”Med bredden mot toppen.”

Så lät Riksidrottsförbundets devis under åren kring 1970. Mottot anammades av många klubbar, bland annat min, Heleneholms IF. Denna filosofi har präglat mitt idrottsledarliv. Jag menar att för att få en beständig topp behövs det en bred grund.

Därför blir jag glad när jag studerar utfallet efter handbollens Steg 3 i USM ur skånsk synvinkel. Inför Steg 4 nu mars har nämligen inte mindre än 17 klubbar lag kvar. Låt vara att den stora elimineringen sker just i detta det fjärde steget. 170 lag skall bli 48 (åtta i varje åldersklass) inför finalspelet i Uppsala i maj.

Av dessa 170 lag kommer 47 från Skåne. I en svensk idrottsvärld, där det stora tappet sker innan barnen blivit tonåringar, är det en siffra som ger hopp.

I F 18 och P 18 återstår 20 lag, fem respektive sex är skånska.

I F 16 finns 32 lag kvar, åtta skånska.

I P 16 spelar 20 lag, därav sex skånska.

I P F 14 och P 14 finns 40 lag, därav tio respektive tolv från Skåne.

Jag har full förståelse att klubbar, ledare och spelare har målet att avancera till Final-8, men i ett neutralt, långsiktigt perspektiv är siffrorna 17 och 47 viktigare.

Det är bredden som skall ge bredare topp för seniorer. Fast denna är förvisso redan bred i Skåneland.

***

Lugis breda ungdomsverksamhet har haft bra utdelning, har åtta lag kvar, därav två i de båda 14-årsgrupperna.

Delad andraplats har med fem lag har Lödde Vikings och HK Malmö. Lödde hade en strålande fjorårssäsong med fem lag till finalspelet. Hittills har den här säsongen visat att det inte var någon tillfällighet.

HK Malmö har sedan starten 2008 haft som en av sina målsättningar att bygga en gedigen ungdomssektion. Där är man nu. Att från grunden ur de egna leden få fram elitaktiva (oavsett idrott) brukar ta tio till femton år. Där står HK Malmö nu.

IFK Malmö har två flicklag kvar. Det är ända sedan 1970- och 80-talen som Malmö kan visa upp en så pass bra bredd på ungdomssidan. Då dominerade Malmö BI och Dalhem under en period svensk junior- och ungdomshandboll. IFK Malmö hade dessutom något år tidigare ett herrjuniorlag i SM-final. Några säsonger kring 1990 hade IFK Oxie utmärkta ungdomslag varifrån det kom många blivande elitspelare.

Kan vi i Malmö förvänta oss en ny ”storhetstid” på ungdomssidan? IFK Malmö har varit på gång några gånger men av olika anledningar inte lyckats fullfölja. Dags nu med förre elitspelaren Mikael Ekdahl i en ledande utbildningsroll?

Konkurrens är viktigt och i en stad av Malmös storlek och det finns utrymmen för (minst) två klubbar.

***

H 43 Lund har tappat numerärt, fyra lag kvar. Den låga serietillhörigheten (damer nivå 3, herrar 4) för seniorlagen efter konkursen ger utslag. Så är det i alla idrotter. Elitlagen ger status ner i ungdomsleden.

Även Ystads IF har fyra lag kvar, alla på pojksidan. Flicksidan växer i klubben men har ännu inte samma stabilitet som bland pågarna.

Likadant ser det ut i IFK Kristianstad, flickverksamheten på uppgång men har inte samma kontinuitet som på pojksidan, där IFK har lag med i alla pojkklasserna.

I Kristianstad finns det lokalkonkurrens på damsidan i elitlaget HK, vars F 16 lag är kvar i turneringen.

Kristianstadsregionens styrka understryks av att Åhus har såväl ett P 18- som ett F 14-lag att lotsa vidare.

Bjärredklubben Ankaret, där för övrigt den förre H 43-skytten Lars Andersson är klubbchef, är värd både beröm och uppmärksamhet. Klubben har tre lag att sätta vidare förhoppningar på.

Det har också OV/Helsingborg.

Och om man så vill även Eslöv, en handbollsmetropol mitt i Skåne. Det finns långt gångna förhandlingar om ett samgående mellan damföreningen EIK (två lag kvar) och herrföreningen HF (P 14 är kvar).

***

Har jag nu nämnt de flesta av de 17 kan jag väl skriva ner de som har ett lag till att hoppas på och som accentuerar bredden: Sund (Helsingborg), Veberöd, H 65 och IFK Ystad.

***

Men i all positivism: Det finns större orter och regioner med vita handbollsfläckar.

I helgen angjordes SM i brottning i samband med SM-veckan Skövde.

Tävlingarna sändes delvis i TV. I de större tidningarna är brottningsporten marginaliserad.

Av dagens unga sportjournalister är det få som sett någon match live. Om någon, i så fall inte många.

I Malmös tidningsvärld fanns legendarer som Gunnar Bengtsson på Skånskan (själv duktig som junior i svensk elitklass), ”Bess” Svensson på Arbetet och Nils ”Zorro” Printzlow på Sydsvenskan.

Även på 1990-talet följde Malmötidningarna på plats de stora mästerskapen. Kvällsposten hade Kent Hansson, Arbetet Michael Ljungberg och jag representerade Sydsvenskan. Jag har bevakat EM och VM i Tammerfors två gånger, i Rom, i Varna, i Uleåborg, i Clermont Ferrand, i Martigny, i Köpenhamn, i Gävle och i Stockholm.

Det säger mycket om hur man på 1990-talet i tidningsvärlden såg på brottningens läsvärde. Och givetvis också om tidningarnas ekonomiska resurser på den tiden.

DN fanns oftast på plats och GP med Cege Berglund.

Och Thure Petersson med Hjulle Sport, förstås, som servade landets ”samtliga” lokaltidningar.

Det är en föränderlig tidningsvärld, onekligen.

***

Men inte minst har brottningen förändrats. Jag tänker inte på de många regeländringarna utan mer på den geografiska utbredningen och den förändrade åldersstrukturen. Och ur skånsk synvinkel.

***

Förr i tiden fanns en tävling distrikten emellan. Vi talar om den grekisk-romerska stilen. Den vanns oftast av Skåne, under vissa perioder årligen. Denna tävling finns inte längre. Och om så varit hade Skåne inte varit i topp. I Skövde blev det bara tre medaljer, ett silver och två brons. Alltså ingen skånsk svensk mästare 2023. Lika illa var utfallet 2022.

Det är få år sedan första svenska mästerskapen 1896 som Skåne inte haft minst en SM-guldmedaljör. 1896 tävlade man i en klass. 1905 blev det en viktindelning, som sedan varierat genom åren. Oftast har man SM-tävlat i åtta klasser.

I SM i år deltog 16 skånska brottare från 10 klubbar med medaljer till Malmö Tigers (silver) och brons till IK Sparta (Malmö) och Bergania (Helsingborg).

***

SM i den fria stilen avgjordes samtidigt. Och där blev det skånska utfallet bättre än i den antika stilen. Två guld, ett silver och fyra brons hamnade i Skåne: Lundaklubben IK Dana: Ett guld och fyra brons, BK Envig (Lomma): ett guld och ett brons samt Helsingborg Wrestling Team: Ett silver.

Ytterligare två klubbar hade fristilsdeltagare. Totalt hade dessa fem klubbar 17 aktiva med i SM, alltså en mer än de i den grekisk-romerska. Det är för mig förvånade siffror. Visst har Skåne haft internationella mästare i den fria stilen (finns anledning att återkomma) men under de cirka 70 år jag följt skånsk brottning har jag aldrig sett en fristilstävling och knappast läst om någon.

En trolig förklaring till uppsvinget kan vara invandringen från länder där den fria stilen är populärare än den antika. De aktivas namn tyder på detta.
I Sverige är intresset för grekisk-romersk större än för fristil: 87 SM-starter mot 49.

***

Damerna tävlar i den fria stilen. Skåneklubbarna var duktiga i SM. Konkurrensen är smal. Av 37 deltagare kom 16 från Skåne, fyra klubbar.

Helsingborg WT blev överlägset bästa förening med sina ett guld, två silver och två brons

Dalby och Klippan vann också vardera en guldmedalj.

Eftersom IK Dana var överlägset i fristilstävlingen för herrar är det lätt att konstatera att skånsk brottning totalt sett nationellt är stark.

Anmärkningsvärt är att framgångarna inte längre bygger på den stabila grund som fanns tidigare, den grekisk-romerska stilen, som utövades i ”varje by” i distriktet.

Den svenska och skånska brottningskartan är inte sig lik.

För en tid sedan läste jag Olof Lundhs Templet i öknen.

En utmärkt bok av en utmärkt sportjournalist, som ofta går utanför offside och 4---4—2 och i stället granskar fotbollens makthavare, både internationellt och nationellt.

Templet i öknen handlar till stor del om hur Qatar köpte VM-slutspelet i fotboll (och även andra storinternationella mästerskap). Det är ingen uppbygglig läsning om mutor och överenskommelser på högsta nivå med statsöverhuvud inblandade. Sammankopplade med de högsta herrarna inom fotbollsvärlden.

Olof Lundh skriver även om storklubbarnas, många ägda av affärsmän och arabiska kungligheter med till syns aldrig sinade miljardkassor, vidlyftiga affärer.

På något sätt, kanske på till och med på många, en olustig, deprimerande läsning.

Den högste ansvarige för detta är Gianni Infantino, ordförande i FIFA, det internationella fotbollsförbundet. Han har en årslön på 32 miljoner kronor.

Och för att hans väldiga fögderi skall fungera finns det miljontals ideella ledare jorden runt som är grunden, de som oavlönat hållit igång den viktigaste verksamheten, den för de allra yngsta, flickor som pojkar.

***

Därför blev jag glad när några ”skärvor” hamnade hos två duktiga ungdomsklubbar i Malmö i och med Armin Saars övergång från Heerenveen till Lyon.

Kulladals FF och Husie IF har oftast haft stora gedigna ungdomssektioner.

Armin Saar spelade tre säsonger som pojklagsspelare i KFF, en i Husie.  Det gav i denna omgång cirka 800 000 kronor respektive 270 000 i så kallad solidaritetsersättning. Dessförinnan har de båda föreningarna erhållit en summa från Malmö FF, när Armin Saar skrev sitt första proffskontrakt med MFF i det som kallas utbildningsbidrag. Vid övergången till Heerenveen har de båda Malmöklubbarna också fåt en summa i solidaritetsersättning.

För KFF och Husie rör det sig om stora pengar totalt.

Lite synd kan man tycka om AIF Barrikaden, moderkubbe, som Armin Saar lämnade innan han var tolv år, då både det nationella och internationella systemet träder i kraft.

Karriärer liknande Armin Saars är ovanliga i Malmöfotbollen. Han kom till MFF först som junior. De flesta talanger från stan hamnar i storklubben redan i de yngre tonåren.

Det tackar förmodligen Kulladal och Husie för.

***

Den store ekonomiske vinnaren är förstås Malmö FF. Cirka 40 miljoner, kan bli fler, har man fått för en spelare man egentligen inte trodde på. En säsong var han nämligen utlånad till Mjällby. Under sina två A-lagssäsonger gjorde Armin Saar bara 20 allsvenska matcher för MFF, få av dem 90 minuters.

Onekligen ett gott, ekonomiskt utfall för många (en säsong i Trelleborgs FF skall adderas).

***

Ibland ha man funderingar om inte om några av fotbollens artiklar borde hamna på ekonomisidorna-