Det är en relativt ny post i idrottsvärlden, sportchefen.

I dessa tider, silly season kallad i svensk fotboll, dominerar sportchefen nyhetsflödet från högsta serien till den lägsta. På alla nivåer presenteras nyförvärv, inte ett eller två, utan upp mot de tio. I den här regionen har det blivit en vana, tio in och tio ut. Utan att kvaliteten förbättrats i klubbarna.

Sportchefernas skicklighet tycks bedömas efter hur många spelare de kan köpa, alternativt sälja. Det verkar inte vara någon merit att förnya ett kontrakt.

Och i bakgrunden jublar och kommenterar supporterna med glada tillrop och tummen upp. Utan att egentligen veta ett jädrans dugg om spelarens kapacitet. Man litar på sportchefens utlåtande. Och det vore underligt om denne inte lovordade sitt eget arbete.

Trots att jag innerst inne är optimist, menar jag att ett nytillskotts kapacitet och värde skall bedömas först efter en halv säsong, inte innan träningen börjat och inte ens efter några träningsmatcher. Så tråkig är jag. Eller kanske, sagt i lite övermod, erfaren.

                                                  
          ***
Kontinuitet är ingen egenskap som prioriteras i nutidens fotboll. Någon generalisering gör jag förstås. I min värld är dock kontinuitet det viktigaste för att bygga ett lag, en klubb, på en stabil, långvarig grund.

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg. BK Olympic har valt sin som samarbetsklubb med Malmö. Enligt en initierad källa i Lindängeklubben är man detta första år nöjd med utfallet. Sportchef Andreas Georgsson menar detsamma ur MFF:s synvinkel.

Som nykomling blev Olympic sexa i division 1, nivå 3. Naturligtvis bra. Men man var 23 poäng distanserat av ettan Gais och hade tio poäng upp till fyran. I truppen ingick åtta inlånade spelare från MFF:s akademi.

Av detta drar jag två slutsatser:

A)    Division 1 södra har en bra standard. (De lag som flyttas upp klarar sig bra i Superettan, Skövde, Utsikten, Värnamo, Landskrona de senaste säsongerna.)

B)    Steget från MFF:s omhuldade ungdomsakademi till en plats i en allsvensk trupp är betydligt större än gemene man inbillar sig.

En av de åtta i årets Olympictrupp kommer att fortsätta i den helgröna dressen, övriga sju återvänder till MFF-familjen. Till vilket öde? Kvar på någon position i MFF-hierarkin? Eller ut på marknaden med ett högre försäljningspris efter en säsongs spel i division 1?

Andreas Georgsson säger inget om vad som skall hända, konstaterar bara: Att det blev väldigt bra.

För vem och hur förstår jag inte och den journalist som refererade Georgssons uttalande ställde inte heller frågan

Inför 2023 fortsätter MFF/Olympic-samarbetet. Storklubben sänder fem nya spelare till division 1-kubben, som kommer att mönstra ett i stort nytt lag kommande spelår.

Dessa funderingar apropå kontinuitet.

VM-fotbollen är slut.

Det känns på något sätt skönt. Det blev bara för mycket.

Trots att jag i självbevarande syfte skippade det mesta av för-, paus- och eftersnack.

Och hur många matcher kommer man att bjudas på vid nästa VM-slutspel. 48 lag, hur många matcher blir inte det? Jag orkar inte räkna. Tur att slutspelet går i Amerika så att många matcher går på tider när en gammal farbror måste sova.

Men 48 lag är det inte att ta i? Cirka vart femte medlemsland i FIFA, det internationella förbundet, får vara med i slutspelet.

Och hur kommer den svenska säsongen se ut? Om nu Sverige blir ett av de 16 europeiska lag som får slutspelsstatus.

Qatar-VM visade med sina många överraskningar att bredden på toppen ökat. Det var en positiv del av detta VM.

Men 48? Nej!

***

Även om jag minimerade –eller i alla fall näst intill – mitt tv-tittande utanför själva matcherna, måste jag vädra några synpunkter på de olika kanalernas medarbetare. Främst på dem som är inhyrda som experter. Borde inte kravet vara att de kan prata så att gemene man kan hänga med? Många talar så snabbt och oartikulerat att det är hart när omöjligt att höra. I mitt resonemang inkludera jag också det senaste EM:et i damhandboll.

Det har varit många tillfällen då en gästexpert varit så ”kåt” – får man skriva så? -- på att höra sin egen röst att hen påbörjat en mening utan att veta hur den skall avslutats. Hen har helt enkelt inte vetat vilket budskap som ville förmedlas. Kan man bli tv-expert utan att gå den minsta kurs? Tydligen.

Expert, ja?

De båda sändande svenska kanalerna hade många per match. Någon på plats i Qatar och minst tre i hemmastudion. När Chris Härenstam var referent var han, ordbajsaren, förstås lika mycket expert. Och tvärtom, Markus Johannesson tar gärna både rollerna.

Och i studiorna sitter experttrion och hittar en– av hur många? – situation som man inbillar sig är den spelidé efter vilken laget spelar. Och jag som i min lilla lya inbillat mig att det är spelarna med sina speciella egenskaper som löser de situationer som uppkommer, olika för varje match.

Grundlinjerna finns förstås, skisserade av ledarstaben, men utfallet beror på spelarna, både i positiv och negativ mening.

Sen kan Daniel Nannskog rita hur många sträck han vill.

Men visst var det en spännande månad. Ett VM i fotboll är intressant utan Sverige.

Och Lasse Granqvist sitter orubbad på sin kommentatortron. Han vet vad tystnad och paus betyder.

***

Om cirka tre veckor är det dags för VM för herrar i handboll.

Håll ut!

Lägg ner VAR!

Jag har ända sedan videogranskningen av vissa situationer i en fotbollsmatch infördes varit motståndare. Väl medveten om att ingen bryr sig om min åsikt.

Men nu efter de senast händelserna i VM-fotbollen är jag än mer övertygad om att VAR, med nuvarande restriktioner, inte ger den rättvisa förespråkarna hävdar.

Ingen kan väl på allvar mena att en tånagel rätt eller fel i en offsidesituation millimetersynas medan en brutal kapning någon decimeter utanför straffområdet undgår granskning och bestraffning.

Som nu i mötet England—Frankrike, när Englands Harry Kane blev fälld utan domaråtgärd. VAR-rummet påkallade uppmärksamhet. Man kunde konstatera en klar ojusthet. Men domaren menade att händelsen skett precis utanför straffområdeslinjen och således inte kunde bestraffas i efterhand. England fick inte ens frispark i ett utsökt läge. Bollen sattes i spel i ett ofarligt område.

Det har funnits fler liknande händelser under VM. Det har dömts hörnor som inte varit hörnor. Och tvärtom.

Regler som är så selektiva skapar mer irritation än rättvisa. Och i sista hand är det  människor, antingen de sitter i VAR-studion eller är på plan,  med alla sina brister som har det slutliga avgörandet.

Lår domarteamet ute på plan få ta hela ansvaret. Som vi har det i Sverige.

Låt det förbli så!

***

Men när nu VAR på plats, varför granskades inte kalabaliken i samband med kvartsfinalen mellan Nederländerna och Argentina? Rätt bestraffningar i den matchen hade förmodligen  haft större inverkan på VM-turneringen än en ”tånageloffside”.

***

Lägg ner eller gör om!

Jag är rejält trött på VAR!

Som friidrottsvän blir man avundsjuk på simningen.

Och inte mints fundersam.

Varför är ett SM i simning så mycket större än ett i friidrott?

Simning och friidrott (och då tänker jag i detta fall på löpning) är ju två besläktade sporter, det gäller att ta sig så snabbt som möjligt på land respektive vatten. För att nå SM-elit måste det till nästan daglig träning året runt. I många år.

Men granskar man ett SM i de båda idrotterna är deltagarantalet i simning så oerhört mycket större än i banlöpning. När simmarna förra helgen hade sina kortbanemästerskap fanns det, det gällde båda könen, allt från 25 till över 60 aktiva på startpallarna.

Vid SM i år i friidrott pendlade antalet starter mellan fem och 25, med endast två distanser över 20 deltagare.

I stafetterna/lagkapperna är siffrorna än mer överlägsna i simningens favör.

Ett exempel

Simningen 4x200 meter fritt, herrseniorer 21, damseniorer 17.

Herrjuniorer 17, damjuniorer 24.

Friidrott 4x800 meter, herrseniorer 5, damseniorer 4

Herrjuniorer 3x800 meter (M och K 19, samma åldersgräns som i simning) 6, damjunior 5.

Märk väl att friidrotten reducerat antal deltagare i vissa stafetter och åldersgrupper från fyra till tre för att få någorlunda hyggligt stora startfält. Som nu på 19-åringarnas 800 metet.

I alla jämförelser finns det naturligtvis orättvisor. I simning kan en aktiv i ett SM tävla i fler grenar än en aktiv i friidrott. Simningen har sina lagkapper i samband med de individuella grenarna vilket gör att klubbarna naturligt har fler aktiva på plats för att kunna deltaga med mer än ett lagkappslag. Att simningen dessutom samkör senior- och junior-SM i de individuella grenarna ger per automatik större startfält

Allt detta tillsammans gynnar simningen. Detta till trots är, i min värld, differensen alldeles för stor.

***

Hur ser det då ut regionalt? I detta fall tänker jag på Skåne. Från och med nu finns det bara en elitklubb i friidrott sedan IFK Helsingborg lagt ner sin elitavdelning och de flesta ur den numera tävlar för Malmö AI. IFK Lund har ett antal aktiva av SM-finalklass och några andra föreningar (i bästa fall) en.

I klubbtävlingen i simning nu senast kom Helsingborg fyra (med några av sina världsstjärnor kvar i USA), Malmö KK femma, Poseidon (Lund) sjua, Landskrona åtta och sen 16) Kristianstad, 23) Sydsim (Burlöv), 39) Sjöbo.

I juniortävlingen kom MKK trea och 8) Helsingborg, 9) Poseidon, 10) Kristianstad och därtill ytterligare åtta klubbar av 52 som tog poäng i JSM.

Det här är en bredd och en topp som det är länge sedan den skånska friidrotten kunde matcha.

***

Varför har det blivit så?

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag har mina funderingar.

Det värsta är att det tycks smugit in sig en form av defaitism i skånsk friidrott: Konkurrensen idrotterna emellan är så mycket större nu än tidigare. Förvisso helt sant. Men simningen befinner sig i exakt samma situation men har klarat den nya konkurrenssituationen betydligt bättre.

***

En likhet har simningen och friidrotten gemensamt, svårigheten att få genomslag i min tidning för bra lokala SM-insatser.

Senast vid sim-SM tog MKK tre guld, fem silver och tre brons och Poseidons aktiva simmade hem två medaljer av varje valör. På JSM hade MKK medaljskörden 8—2—5.

Detta facit av två klubbar från de städer som Sydsvenskan prioriterar. Men inte en textrad. Det fanns infallsvinklar. Elias Persson från MKK var en av SM:s framgångsrikaste deltagare.

Prioriteringar är svårt. Men jag – och många andra – vill ha en bred skildring av idrottsvärlden. I den ingår inte – i ett personellt ansträngt läge, det som oftast anförs som förklaring vid bevakningsmissar – ett reportage om ett handbollsträningspass för Malmö FF:s fotbollsspelare i Ystad.

Inte för inte kallas SDS ibland MFF:s klubbtidning.

Varje lag/nation väljer naturligtvis sin egen väg till en lyckad placering i en turnering.

Om man håller sig inom reglerna.

Men det finns ju även en moralisk gräns. Som nu i VM-fotbollens gruppspel med sina få lag och få matcher och därmed avgörande marginaler, som är svåra att reparera.

Jag klandrar inte (i princip) klara gruppettan Frankrike för att man startade med en B-betonad uppställning mot Tunisien och gav nordafrikanerna en möjlighet att nå slutspel. Det var nära eftersom Tunisien vann med 1—0 och det mycket väl kunnat bli kryss mellan Australien och den stora besvikelsen Danmark. Nu klarade lyckligtvis Australien att avancera.

Jag klandrar inte heller Argentina som vid 2—0-ledning över Polen trots sitt kompakta spelövertag inte verkade det minsta intresserat av att göra både ett eller till och med två mål ytterligare och därmed öppna en slutspelsmöjlighet för Mexiko.

TV-experten Daniel Nannskog var uppe i falsett och orerade om att Argentina kunde gjort tre, fyra mål till. Men man gjorde inte det och, det värsta, man gick inte för det.

Moral inom elitidrotten är ett begrepp som vi ”åldringar” måhända har en annan syn på än den yngre generationen men visst känns det lite olustigt när Frankrikes och Argentinas bristande inställning går – eller kunde gått – ut över tredje part.

Det har blivit några matcher från VM-fotbollen.

Inte speciellt mångar under 90 minuter, en halvlek där, oftast den sista, en halvlek där, ibland bara en snabbtitt. Min värld stannar inte bara för att det är VM. Men när det närmar sig slutspel och väl där lär VM-tittandet blir mer frekvent.

Jag har inte sett Japan alls, inte heller Saudiarabien men av ”de små” är jag imponerad av unga Ecuador. Dom kommer jag att hålla på.

***

VAR, videogranskningen, hamnade snabbt i fokus. Jonas Eriksson, domaroraklet, menade efter en match att bedömningen i en match var början till systemets undergång. Den mänskliga faktorn kommer alltid in och därmed kan aldrig den fullständiga (önskade) rättvisan uppnås. Det jag alltid haft invändningar mot är selekteringen av situationer som får  VAR-granskas. Jag har under VM sett hörnor som inte borde bli det och undrar fortfarande varför man inte granskade Portugals straff mot Ghana. I min värld hörna, ej straff!

Varför skall man i svensk fotboll införa ett kostsamt system som inte ger den eftersökta fullständiga rättvisan? När det inte fungerar i ett VM med (förhoppningsvis) världens bästa domare och det kostsammaste systemet.

Målkamera ja!

VAR nej!

***

Inhemsk fotboll och kostnader är ett annat intressant ämne.

Läste i en intervju med Malmö FF:s ordförande Anders Pålsson att han menade om att lagets damlag i framtiden tvingas spela sina elitmatcher på Eleda-stadions hybridgräs måste MFF byta underlag oftare än nu. Hybridgräs skulle ju bli svensk elitfotbolls räddning. Men tål en plan inte mer än ett trettiotal matcher och några träningspass per år är det orimliga krav på ekonomiskt hårt ansträngda kommuner att övergå till hybrid från vanligt konstgräs. Gamla Ullevis hybrid höll inte acceptabel klass under senhösten, lila lite som Guldfågeln i Kalmar. Och hur glada är man i Degerfors när man av nostalgiska skäl föredrog naturgräs framför konstgräs? Två säsonger i följd har man tvingats flytta hemmapremiären till Örebro. Och vara nära att även flytta de sista avgörande höstmatcherna.

Och i Malmö kunde MFF under första halvåret inte använda sin hybridträningsplan på grund av långt utdraget representationsarbeten.

Hybrid är inte lösningen i Sverige. Vi måste acceptera att vi bor i ett nordligt land med dess klimat och att vi har en tävlingssäsong som för några lag i några fall är nästan ett helt år.

***

Såg en intervju med Robin Olsen och Emil Forsberg att de tänkte spela ute i Europa några år till och sen avsluta elitkarriären i MFF och att de planerade övertala Peter Jansson att göra sammalunda.

För en tid sedan skrev Anton Timmerholm på ett fyraårskontrakt med MFF.

I början av 2023 är alla i kvartetten 32 eller 33 år och följaktligen kring de 35, när det är dags för gemensamt spel i MFF.

Detta är bara en fundering kring diskussionerna kring åldersstrukturen i den nuvarande truppen.

Henrik Rydström som ny tränare i Malmö FF är naturligtvis det stora diskussionsämnet i Fotbollsmalmö. Ja, jag vågar väl ta i och tillägga Fotbollsverige.

Han har alltid engagerat, som kompromisslös hårdför (och duktig, inte att förglömma) spelare i Kalmar FF, som intressant krönikör och debattör i olika media, och nu senast som lyckad tränare i IK Sirius och Kalmar FF. I alla dessa funktioner har Rydström också väckt debatt och känslor.

Liksom nu. Jag förstår de upprörda känslorna i Kalmar. För cirka en månad tittade han rakt in i tv-kameran och utan darr på rösten sa: ”Om inte Kalmar FF sparkar mig är jag tränare här även 2023”.

Rydström hade kontrakt även över 2024. Naturligtvis har han satt KFF på den berömda pottkanten. Det är givet att detta väcker ilska och irritation.

Sen är jag inte dummare än att jag förstår att Henrik Rydström tjänar några miljoner med sign-on-bonus och höjd lön på sitt klubbyte. Och vem är jag att ha några moraliska synpunkter på en person som vill trygga en del av sin framtid i ett yrke, där vägen till ett avsked är kort, kanske bara några nederlag i följd bort.

Så ser världen, även den idrottsliga, ut i en krass ekonomisk tillvaro.

***

Sen är ju presskonferenser i sådana här sammanhang patetiska. Oavsett klubb och nivå. ”Alla” har längtat just till den här klubben och miljön. Henrik Rydström var, trots sin verbala förmåga, inget undantag. Ett ärligt erkännande: ”Och så får jag så mycket mer i lön,” hade varit befriande.

***

Förhoppningarna i MFF-leden på Henrik Rydström är enorma, Många ser honom som en  Messias, Som man gjorde när Åge Hareide kom i höstas.

Rydström har mycket att bevisa. Han är ingen vinnare som tränare. Hans lag, Sirius och Kalmar FF, har spelat en attraktiv fotboll. Men ineffektiv i förhållandet till bollinnehavet. Det är bara att kolla kolumnen för gjorda mål. Detta kan förstås bero på att hans lag inte haft en utpräglad målskytt. 

I MFF nöjer man sig inte med en allsvensk fjärdeplats,.

Sen finns det många intressanta aspekter i MFF-bygget inför 2023. Kan klubben med dagens ålderstigna trupp som grund forma ett lag anpassad till Henrik Rydsröms fotbollsfilosofi? Vinterfönstret blir intressant. Hur mycket kan och får den nye tränaren att säga till om?

Dags för svensk fotboll att tänka miljömässigt. Och ekonomiskt.

Ja, givetvis gäller det för hela Idrottssverige. Men vi håller oss denna gång till fotbollen. Jag tänker på de långa, kostsamma, miljöovänliga resorna för lagen i de två division 1-grupperna för herrar. Är det vettigt att Piteå IF under en säsong skall åka till Stockholm sex gånger, två gånger ytterligare cirka 20 mil söderut till Östergötland, två gånger till Örebro och därtill en tur till Karlstad? Mellan Piteå och Stockholm är det 85 mil. 170 mil tur och retur för en enda match.  Piteå har elva sådana kostsamma resor per säsong. Närmaste bortamatch, Umeå, ligger 15 mil bort.

Piteå IF redovisade 2022 ett publiksnitt hemma på 351 personer.

Är det vettigt och utvecklande att på nivå 3 lägga ner så mycket pengar och tid? Det rör sig i princip om spelare utan lön (reglerna föreskriver en minimumlön på 10 000 kronor/år. Alltså amatörer.

***

Den södra gruppen är geografiskt gynnsammare. Kring 40 mil är de längsta resorna, fem sådana för Malmöklubbarna, Olympic och IFK Malmö 2022.

Publiken lockas inte av division 1-fotboll. Tre klubbar av 32 hade ett snitt på över 1 000, Gais 2 338, Falkenberg 1 354 och Gefle 1 204.

I den södra gruppen hamnade IFK Malmö, 123 och Olympic, 159, på de två sista platserna. Men Göteborgsklubbarna Qviding och Lindome ”räddade” ett något bättre snitt tack vare att Gais stora supporterskara hade kort väg till dessa bortaderbyn. Utan dessa matcher hade Lindomes och Qvidings snitt legat i paritet med Malmölagens.

Men än värre är det i Norrettan. Sex (6) klubbar redovisar ett sämre snitt än IFK Malmö. IFK Haninge hade i snitt 25 besökare på sina hemmamatcher.

Det är mer än i Stockholm, Göteborg och Malmö som föreningarna under de stora har svårt att få anhängare. Sylvia (Norrköping) och Forward (Örebro) har snittet 60 respektive 100.

Anmärkningsvärt är att Hammarbys talangutvecklingslag lockar färre än BK Olympic.

***

Damfotbollen har spetsat sitt seriesystem för att likna herrarnas. Är det helt genomtänkt ur miljö- och kostnadssynpunkt? Längre resor och förmodligen klenare intresse än bland herrarna.

Jag tror att svensk fotboll totalt sett inte gynnas av långa, kostsamma, miljöförstörande resor. Dessa pengar kan läggas på utbildning.

Gör om och gör fler division 1-grupper! Som det är nu, lurar konkursen runt hörnet för ett antal föreningar.

***

I 2023 års division 2 finns 12 Skånelag, IFK Trelleborg, IFK Malmö, FC Rosengård, Balkan, Österlen, IFK Simrishamn, Hässleholms IF, IFK Hässleholm, VMA, Kristianstad, Nosaby och Hittarp. Lägg till Laholm och Astrio (Halmstad) och man har en intressant serie med relativt korta resor.

Risken är förstås att de bestämmande drar en norr/sydlinje genom Skåne så att de västliga lagen får ta sig upp mot Göteborg, de östliga in i Småland/Öland och Blekinge.

Onekligen ett kostsammare alternativ.