Ordningen är återställd.

Den allsvenska fotbollen är tillbaka. Det blev den vanliga veckoslutsdosen, fem matcher, BP-AIK 0—2, Malmö FF—Sirius 3—0, Norrköping—Häcken 2—2, Djurgården—Varberg 2—0, Elfsborg—Hammarby 2—0.

En femling på Oddset som inte var direkt svårfångad.

Att efter en omgång efter ett, förvisso kort, uppehåll dra några djupare konsekvenser av vad jag såg är meningslöst, speciellt som transferfönstret är öppet med allt vad det innebär i de olika trupperna.

Uppvuxen i fotbollsvärld, där trupperna i stort var intakta i alla fall under en hel säsong, känns de här många skiftningarna si så där. Klubbar som lyckas utveckla sina talanger blir av dem, låt vara med ett oftast bra kassatillskott, mitt i spelåret. Det innebär annorlunda förutsättningar för resten av säsongen.  Okej, jag vet hur den nya fotbollsvärlden ser ut. Det är bara att acceptera. Men för den sakens skull behöver man inte gilla den.

***

Några iakttagelser:

• Vad ett tidigt mål, och dessutom två, betyder såg man i Stockholmsderbyt. Ett AIK i stort poängbehov kunde efter sina två mål helt inrikta sig på en kompakt defensiv. PB visade trots förlusten att man är ett bra lag med kvalitet.
• Jag har inte sett Varberg speciell ofta, men visst försökte hallänningarna spela ett mer konstruktivt och passningsinriktat spel än under flyende tränaren Joakim Perssons tid? Tränarskiftet kan kanske vara vändningen för Varberg.
• Rent generellt höll de fem matcherna sett över 90 minuter ingen högre klass. Det är idrottsligt förklarligt. Ett uppehåll följt av en träningsperiod ger oftast en dipp i formen hos den aktive. Det gäller i sort i alla idrotter.              

***

Med det sista i åtanke har jag fortfarande kvar funderingarna över vad Caroline Seger på plan kan tillföra ett lag i damfotbollens tuffaste tävling, ett VM-slutspel. Det är ju faktiskt att undervärdera kvaliteteten på produkten. Vi pratar världselit. Åldern tar ut sin rätt och har man dessutom varit skadad i nästan ett år kan man inte prestera på den allra högsta nivån.

Det borde även en av damfotbollens största pr-journalister inse.

Men än mer förvånande är det att förbundskaptenen Peter Gerhardsson även har den åsikten.

Vad är bra för svensk fotboll?

Och vad inbegriper man i benämningen ”svensk fotboll”?

Dessa lite filosofiska tankar är föranledda av en krönika i Sydsvenskan av Fredrik Lindstrand.

Först en liten personlig reflexion: Fredrik Lindstrand var intressantare att läsa på gratistidningen City. När han flyttade till ett annat skrivbord i tidningshuset vid Triangeln började hans krönikor tangera den gräns mellan klubbjournalistik och neutral MFF-bevakning, som chefredaktören Jonas Kanje vid några tillfällen försökt bagatellisera.

***

Nåväl, i sin krönika menar Fredrik Lindstrand att Otto Rosengren övergång från Mjällby till Malmö FF är bra för svensk fotboll. Hellre en inhemsk övergång än en som innebär en plats i ett avbytarbås i Centraleuropa. Men inget säger att Otto Rosengren fixar en säker plats i MFF:s startelva. Utvecklas han bättre i en ojämn U 21-serie än som ordinarie i Mjällbys allsvenska lag?

Hans plats i MFF-truppen innebär att en annan talang, Hugo Brolin, lär få mindre utvecklande speltid. Tuff konkurrens tillhör eliten. Men den kan också vara hämmande om det innebär begränsad speltid.

***

Och vem tänker på Mjällby AIF, som i samma fönster också mist Noah Persson till Young Boys?

Är det bra för svensk fotboll att Blekingelaget förlorar två tongivande spelare och riskerar sin allsvenska status? 30 miljoner kan förvisso ses som en acceptabel kompensation men är det värt en degradering? Mjällby AIF som elitklubb har varit duktig på att hitta och utveckla talanger från närområdet. Klubben behövs i elitfotbollen och är bra för svensk fotboll.

Ett uttalande som förvånar mig är Svante Samuelssons. Han är sportchef i SEF, Svensk Elitfotboll, en intresseorganisation för de 32 främsta klubbarna i landet. Han menar också Otto Rosengrens flytt är bra för svensk fotboll.

SEF:s uppgift måste vara att hjälpa alla sina medlemmar. Jag har svårt att tänka mig att SEF skall arbeta för att få en allsvenska med ett fåtal topplag och sen en bred utfyllnad.

Liknande tongångar som nu vid Otto Rosengrens övergång hördes i fjor vid samma tidpunkt, när Moustafa Zeidan flyttade från Sirius till MFF.  Vart är hans karriär på väg?

Många övergångar inför årets allsvenska säsong har också visat att en flytt från mindre bemedlade konkurrenter till någon av de så kallade topplagen inte per automatik innebär en bättre spelare.

***

Fredrik Lindstrand menar i sin krönika att de senaste tidens nytillskott, tränare och spelare, visar på MFF:s status. Det är klart att MFF har status. Men han bortser från en oerhört viktig faktor: Pengarna.

Klubben har de ekonomiska muskler som är nödvändiga för de senaste rekryteringarna.

***

I slutändan i Lindstrand resonemang ligger tanken om en utlandsförsäljning av Otto Rosengren för en ansenlig massa kronor. MFF har råd att vänta. Det har inte många av de övriga svenska klubbarna. Därför blir det försäljning av spelare som hamnar på en avbytarbänk.

Före MFF:s ekonomiska lyft finns det ett antal MFF-exempel. Inte att förglömma.

***

Som jag skrev i inledningen: Fredrik Lindstrands krönika tangerar linjen mellan klubbtidning och neutral MFF-bevakning.

***

Svensk fotboll, vad är det och vad är viktigt för den?

Det är i alla fall betydligt mer och större än en 20-årings övergång från Mjällby AIF till Malmö FF:

Usch!

Ja, vad annat skall man säga efter gårdagens 2—0-förlust i EM-kvalet mot Österrike?

Totalt sett var den svenska insatsen bedrövlig. Lovorden till målvakten Robin Olsen var verkligen berättigade.

Har ägnat någon timme åt att studera vad med eller mindre etablerade fotbollstyckare anser. Åsikterna är många. Och skiftande. Några lägger skulden på de fyra i försvarslinjen. Och jag som i min enfald trodde att en bra defensiv är ett kollektiv arbete över hela plan, av alla spelare.

Andra menar att det saknades kreativitet från mittfältet och anfallarna inte fick rätt understöd. Det finns fler infallsvinklar.

Alla synpunkter i beaktande kan enkelt sammanfattas: De svenska spelarna var inte tillräckligt bra för att fullt ut matcha de österrikiska.

Däri ligger problematiken. Vi har närvarande inte en landslagstrupp som håller i dessa sammanhang. Det räcker inte att byta förbundskapten. Gårdagsinsatsen var inte en engångsföreteelse. Det har varit en trend en längre period.

Få, om ens någon, har haft större anmärkningar mot den nominerade truppen. Man tager vad man haver, som Kajsa Varg en gång myntade. (Jag rekommenderar en googling på Kajsa Varg för den oinvigde).

Österrikes skicklighet och bättre teknik i högre tempo tvingade ner den svenska defensiven.

***

Det var inga höga betyg till de svenska spelarna, undantagandes då naturligtvis Robin Olsen. Som tv-tittare har man ingen helhetsbild av matchen. Såg exempelvis ett Samuel Gustafson av någon belönades med en 3:a för sin förmåga att täcka ytor. Nog så viktigt, men det är en roll man inte förknippar med en Allsvenskans konstruktivaste spelare. Det blev liksom rätt man på fel plats.

***

Någon menar att det var dags för en föryngring. Denne kan inte vara speciellt påläst. Okej, Martin Olssons (35) och Albin Ekdahls (33) landslagskarriärer lär väl gå mot sitt slut men Robin Olsen (33) och Emil Forsberg (32) har många år kvar i landslaget.

Viktor Claesson är 31 och av de övriga som var disponibla i går var nio 25 år eller yngre. Ålderskrämpor är inte orsaken till regressen.

***

Problemet ligger kanske på klubbnivå. Toppklubbarna framhäver gärna sina utmärkta ungdomsakademier. Men nu när transferfönstret öppnas sneglar sportcheferna utomlands för att fylla luckorna. Egenproduktionen anses inte tillräcklig,

Och se gärna hur många utländska spelare som är tongivande i de allsvenska lagen, inte minst i topplagen.

Hemvändarna i all ära, de tillför sällan spetskvalitet till landslaget.

Man bör kanske inte heller förbise att spelare med dubbla pass föredrar spel för andra landslag än Sveriges.

***

Landslagsproblematiken är komplex.

Ansvaret ligger på fler parter än hos Janne Andersson.

 I

Damernas VM-trupp i fotboll togs ut i går.

Vem är jag att ha synpunkter på nomineringarna? Spelarna i de utländska klubbarna har jag minimal koll på, de inhemska lite bättre. Har sett ett antal matcher via Viaplay. Det är verkligen stora kvalitetsskillnader mellan lagen i Allsvenskan.

Men man kan likväl ha sina funderingar. Vi pratar VM-slutspel, den högsta plattformen i elitidrott. Kan man på denna nivå idrottsligt tillföra det svenska laget kvalitet med spelare som inte kunnat träna för fullt på närmare ett år och bara har några korta perioder med spel på allsvensk nivå? Jag tänker naturligtvis på Caroline Seger, en fantastiskt duktig spelare, som yngre och helt kurant. De senaste säsongerna har elitidrottarens värsta fiende – åldrandet med sämre allmän fysik och snabbhet – hunnit i fatt Caroline Seger. Det är min uppfattning.

***

Och hur är VM-statusen på Elin Rubensson? Också hon skadad med oregelbunden speltid i BK Häcken. Jag har sett ganska många av Häckens matcher och har märkt hur långt Elin är från sin högsta nivå. Men hon har, efter vad jag förstår, en bättre träningsbakgrund än Caroline Seger och åtskilligt fler matchminuter i benen.

Elin Rubensson tillhör mina favoriter inom svensk damfotboll, givetvis främst för hennes skicklighet på plan. Men jag led med henne, när hon som landslagsspelare inte fick en ordinarie plats i FC Rosengård, som föredrog utländska importer. Elin flyttade till Kopparbergs/Göteborg och blev 2016 OS-silvermedaljör. Så hanterar man en petning.

Samma väg, men till Piteå, och av samma orsak tog för övrigt målvakten Hilda Carlén.

***

Jag förstår de unga talangerna Rosa Kafajis och Matilda Vinbergs besvikelse över att inte komma med i VM-truppen, dels givetvis främst ur sportslig synpunkt men även ur ekonomisk. ”Startpengarna”, 300 000 i grundplåt, hade varit välkomna i två unga tjejers hushållskassa.

***

VM-matcherna under perioden 20 juli—20 augusti spelas på bra tider för oss fotbollsnördar på förmiddagar och kollidera inte med fem allsvenska fotbollsomgångar. Det tackar vi för.

Två, tre gånger efter tolv allsvenska omgångar har profilerade Malmökrönikörer efter en MFF-match konstaterat något i stil med: Det är såna vinster som ett guldlag tar.

Underförstått, det blev tre poäng trots att spelet klickade i och marginalerna gick den blå vägen.

I en lång serie blir det alltid marginaler hit och dit men det finns även en viss sanning i att just marginalerna brukar jämna ut sig.

Jag har via tv sett elva av Malmö FF:s matcher (såg ej mötet mot Degerfors) och givetvis snackar man inte bort raden 10—1—1. Men i min enkla värd är resultatraden mer imponerande än spelet, sett över tolv omgångar. De fem tappade poängen har ju också kommit mot de i nuläget närmaste konkurrenterna, Elfsborg och Häcken.

***

I går blev jag imponerad av IFK Värnamo. Det är ett lag jag sällan ser. Tv-tablån är späckad och jag har ofta valt bort just Smålandslaget. Skall nog omprioritera mina val i fortsättningen. Jag menar att det var starkt och modigt att utmana detta mäktiga MFF med ett eget, positivt spel. Taktik ingår i spelet så jag har inget negativt att erinra om hur Halmstads BK tog sig an mötet mot MFF. Men att ett lag med så pass få etablerade spelare som Värnamo kan oroa MFF och långa perioder spelmässigt hålla väl så jämna steg mot serieledarna är värt både beröm och beundran.

Simon Thern, Gustav Engvall och Oscar Johansson från tiden i Trelleborgs FF var de enda spelare jag kände igen. Ja, och målvakten Jonathan Rasheed från Häckens avbytarbänk. Ibland förstår man varför vissa spelare hamnar just där.  Nä, nu var jag elak. Jag har sett Jonathan Rasheed göra alldeles utmärkta matcher.

***

Jag har ofta efterlyst att Malmömedia mer borde ägna några ord även om MFF:s motståndare. Men sällan eller aldrig går min önskan i uppfyllelse. Efter Värnamo—MFF 1—3 fanns tillfälle och anledning.

***

Min enkla slutsats om MFF inför det korta uppehållet är att facit givetvis är bra men att ett lag med de begränsade resurser som IFK Värnamos kan ställa till så stora besvär borde en del extra funderingar. Spelprogrammet har också delvis gynnat Malmö FF:

Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

I de senaste omgångarna av fotbollens allsvenska har domarinsatserna ifrågasatts ovanligt mycket.

Ropen på VAR (videogranskning i efterhand) har skallat. Upprördheten har varit stor. Men många av de åberopade händelserna har inte varit granskningsbara enligt de regler som finns internationellt.

Hela VAR-diskussionen är komplicerad. Alla vill naturligtvis ha en rättvis och korrekt bedömning. Men med människan inblandad är det en omöjlighet. Det som är granskningsbart är faktiskt ganska begränsat och selektivt.

En tåspetsoffside uppe vid mittlinjen tittar videorummet på om det blir mål medan en svårbedömd frisparkssituation strax utanför straffområdet helt undgår kontroll. Liksom hörnor och inkast.

Jag läste i en statistiksammanfattning från slutspelet från VM 2018 i Ryssland av 169 mål kom 73 i ”öppet spel”. 96 alltså efter fasta situationer, därav 22 efter straffar. Låter väldigt mycket. Har ett svagt minne att jag sett att 48 procent av målen i detta VM kom efter en fast situation.

Oavsett det exakta procentantalet är siffran hög. Är det då rimligt att alla dessa, kanske avgörande, domarbeslut skall undgå extra granskning?

Ur rättviseperspektivet: Nej!

Men det är orimligt att VAR träder in i alla dessa svårbedömda fall av tidsmässiga skäl.

Så min slutsats är att VAR med nuvarande regler totalt sett över en hel säsong inte ger en rättvisare fotboll.

Men gärna målkamera.

***

I mina försök att sätta mig in i VAR-reglerna såg jag att videorummet inte får gå in vid ett  ”vanligt” gult kort. Men väl om man bedömer att det kan vara direkt rött.

Jag ber därför Rune S Pehrsson om ursäkt då jag kommenterade att Anders Christiansens fula stämpling mot Häckens Samuel Gustafson inte var granskningsbar. Enligt reglerna var den. Därmed inte sagt att det blivit utvisning.

En annan lärdom: Vid en risk för ett andra gult kort och därmed utvisning skall VAR träda in.

Bra att veta när man ser internationella matcher.

***

Såg en utredning om att införa VAR i Allsvenskan skulle innebära 50 till 60 000 kronor per match, det vill säga miljonen per säsong. Mycket pengar i sig men i de flesta klubbars budget en bagatell.

Ekonomin kan inte vara något hinder om man verkligen vill införa VAR.

Det är inte lätt för en åldrande man att hänga med i fotbolldiskussionerna.

Nya ord och begrepp dyker upp, som nu expected goals och soft penality. Jodå, jag förstår ordens betydelse men egentligen inte vad de innebär.

Domarna kom blickpunkten i den senaste omgången i herrarnas allsvenska. Deras svåra jobb skall nu ha ytterligare en parameter att ta hänsyn till. De skall även ta i beaktande hur spelförande lagen är. Det menar nämligen Malmö FF:s tränare Henrik Rydström i ett citat i måndagens Sydsvenska och även på tidningens site.

”Vi får sex frisparkar på 90 minuter. Det är sjukt när vi är spelförande.”

SDS redovisade statistik visade på fyra MFF-frisparkar,  så ”orättvisan” var än större.

Vad menar karln egentligen?  Allt Rydström gör och säger i dessa dagar är ju oomtvistligt. I alla fall enligt Malmömedia.

Jag hänger i alla fall inte med. Vad innebär att vara spelförande?  Är det att ha större bollinnehav i ett långsamt tempo långt från motståndarmålet? Tveksamt, eller?

Det är ett spel som inte heller utsätter motståndarnas försvar för stora svårigheter och skickliga spelare kan lätt avvärja farligheterna utan att använda förbjudna metoder.

Så kan man tolka statistiken.

Och Henrik Rydströms uttalande som ett dåligt försvarstal för de två förlorade poängen mot BK Häcken.

Nu har svurit i MFF-land.

***

Tack vare att Häcken spräckte MFF:s segersvit och Elfsborgs vinst över Norrköping i går lever den allsvenska guldstriden. I alla fall tills på söndag, då Elfsborg gästas av ett MFF med Anders Christiansen. När man nu pratar om domarinsatser och marginaler är bedömningen av danskens vårdslösa stämpling av Samuel Gustafson den mest kontroversiella och avgörande. Ett rött kort hade haft inverkan på två toppmatcher.

Större än att domarna skall ta hänsyn till vilket lag som bedöms vara mer spelförande.