”Med bredden mot toppen.”

Så lät Riksidrottsförbundets devis under åren kring 1970. Mottot anammades av många klubbar, bland annat min, Heleneholms IF. Denna filosofi har präglat mitt idrottsledarliv. Jag menar att för att få en beständig topp behövs det en bred grund.

Därför blir jag glad när jag studerar utfallet efter handbollens Steg 3 i USM ur skånsk synvinkel. Inför Steg 4 nu mars har nämligen inte mindre än 17 klubbar lag kvar. Låt vara att den stora elimineringen sker just i detta det fjärde steget. 170 lag skall bli 48 (åtta i varje åldersklass) inför finalspelet i Uppsala i maj.

Av dessa 170 lag kommer 47 från Skåne. I en svensk idrottsvärld, där det stora tappet sker innan barnen blivit tonåringar, är det en siffra som ger hopp.

I F 18 och P 18 återstår 20 lag, fem respektive sex är skånska.

I F 16 finns 32 lag kvar, åtta skånska.

I P 16 spelar 20 lag, därav sex skånska.

I P F 14 och P 14 finns 40 lag, därav tio respektive tolv från Skåne.

Jag har full förståelse att klubbar, ledare och spelare har målet att avancera till Final-8, men i ett neutralt, långsiktigt perspektiv är siffrorna 17 och 47 viktigare.

Det är bredden som skall ge bredare topp för seniorer. Fast denna är förvisso redan bred i Skåneland.

***

Lugis breda ungdomsverksamhet har haft bra utdelning, har åtta lag kvar, därav två i de båda 14-årsgrupperna.

Delad andraplats har med fem lag har Lödde Vikings och HK Malmö. Lödde hade en strålande fjorårssäsong med fem lag till finalspelet. Hittills har den här säsongen visat att det inte var någon tillfällighet.

HK Malmö har sedan starten 2008 haft som en av sina målsättningar att bygga en gedigen ungdomssektion. Där är man nu. Att från grunden ur de egna leden få fram elitaktiva (oavsett idrott) brukar ta tio till femton år. Där står HK Malmö nu.

IFK Malmö har två flicklag kvar. Det är ända sedan 1970- och 80-talen som Malmö kan visa upp en så pass bra bredd på ungdomssidan. Då dominerade Malmö BI och Dalhem under en period svensk junior- och ungdomshandboll. IFK Malmö hade dessutom något år tidigare ett herrjuniorlag i SM-final. Några säsonger kring 1990 hade IFK Oxie utmärkta ungdomslag varifrån det kom många blivande elitspelare.

Kan vi i Malmö förvänta oss en ny ”storhetstid” på ungdomssidan? IFK Malmö har varit på gång några gånger men av olika anledningar inte lyckats fullfölja. Dags nu med förre elitspelaren Mikael Ekdahl i en ledande utbildningsroll?

Konkurrens är viktigt och i en stad av Malmös storlek och det finns utrymmen för (minst) två klubbar.

***

H 43 Lund har tappat numerärt, fyra lag kvar. Den låga serietillhörigheten (damer nivå 3, herrar 4) för seniorlagen efter konkursen ger utslag. Så är det i alla idrotter. Elitlagen ger status ner i ungdomsleden.

Även Ystads IF har fyra lag kvar, alla på pojksidan. Flicksidan växer i klubben men har ännu inte samma stabilitet som bland pågarna.

Likadant ser det ut i IFK Kristianstad, flickverksamheten på uppgång men har inte samma kontinuitet som på pojksidan, där IFK har lag med i alla pojkklasserna.

I Kristianstad finns det lokalkonkurrens på damsidan i elitlaget HK, vars F 16 lag är kvar i turneringen.

Kristianstadsregionens styrka understryks av att Åhus har såväl ett P 18- som ett F 14-lag att lotsa vidare.

Bjärredklubben Ankaret, där för övrigt den förre H 43-skytten Lars Andersson är klubbchef, är värd både beröm och uppmärksamhet. Klubben har tre lag att sätta vidare förhoppningar på.

Det har också OV/Helsingborg.

Och om man så vill även Eslöv, en handbollsmetropol mitt i Skåne. Det finns långt gångna förhandlingar om ett samgående mellan damföreningen EIK (två lag kvar) och herrföreningen HF (P 14 är kvar).

***

Har jag nu nämnt de flesta av de 17 kan jag väl skriva ner de som har ett lag till att hoppas på och som accentuerar bredden: Sund (Helsingborg), Veberöd, H 65 och IFK Ystad.

***

Men i all positivism: Det finns större orter och regioner med vita handbollsfläckar.