Det går inte bra för det svenska herrlandslaget i fotboll.

De tre raka nederlagen i Nations League är inga engångsföreteelser. Minns play-off-förlusten mot Polen och VM- kvalförlusterna mot Georgien och Spanien. Förvisso segrar mot Grekland och för en sedan mot Slovenien. Kurvan pekade nedåt redan i höstas.

Förbundskaptenen Janne Andersson och hans medarbetare insåg vartåt det barkade. Det måste bli något nytt för att hitta en ny framtidsperiod. Han lanserade ett 4—3—3-system med många nya kuggar. Det fungerade inte. Men Janne Andersson hade ingen tur på vägen. Slitna och skadade nyckelspelare kunde inte ge stadga i bygget.

Tre raka förluster – och till och med två mot Norge, av alla – fick krönikör och andra tyckare att gå igång. Mellan många rader antyddes att det var dags för ett byte av förbundskapten.

Men hur hade det låtit i klagomuren om Janne Andersson fortsatt i de gamla inkörda – nederlags – spåren? Och resultaten blivit lika negativa.

Jag är säker på att kritikerna då menat att Janne Andersson var feg och konservativ i sitt fotbollstänk.

Han vågade testa något nytt, misslyckades, denna gång. Men fick många nyttiga erfarenheter.

Och dessutom, Janne Andersson hade ingen uppsjö av världslirare att bygga sitt lag kring. Han fick ta vad som erbjöds. Så ser landslagsverksamheten ut.

***

Norge har sin superstjärna Erling Haaland. Vi hade en gång en Zlatan med bra omgivning. Många gånger avgörande i svensk favör. Nu har Norge Haaland med bra omgivning.

Svårare behöver en analys inte vara.

***

Den senaste Europarankningen ser ut så här 16) Serbien, 22) Norge, 23) Sverige, 32) Slovenien.

Visst finns det ett mönster i rankningen och den aktuella ställningen i Sveriges grupp i Nations League.

Det här är Sveriges position i Europa.

Vems är ansvaret?

Inte är det enbart Janne Anderssons?