Nu är Sydsvenskan åter inne och kastar i det berömda glashuset.

Krönikör Wiman var och såg cupmatchen för damer mellan FF-lagen från Malmö och Trelleborg, 2—1 till gästerna från söder.

Wiman är irriterad på att arrangören, alltså Malmö FF, inte via speakern meddelade ställningarna i alla de cupmatcher med lokalt intresse som avgjorde samtidigt. Han har naturligtvis rätt. En betalande publik har rätt att få service och skall inte tvingas hänvisas till sina mobiler.

Denna nonchalans mot sin publik är inget nytt för MFF. På den tiden jag var flitig besökare på MFF:s herrallsvenska matcher frågade jag den dåvarande chefskommunikatören varför man inte informerade om ställningen i övriga matcher.

Svaret blev: Vår publik är bara intresserade av MFF.

Vi icke helt troende var alltså inget att bry sig om.

Arrogans är väl ett lämpligt ord.

***

Vad fick man då läsa om gårdagen cupmatcher förutom referat och krönikor från Malmö FF:s båda matcher? Jo, en 15 centimeter lång text om Olympic—Mjällby, 13 rader om Lunds BK—Elfsborg, och 5 rader vardera från Husqvarna—Trelleborg och Trollhättan--Landskrona.

I min värld inte mycket till bevakning.

Och någon information om vad som skulle hända denna händelserika onsdag, förutom MFF-framträdena, fanns inte i Sydsvenskan på matchdagen. Inte ens på Sport i dag. Lunds BK gästades trots allt av allsvenska serieledarna och Olympic av det lag som den senaste dryga månaden tagit sex poäng från självaste Malmö FF.

Självfallet kan man förklara den klena informationen på bristande personalresurser. Men att då samtidigt låta en medarbetare via tv berätta om varje, frikast, hörna och snedspark i mötet Smedby--MFF för en publik som till största delen också via tv följer mötet, ja, det är för mig obegripligt.

***

Var, och är, Sydsvenskans sportläsare i stort enbart intresserade av Malmö FF? Bedömningen verkar vara så.

En bekant skrev för en tid sedan till de ansvariga på tidningen om den skeva sportbevakningen. Svaret blev att läsarundersökningar visat att man ville ha just det tidningen gav dem.

Det tror jag inte på. Jag har en stor bekantskapskrets i varierad ålder. Den är inte lika nöjd som de ansvariga.

***

Max Wimans krönikefunderingar kan kanske föranleda en redaktionsdiskussion.

Det har varit mycket nu. Och det bara fortsätter.

VM i fotboll är avklarat, VM i friidrott har precis börjat, den allsvenska, spännande fotbollen fortsätter och så skall det in cupfotboll, internationell och svensk. Och så skall vara tid till ett socialt liv dessutom. Plus att jag lovat fixa några rader till Skånsk Idrotts Historia, årgång 2023.

***

Gårdagen gick i fotbollens tecken. Det bästa kom först. VM-finalen Spanien—England 1—0, var fotbollsunderhållning på hög nivå, speciellt första halvlek. Det var kvalitet, nästan, rakt över. Även de värsta belackarna av damfotboll måste väl ha tyckt att detta var högklassig idrott. Skickligheten på världseliten har stegrats radikalt.

Tidigare har jag menat att internationell damhandboll på landslagsnivå varit överlägsen fotbollen. Än är man kanske inte ikapp men bra nära.

***

Sverige gjorde det bra. Att påstå något annat vore löjligt. Samtidigt steg euforin från några av damfotbollens ivrigaste förespråkare till oanade höjder med följd att överorden fick motsatt effekt. Lagom är oftast bäst och ger mest trovärdighet.

***

VAR, videogranskningen, kom oss lite närmare under VM. Den fick mig inte att ändra uppfattning. Selektiviteten, alltså det man får granska, gör att den absoluta rättvisan aldrig kan uppnås. Och vem säger att en VAR-granskning ger rätt domslut?

Målkamera, ja. VAR, nej.

Ett nytt begrepp, soft penalty, finns numera i en fotbollsdomares medvetande. Om denna nya tolkning kan man ha olika uppfattningar. Men med VAR försvinner den helt. Vilken domare vågar negligera en lätt touch på en fot, när en hel fotbollsvärld ser den lätta träffen på motståndarens fot. Som när en australienska i löpduell råkade stöta till Blackstenius (?) fot i en löpduell ut från en farlig yta men i straffområdet. Här, om någonsin, borde domaren hänvisat till soft penalty. Fotbollens, näst en utvisning, strängaste bestraffning för en helt ofarlig situation.

Och handsregeln gör mig alltid lika frustrerad. Världens bästa (?) domare borde lära sig hur man använder armarna naturligt i förflyttningar. Det gör fotbollen lite löjlig med att se spelare springa omkring med händerna på ryggen.

***

Söndagen två allsvenska fotbollsmatcher finns det kanske anledning att återkomma till.

***

De höll inte samma kvalitet som VM-finalen.

Det är en föränderlig och förunderlig fotbollsvärld vi lever i.

Ibland är den lite svår att ta in för oss som varit med en tid. Som nu med ett vidöppet transferfönster mitt i den svenska seriesäsongen. Klubbarna ser sina (oftast) bästa spelare försvinna till utlandet eller till en seriekonkurrent. Den trupp man byggt upp för att klara sin målsättning blir ofta raserad. Malmö FF har tappat (inbegripit skador/sjukdom), Elfsborg och Häcken vardera tre av sina främsta spelare under våren till utlandet. De tre topplagen har tappat kvalitet. Det gör inte Allsvenskan bättre.

Topptrion har sökt förstärkning utomlands. Det är för tidigt att se utfallet. Det gör jag först efter ett tiotal matcher. Rent generellt vågat jag påstå att de spelare som kan göra verklig skillnad näppeligen söker sig till Sverige med tanke på löneläget. Visst finns det undantag, men de flesta av de många spelarna i Allsvenskan med utländskt pass är B-spelare i ett internationellt perspektiv.

***

I de två senaste matcherna har Malmö FF inte startat med en enda infödd Malmöbo. Men jag utvidgar gränsen, Burlöv får vara med och därmed Pontus Jansson.  Lägg därtill att Sebastian Nanasi var den blott andre skåningen i startelvan i båda matcherna. Procentsatsen Malmöbor ökade i slutet av både mötena, Oscar Lewicki hoppade in mot Halmstad och unge Adrian Skogmark mot Mjällby.

Visst är det anmärkningsvärt att Malmö FF, fullt välförtjänt, under alla sina år fått så många lovord för sin klara Malmö- och Skåneanknytning nu har tappat så stora delar av sin identitet.

Och kursändringen har gått snabbt. 2018 deklarerade nu bortgångne ordföranden Håkan Jeppsson att MFF med en trupp på 50 procent spelare från den egna akademin skulle vara ett ständigt svenskt topplag och konkurrera i Europacuperna. Målsättningen blev tränaren Magnus Pehrssons fall och vårtruppen ändrades radikalt. Och på den vägen är MFF i dag.

***

Var klubb väljer naturligtvis sin egen väg för att nå sina målsättningar. Vem är jag som har rätt att ifrågasätta detta? Men undra bör väl vara tillåtet.

Henrik Rydström, den årsfärske MFF-tränaren, visade i Kalmar FF:s ungdomsakademi sin förmåga att utbilda unga spelare. När han vikarierade för sjukskrivne Nanne Bergstrand i KFF gav han många unga chansen i Allsvenskan men fick av någon anledning inte fortsätta.

Under de två säsongerna i Sirius och de två i återkomsten till Kalmar fortsatte han på det unga spåret med lyckat resultat.

Nu finns Rydström i Malmö FF med landets bästa akademi. Men var finns tron på de unga?

Visst Hugo Larsson spelade i våras men han var etablerad redan i fjor. Sebastian Nanasis utveckling under Rydström har fortsatt.

Men efter att Patriot Sejdiu och Moustafa Zeidan lånats ut har MFF seriens äldsta trupp.

Jag hade i min enfald trott att MFF skulle  ha inlett en föryngring med tanke på Henrik Rydströms renommé och skicklighet.

***

Och i detta sammanhang och i dessa dagar kan man ju undra över varför man i två säsonger lånat ut Noah Eile till Mjällby. 21-årige Noah Eile är nu aktuell för FC Utrecht, en klubb under de allra främsta i holländska ligan, en serie betydligt högre rankad än Allsvenskan.

Om han nu säljs av MFF, hur stor del av kakan får Mjällby? Om något. Det är ju trots allt i Mjällby han utvecklats till en attraktiv spelare för den internationella marknaden.

***

Och tänk lilla Mjällby AIF, som har mist två av sina främsta talanger, Noah Persson och Otto Rosengren. Och nu kanske även Noah Eile.

Det är inte lätt att som liten spela på de storas villkor. Men det kan räcka till sex poäng mot Malmö FF.

Det börjar bli lite tjatigt.

Om man nu vågar skriva det i MFF-land.

Jag tänker på de eviga förklaringarna till Malmö FF:s mer eller mindre haltande spel efter sommaruppehållet.

”Det tar tid att skapa relationer mellan alla nya spelare.”

Så är det naturligtvis. Och så har det alltid varit även om man då använde orden, få ett samspelt lag.

Men det som irriterar är att det i Malmöskriverierna verkar som det endast är MFF som har dessa inskolningsproblem. Men det gäller ju i princip alla MFF:s konkurrenter. Alla lagen har skadade spelare som skall ersättas eller nyförvärv som skall spelas in. Så ser den moderna fotbollsvärlden ut under och efter ett transferfönster.

Mindre bemedlade klubbar, och även andra, har skaffat sina ersättare i de befintliga trupperna, där relationerna redan finns efter många träningstimmar tillsammans.

MFF har till synes valt en annan väg. Fyra nya har tillkommit. Andra spelare, som inte anses hålla måttet, har lånats ut. I min värld mister man då den viktiga kontinuiteten, de relationer timmarna på träningsplanerna gett försvinner. De relationer man anser sig sakna.

Malmö FF har själv satt sig i den nuvarande situationen. Vilket naturligtvis inte innebär att laget inte är en stark kandidat till att vinna ett nytt SM-guld.

Det blev ingen bra vecka för de svenska lagen i de europeiska fotbollscuperna, ett kryss och tre förluster, alla förvisso med uddamålet.

Chansen till avancemang för Häcken, Djurgården, Hammarby och Kalmar finns givetvis kvar, men ett pessimistiskt ögonblick kan man givetvis undra över klassen på Allsvenskan.

 Visst bör ett svenskt mästarlag som Häcken, även på bortaplan, vinna över mästarna från Färöarna. Och visst skall Kalmar FF kunna vinna på Guldfågeln mot armeniskt motstånd.

Djurgården mot Luzern och Hammarby mot Twente är lite tuffare på pappret förstås, men lite oroväckande.

Men optimismen i mig säger att nästa veckas returer ger ett positivt svenskt utfall.

Med tanke på de senaste svenska landslagsinsatserna behöver herrfotbollen internationella framgångar.

***

BK Häcken hackar. Insatsen mot Klaksvik på Färöarna var inte bra, 0—0. Det kunde gått illa.

Malmö FF förklarar sin sviktande form på skador och flyktande spelare. Häcken är minst lika hårt drabbat. Skyttekungen Benie Traore och vårens succé Lars Olden Larsson är försvunna och skadelistan har varit extrem lång, Johan Hammar, Simon Gustafson, Romeo Amane som de främsta. Det är kvalitet som man inte ersätter så där rakt av. Det är fem av våren främsta spelare i Allsvenskan. Glöm inte det när ni analysera Häckens ojämna insatser, speciellt med tanke på spel både i Sverige och Europa.

Tränaren Per Mathias Högmo har gett några unga talanger, till och med tonåringar, chansen men de har en bit kvar för att kunna ersätta den höga kapacitet som saknats i de senaste matcherna.

***

Omgångens match i Allsvenskan är naturligtvis Häcken—Elfsborg. Den är extremt viktig för kampen om medaljerna. Men få mig inte att skriva ödesmatch och om Elfsborg får revansch för säsongens enda förlust, så är det inget guldryck. Även om vi säkert får höra det och se det i några rubriker.

Vid vinst är Boråslaget sju poäng före Häcken.

Jag ser fram mot lördagens fotbollshöjdpunkt!

***

Den stora massmediala händelsen från förra veckan var kravallerna i samband med mötet mellan AIK Malmö FF. Allt är skrivit och diskuterat från alla vinklar och håll. Det som sker är vidrigt, oavsett vem som nu började.

Men jag blev illa berörd när Discoverys Diljen Otlu efter intervjun med MFF:s Pontus Jansson närmast uppmanade lagkaptenen att gå och tacka klacken.

Är det något spelarna inte skall göra efter sådana händelser är väl att ge sin uppskattning för det vedervärdiga som hände på Friends.

***

På tal om Pontus Jansson. Han är den mest uppriktige lagkapten MFF haft på senare tid. Hans företrädare Markus Rosenberg och Anders Christiansen har väl sällan eller aldrig erkänt att motståndarna varit värda sina poäng. Trots poängtapp i tre matcher i följd har Pontus Jansson ärligt erkänt att prestationerna inte varit värda mer.

Respekt.

***

Visar 32-årige domaren Joakim Östling vägen? I matchen Sirius—Mjällby dömde han vid en frispark i den allmänna röran framför målet straff för att en hemmaspelare ojuste höll i en Mjällbyspelare. Fullt riktigt.

Men hur många gånger per match ser man inte liknande situationer utan någon åtgärd? Vem har samma mod som Östling?

Respekt.

Det är halvtid i den allsvenska fotbollen.

118 matcher återstår.

Och ändå ha vi sett åtskillig ”ödes- och ångestmatcher”. Allt enligt de otaliga experterna på Discovery + i deras försök att göra Allsvenskan mer dramatisk än den faktiskt redan är. Hur många ödesmatcher lär det inte bli när det drar ihop sig när vinterkylan drar in över arenorna?

I toppskiktet lär det bli många och några i kampen om att undgå ett negativt kval. Jag har svårt att se att Varberg och Degerfors skall klara sig kvar. Resurserna är för små i det ännu öppna transferfönstret för att kunna förstärka beskedliga spelartrupper.

Ett vågat tips med halva facit i hand är att det blir IFK Göteborg, Värnamo och Sirius som kommer att kämpa för att undvika plats 14, den som ger kval-

Toppkvartetten har redan utkristalliserat sig, Elfsborg, Häcken, Malmö FF och Djurgården. Resten, sju lag, kommer att hamna i ett Ingenmansland, en befrielse för några, en grym besvikelse för några andra.

Medaljstriden lever i högsta grad. Det blev ingen lugn promenad i parken för Malmö FF. Att de okritiska himmelsblå fansen hade tron att laget skulle gå obesegrat i 30 omgångar må vara dem förlåtet, men alla yrkesjournalister med samma tro borde vara mer försiktiga med sin yrkesheder.

Inbördes mötena är extra viktiga – om man nu inte klyddar till det för många gånger mot övriga lag, förstås.

Hur ser då vårtabellen ut för de inbördes mötena mellan toppfyra?

Häcken          7 poäng

Djurgården    4 poäng

Elfsborg         4 poäng

Malmö FF      1 poäng

Sen har Djurgården i en tidigarelagd höstmatch vunnit med 1—0 över Häcken. Noterbart är att hemmastarka Häcken har både MFF och Elfsborg kvar på Bravida, lag som man fixat fyra poäng mot på bortaplan.

En minitabell som den ovan har naturligtvis ingen avgörande roll på den blivande sluttabellen. Men lite säger den om MFF:s insatser under halva Allsvenskan.

Laget har haft det svårt mot toppkonkurrenterna, en poäng av nio möjliga och 2—7 i målskillnad,

Pengar ger makt.

Definitivt i fotbollsvärlden.

Nu mitt i ett öppet svenskt transferfönster skrivs det om övergångar och penningsummor som nästan aldrig förr. Och i slutändan hamnar resonemanget nästan alltid i att Malmö FF på herrsidan i framtiden kommer att dominera i Sverige. Inte minst efter de senaste nytillskotten. Förmodligen kommer förstås MFF ständigt att bli ett topplag.

Samtidigt är pengar och dyra nyförvärv inte allt. I alla fall inte i alla matcher. Tack och lov.

Även den fattige kusinen från (Lister-) landet kan.

Gårdagsmötet MFF—Mjällby 1—2 var ett ypperligt exempel på det som ger en extra charm åt min favoritserie, Allsvenskan.

Men att det var just Mjällby AIF som skrällde denna söndagseftermiddag var överraskande. Listerlaget är hittills en av de stora förlorarna spelarmässigt i transferfönstret (Noah Persson och Otto Rosengren), MFF en av vinnarna med tre redan klara förvärv, som dessutom alla fick speltid. Även Otto Rosengren.

Det skall liksom inte gå med dessa helt annorlunda förutsättningar. Och detta till och med i hemmanborgen, Eleda.

***

Intressant i relationerna MFF/Mjällby är förstås även utlåningen av 21-årige Noah Eile till Mjällby. Okej, man skall inte dra för stora växlar på en enda match, men visst hade det för framtiden varit intressant att se Noah Eile i stället för stundtals stabbiga innebackar i den nuvarande truppen.

***

Det sägs och skrivs att MFF bygger om håller på att skaffa nya relationer (nytt modeord i fotbollsdebatten) och att laget är under renovering. Poeter har alltid diffusa förklaringar vid poängtapp,

Pontus Jansson (32) ingår förstås i det ”nya” MFF. Liksom målvakten Johan Dahlin (36), men hur är det med Niklas Moisander (37), Martin Olsson (35), Oscar Lewicki (30), Sören Rieks (36) och Isaac Kiese Thelin (31), alla startspelare i går. I truppen finns även Lasse Nielsen (35) och Anton Tinnerholm (32) och nästa säsong förhoppningsvis en frisk Anders Christiansen (33).

(Åldern är den nuvarande.)

Här finns väl relationer. Men visst måste MFF renovera med en del yngre byggstenar för att skaffa den trupp som den goda ekonomin ger förutsättningar till.

Jag var på fotboll i går, den allsvenska dammatchen FC Rosengård—FC Linköping 1—3.

En anledning var att få se Caroline Seger spela i alla fall några minuter före avresan till VM-slutspelet. Det blev, tyvärr måste jag skriva, inte så. Vad jag tycker om det, behåller jag för mig själv. Att ha åsikter om hennes medverkan eller inte är att röra sig på minerad mark. Det har jag märkt.

Men det fanns mer att vara besviken över. Och då tänker jag inte på den rättvisa Rosengårdsförlusten. Nej, det var den matta stämningen runt planen, brist på engagemang bland åskådarna. Lite hårdraget hördes publiken bara två gånger, dels när den duktiga kvinnliga speakern (tydlig klar stämma) berättade att Häcken låg under med 1—0 mot Örebro och dels när Olivia Holdts påpassliga och tekniska långskott gav 1—1.

I övrigt var det tyst, inget stöttande engagemang när hemmalaget hade perioder med ett visst tryck till både kvittering och senare reducering.

Och eftersom Linköping inte hade någon röststark supporter på plats blev det dessutom nästan ödesdigert tyst över Malmö ip vid östgötskornas tre mål.

Herrallsvenskans ökande intresse tillskrivs till stor del den stämning supportrana skapar. De större klubbarna bidrar också med stora bortaföljen.

Dessa ingredienser saknar damfotbollen i stort helt. Men det finns positiva tendenser. Hammarby och Piteå har hyggliga siffror. IFK Norrköpings entré i Allsvenskan har vitaliserat intresset i Östergötland, derbyna mot Linköping sågs av totalt 16 000 personer. På tv verkade stämningen vid dessa matcher hög.

Vi var strax över 1 000 åskådare på plats i går, förvånansvärt många kvinnor (jämfört med för några år sedan) men åldersstrukturen, då gäller det både män och kvinnor, var inte den som höjer sin röst på en idrottsarena.

Damfotbollen behöver en yngre supporterkultur.

En dyster atmosfär, som en i går, gynnar inte publikutvecklingen.

Men som min kvinnliga bänkgranne påpekade: Vi hade i alla fall tur med vädret.