Satt förstås och såg dagens sprintstafetter från VM.

Nja, sprint o sprint. Det är väl bara skidåkare som kallar en tävlingstid kring tre minuter för sprint.

Jag kom att tänka på min egen tid som löpare. Långt, långt från den världsklass som VM-skidlöparna befinner sig. Vi tränade då och då något som vi kallade upprepningslopp, exempelvis tre, fyra 600-meterslopp på kanske under 90 sekunder. Men vi hade uppehåll på över tio minuter mellan loppen. Inte tre som dagens skidåkare. De här passen var de tuffaste under veckan. Mjölksyran sprutade upp över öronen. Det var inte mycket man orkade resten av det dygnet. Och visst mattades tempot på både det tredje och fjärde loppet. Det var ju lätt att ge upp.

Med detta i minnet, blev jag en stor beundrare av Emma Ribom. Tre gånger under 15 minuter genomgick hon detta mjölksyrehelvete för att ge Jonna Sundling, skidsprintdrottning, ett utgångsläge för ett VM-guld.

I ett stafettlag är alla kuggar lika viktiga. Utan Sundlings fantastiska acceleration hade det inte blivit seger. All cred till henne.

Men Emma Riboms viljeseger över trötthet och mjölksyra var för mig söndagens idrottsliga behållning.

`***

Tankarna fladdrade också tillbaka på den tid då det vid DM (och även vid kretsmästerkapen då och då) var både försök och final på 800 meter med några timmars mellanrum. Inte tre minuter och tre gånger. Och där försöken för de främsta bara var en lite hårdare uppvärmning. Likväl var det en mental och fysisk utmaning att tävla två gånger inom några timmar.

Jag har den största respekt för skidåkarna.

***

Är sprintstafett på skidor den ultimata mjölksyreutmaningen?

Vad säger du?