Veckans lag-SM i friidrott väckte mer än nostalgiska funderingar.

Hur är det allmänna hälsotillståndet? Håller svensk friidrott på att tappa landsorten? I min värld frågor att ställa. Som jag konstaterade i mitt gårdagsinlägg är den skånska seniorbredden nästan obefintlig och har varit det länge. Linkande tendenser märks över hela landet.

Sverige har stjärnor, massmedialt uppmärksammade. De skyler bristerna. På facebook följer jag förbundsordföranden Johan Storåkers och generalsekreteraren Stefan Olsson. De är flitiga på mediet och framhäver det positiva. För det är givetvis mycket som är det. Grenutvalet är stort, så det finns att ta av. Men jag ser, varken hos dem eller på friidrott.se något om alla brister som finns. Som exempelvis de minst sagt klena deltagarantalet för seniorer vid SM i stafett.

Slagsidan mot två regionala centra oroar i alla fall mig. Detta accentuerades vid lag-SM. Av 16 lag kom sex (fyra klubbar) från Stockholm, fem från Göteborg (tre klubbar). Lägger man till den nya storklubben Upsala IF med två lag (Uppsala beläget cirka fem mil från huvudstadens norra förorter) till Stockholmsregionen syns dominansen än tydligare.

Då återstår Skåne/Malmö AI med ett lag i vardera klassen och alltid stabila Karlstadsgöta med ett damlag.

På senare år har det sett liknande ut. Uppstickarna är få. Täbys damlag var det i år. Väl medveten om att det är svårt att få ett konkurrenskraftigt lag hade det varit välkommet med nya klubbar på den här nivån. Och då gärna något utan för de två stora regionerna. Och helst ett från Skåne.

Det senare lär vara utopi under min livstid.

***

Skåne har aldrig vunnit ett lag-SM sedan tävlingen fick SM-status 1977. På herrsidan har det inte blivit ens en medalj.

1977 och 1983 kom MAI:s damer på silverplats. Klart bästa Skåneklubb är Heleneholms iF med två silver och sex brons under perioden 1979—1993.

***

Glädjande var att de flesta våra stjärnor, som var kvalificerade, deltog. Det gav extra glans åt tävlingen och att de poängterade glädjen av att tävla i ett lag. Även om friidrotten i sig är individuell är det den gemensamma känslan för klubben som håller ihop världsstjärnan och den ”nödvändiga” poängräddaren i en svag gren och som ger det slutliga resultatet.

***

Personligen anser jag att 4x100 meter som avslutning skall ersättas av stafett 1 000 meter. En knapp överväxling på 4x100 meter får en alltför ödesdiger betydelse. Stafett 1 000 meter ger också fler möjligheter till dramatiska, publikvänliga omkastningar.

***

Att MAI hade båda sina lag i final var unikt. Att båda mer eller mindre misslyckades är en sak, men nog  vore MAI varit värt  något positiv i Skånes största tidning.

***

Nu skall jag fira Midsommar!

Trevlig Midsommar på er!