmedia och på sociala medier.

Jag såg bara de sista 60 minuterna mot Estland, då 2—0. Esterna var inte bra och det vidimerades av Belgiens lika stora vinst några dagar senare. 2—16 på fem kvalmötenr och en poäng säger om inte allt, så det mesta.

Visst, optimism tillhör idrotten. Men också realism över tid.

Och visst såg det bra ut, ja, riktigt bra ut efter 45 min mot Österrike. Det var länge sedan ett svenskt landslag presterade så bra mot kvalificerat motstånd. Men sen kom några individuella misstag med baklängesmål som följd och den samlade expertisen var i stort enig: Svensk herrlandslagsfotboll är i den djupaste kris på länge. Och felet är Janne Anderssons, förbundskaptenens.

Men är de så enkelt? ”Alla” var överens om att laget på tisdagen var det bästa Sverige kunde presentera. Det finns tydligen inga bättre spelare. Vad vet jag, som är så lite ”insnöad” att jag huvudsakligen följer den allsvenska fotbollen.

Oavsett de taktiska förhandsdiskussionerna skall en rutinerad spelare som Emil Forsberg inte springa som en ”yr höna” vid gästerna inkast/inlägg som gav 0—1 efter en nickduell som Isak Hien förlorade. Och blev syndabock. De österrikiska försvarana missade också några nickdueller men de svenska avsluten var för tama. Som vi alla såg fanns det fler situationer där den svenska kvaliteten inte räckte till.

Och inte gjort på många år.

Vad skall en ny förbundskapten kunna göra med det spelarmaterial som finns?

Därmed inte sagt att Janne Andersson skall stanna kvar. Hans irritation på domarteamen i tid och otid tyder på att han inte är i balans.

***

Lagen under går inte heller så bra.

U 21-landslaget med några mångmiljonförsäljningar förlorade mot Nordmakedonien med 1—0 i EM-kvalet.

P 18-laget har förlorat mot Norge och Polen nu i september.

***

Och hur inverkar det i framtiden att storklubbarna i Allsvenskan i stor grad söker sig utomlands i stället för att scanna av de egna akademierna?

***

Janne Anderssons vara eller icke vara är inte svensk fotbolls största problem.

Ursäkta att jag är lite tjatig.

Och samtidigt smått förbannad. Jag tänker på Sydsvenskans redovisning av resultaten på sportsidorna. Jag betalar – förvisso en förmånsbeskattning som före detta anställd – för att få en allsidig information, som jag anser att en tidning av Sydsvenskans dignitet bör ge sina trogna läsare. Och som dessa alltid tidigare fått.

***

Jag har sett svart på vitt att personer i ledande ställning anser sig nöjda med vad man presenterar sina läsare. Läsarna är nämligen nöjda. Men vilka läsare är det? Inte är det de som är speciellt intresserade av simning, friidrott, handboll, badminton, ja, du kan förlänga listan med åtskilliga andra idrotter.

Det saknas struktur.

***

Visst jag kan ta del av hur det går för Skurups AIF:s damer på nivå 5 i fotboll i konkurrens med lag från Österlen (det går inte alls bra) och målskyttarna i mötet mellan Onsala och Nässjö i en herrmatch i division 2. Och två gånger den senaste tiden har de som velat kunna läsa resultaten från de inledande omgångarna i den danska fotbollscupen mellan lag från den jylländska landsbygden.

***

Samtidigt har det arrangerats Diamond League-galor i friidrott med världsresultat utan att enda resultat i tidningen. I helgen vann för övrigt Malmö AI fyra seniorguld vid stafett-SM. Om det finns inget i stans enda tidning med fokus på Malmöregionen.

I resultatredovisningen från VM och Finnkamp finns väl också en del att önska.

Tv är generellt sett inte speciellt bra på att delge tittarna resultaten, speciellt inte Fyran med alla sina reklamavbrott. Ett ypperligt tillfälle för en tidning med ambition att komplettera.

Och vet redaktionen om att några av närområdets lag har inlett åttondelsfinalerna i Svenska cupen i handboll. Ystads IF är för övrigt utslaget i Europa League i handboll.

Aura har inlett sin säsong i badmintonens högsta serie. Hur ser laget ut? Jag vet att många är intresserade.

I går inleddes lag-EM i bordtennis. Bra intressanta förhandsartiklar, helt klart. Men sen i dag bara lagresultaten utan individuella siffror för de svenska lagen. Och inte ett ord om övriga lag, inte ens de samma pool. Torftigt.

VM i basket har haft den redovisning som man kan begära från ett storevenemang.

***

Jag saknar som sagt struktur, konsekvens. Ena dagen fullständiga laguppställningar med facit och allt från fotbollens damallsvenska, en annan dag bara eventuella målskyttar. Vet man hur många läsare som går in och kollar exempelvis Örebros och Kalmars laguppställningar? Det kan inte vara många.

***

SDS har dragit ner på texterna från småklubbsfotbollen. Det har jag förståelse för. De är intetsägande. Såg en match i går. Den intervjuade tränaren fick sagt vad han ville. Av förståeliga skäl ville han inte lämna ut de spelare som var orsaken till nederlaget.

Och numera ser man i dessa telefonintervjuer sällan några berömmande ord om några spelare. Det blir ointressant.

***

Inom tidningsbranschen skyller man gärna på personalbrist. Det inverkar förstås. Men klara instruktioner, planering och kunskap om den omfattande idrotten är en bra grund för förändringar och förbättringar.

Åtta omgångar kvarstår av årets allsvenska.

Åtta intressanta omgångar med ovissa strider i topp och botten.

Minns ni hur det såg ut efter de åtta första omgångarna? Jo, Malmö FF hade inte tappat en enda poäng. Även vanligtvis någorlunda sansade journalister spekulerade i att MFF skulle ”gå rent”, i alla fall inte förlora någon match. Nonsens förstås. Säljande rubriker var tydligen viktigare än yrkeshedern.

Nu 14 omgångar senare går MFF som tåget, oregelbundet, hackigt och inte alls enligt planerna. MFF är i dag fortfarande ett topplag men ett lag i mängden. Givetvis är jag medveten om att i en 30 matcher lång serie är alla poäng lika värdefulla. Men samtidigt visar en tabell över de senaste 14 omgångarna MFF:s nuvarande status:

1)      Djurgården 30 p, 2) Elfsborg 29 p, 3) Häcken 26 p, 4) Hammarby 25 p, 5) Malmö FF 22 p, 6) Värnamo och Halmstad 20 p, 8) Mjällby och Kalmar 19 p, 10) Norrköping, Degerfors och Göteborg 17 p, 13) AIK 16 p, 14) Sirius 15 p, 15) Brommapojkarna 13 p,  16) Varberg 10 p.

Kanske också en tabell att ha i åtanke när spekulationerna om sluttabellen tar fart efter landskampsuppehållet.

MFF har under lång tid inte varit det topplag de flesta experter velat påskina. Formtabellen visar på verkligheten. Spelet och de viktiga relationerna (tränare Rydströms nyckelmantra) har inte fungerat.

Dessutom menar jag att periodens bäste MFF-spelare har varit målvakten Johan Dahlin.

Vilket lag får vi se i höst, vårens eller sommarens?

***

Till sist en fråga: Hur många sämstahalvlekar kan ett lag ha? Vid i stort varje MFF-match har en av halvlekarna klassats just som en sådan. Jag har fler kandidater än den första mot Göteborg, som då var bra. Glöm inte det!

Nu är Sydsvenskan åter inne och kastar i det berömda glashuset.

Krönikör Wiman var och såg cupmatchen för damer mellan FF-lagen från Malmö och Trelleborg, 2—1 till gästerna från söder.

Wiman är irriterad på att arrangören, alltså Malmö FF, inte via speakern meddelade ställningarna i alla de cupmatcher med lokalt intresse som avgjorde samtidigt. Han har naturligtvis rätt. En betalande publik har rätt att få service och skall inte tvingas hänvisas till sina mobiler.

Denna nonchalans mot sin publik är inget nytt för MFF. På den tiden jag var flitig besökare på MFF:s herrallsvenska matcher frågade jag den dåvarande chefskommunikatören varför man inte informerade om ställningen i övriga matcher.

Svaret blev: Vår publik är bara intresserade av MFF.

Vi icke helt troende var alltså inget att bry sig om.

Arrogans är väl ett lämpligt ord.

***

Vad fick man då läsa om gårdagen cupmatcher förutom referat och krönikor från Malmö FF:s båda matcher? Jo, en 15 centimeter lång text om Olympic—Mjällby, 13 rader om Lunds BK—Elfsborg, och 5 rader vardera från Husqvarna—Trelleborg och Trollhättan--Landskrona.

I min värld inte mycket till bevakning.

Och någon information om vad som skulle hända denna händelserika onsdag, förutom MFF-framträdena, fanns inte i Sydsvenskan på matchdagen. Inte ens på Sport i dag. Lunds BK gästades trots allt av allsvenska serieledarna och Olympic av det lag som den senaste dryga månaden tagit sex poäng från självaste Malmö FF.

Självfallet kan man förklara den klena informationen på bristande personalresurser. Men att då samtidigt låta en medarbetare via tv berätta om varje, frikast, hörna och snedspark i mötet Smedby--MFF för en publik som till största delen också via tv följer mötet, ja, det är för mig obegripligt.

***

Var, och är, Sydsvenskans sportläsare i stort enbart intresserade av Malmö FF? Bedömningen verkar vara så.

En bekant skrev för en tid sedan till de ansvariga på tidningen om den skeva sportbevakningen. Svaret blev att läsarundersökningar visat att man ville ha just det tidningen gav dem.

Det tror jag inte på. Jag har en stor bekantskapskrets i varierad ålder. Den är inte lika nöjd som de ansvariga.

***

Max Wimans krönikefunderingar kan kanske föranleda en redaktionsdiskussion.

Det har varit mycket nu. Och det bara fortsätter.

VM i fotboll är avklarat, VM i friidrott har precis börjat, den allsvenska, spännande fotbollen fortsätter och så skall det in cupfotboll, internationell och svensk. Och så skall vara tid till ett socialt liv dessutom. Plus att jag lovat fixa några rader till Skånsk Idrotts Historia, årgång 2023.

***

Gårdagen gick i fotbollens tecken. Det bästa kom först. VM-finalen Spanien—England 1—0, var fotbollsunderhållning på hög nivå, speciellt första halvlek. Det var kvalitet, nästan, rakt över. Även de värsta belackarna av damfotboll måste väl ha tyckt att detta var högklassig idrott. Skickligheten på världseliten har stegrats radikalt.

Tidigare har jag menat att internationell damhandboll på landslagsnivå varit överlägsen fotbollen. Än är man kanske inte ikapp men bra nära.

***

Sverige gjorde det bra. Att påstå något annat vore löjligt. Samtidigt steg euforin från några av damfotbollens ivrigaste förespråkare till oanade höjder med följd att överorden fick motsatt effekt. Lagom är oftast bäst och ger mest trovärdighet.

***

VAR, videogranskningen, kom oss lite närmare under VM. Den fick mig inte att ändra uppfattning. Selektiviteten, alltså det man får granska, gör att den absoluta rättvisan aldrig kan uppnås. Och vem säger att en VAR-granskning ger rätt domslut?

Målkamera, ja. VAR, nej.

Ett nytt begrepp, soft penalty, finns numera i en fotbollsdomares medvetande. Om denna nya tolkning kan man ha olika uppfattningar. Men med VAR försvinner den helt. Vilken domare vågar negligera en lätt touch på en fot, när en hel fotbollsvärld ser den lätta träffen på motståndarens fot. Som när en australienska i löpduell råkade stöta till Blackstenius (?) fot i en löpduell ut från en farlig yta men i straffområdet. Här, om någonsin, borde domaren hänvisat till soft penalty. Fotbollens, näst en utvisning, strängaste bestraffning för en helt ofarlig situation.

Och handsregeln gör mig alltid lika frustrerad. Världens bästa (?) domare borde lära sig hur man använder armarna naturligt i förflyttningar. Det gör fotbollen lite löjlig med att se spelare springa omkring med händerna på ryggen.

***

Söndagen två allsvenska fotbollsmatcher finns det kanske anledning att återkomma till.

***

De höll inte samma kvalitet som VM-finalen.

Tacka vet jag Sydsvenskan!

Oj då! Vad har hänt?

Som notorisk tidningsläsare läser/bläddrar jag i de lokala tidningarna när jag är på resa. Vid mitt Danmarksbesök blev det Jyllands Posten, med en upplaga i samma storlek som Sydsvenskan och tyvärr med samma negativa läsarnedgång i papperstidningen under 2000-talet som Malmötidningen.

Givetvis granskade jag sportsidorna, tre till antalet de dagar jag var på Jylland.

En av dessa dagar fick Caroline Wozniacks tenniscomeback två sidor, en annan Rasmus Höjlunds övergång till Manchester United också två sidor. I övrigt var det relativt korta referat från det pågående VM:et i cykel i Glasgow, några korta notiser och ett minimalt utrymme för Sport i siffror, där olika cykellopp utanför VM prioriterades.

Inte ett ord om VM-turneringen i fotboll.

I min värld en verklig torftig idrottsbevakning!

***

Så man borde kanske i sin lilla lya vara nöjd med vad Sydsvenskan erbjuder sina sportläsare. Den är oerhört mycket mer varierad. Trots sina slagsidor. Men samtidigt, med de resurser som finns och det utrymme som ges, borde mångsidigheten vara större. Som den svenska GP-galan i friidrott i Malmö i lördags med stora delar av den absoluta svenska eliten, med lokal prägel, borde vara värd uppmärksamhet före tävlingen. Det fanns fler infallsvinklar även efter. Och inte minst en utförligare resultatbörs.

”Kasta inte sten i glashus!”

Ordspråket dök direkt upp i mitt huvud, när jag i morse öppnade Sydsvenskans sportsidor och läste en krönika av sportens huvudkrönikör. För det är han väl fortfarande, Max Wiman?

Han ondgjorde sig över att de svenska, i synnerhet de skånska, damallsvenska klubbarna på sina hemsidor och andra sociala medier inte skrev om det pågående VM-slutspelet. För se det gjorde man minsann i de stora klubbarna ute i Europa. Den gode Wiman tillstod förstås att man där hade större resurser. Och att det faktiskt är semestertider här hemma.

Men det må vara mig tillåtet att jag inte förstår poängen för klubbarna att lägga kraft och tid på att skriva om VM. Detta sagt utan att ha en aning om hur stort flödet är på klubbarnas sociala medier. Det måste finnas viktigare saker att ägna sig åt.

Ingen kan väl klaga på massmedias bevakning av det pågående slutspelet. Vad kan föreningarna tillföra av värde?

***

Åter till glashuset!

Det känns snudd på lite olustigt, när Sydsvenskans sport kritiserar enskilda föreningar, när man för närvarande gör sin genom tiderna sämsta allroundredovisning, både text- och resultatmässigt.

Allt kan inte hänvisas till försämrade resurser.