Om några timmar är det dags för del 2 i den allsvenska fotbollen.

Uppehållet har ägnats åt att rehabilera sargade spelare och för några klubbar att genom försäljningar förstärka sina kassor. Några har förstärkt sina trupper.

Men denna del 2 varar bara tre omgångar. Den 15 juli är det dags för del 3, det svenska transferfönstret in öppnas. Ryktena är många, det lär blåsa rejält.

Styrkeförhållandena mellan lagen kommer att ändras. Med 20 omgångar kvar kommer en del att förändras men som alltid är det de välbärgade som kommer att dra åt sig de bästa spelarna och paradoxalt också får mer betalt för dem som lämnar. Som nu Hammarby som sålt Williot Swedberg enligt uppgift för 56 miljoner och Mayckel Lahdo för 7. Nu är Hammarby intresserat av Degerfors Abdelrahman Saidi men sägs bara villigt att lägga ut mellan 4 och 5 miljoner. I detta scenario förstår jag att Degerfors vill ha mer för sin bäste spelare. Inte är Lahdo en spelare som är värd nästan dubbelt så mycket som Saidi?

Det finns en viss irritation bland några av de svenska storklubbarna över att seriekonkurrenterna ogärna säljer till dem och att de också försöker trissa upp priserna. Jag tycker det är naturligt att de mindre klubbarna vill ha bra betalt. De har också mål och ambitioner, dem vill man inte realisera bort.

Klubbarna vill gärna framhäva sina duktiga akademier. Men generellt sett är det få som pratar om att plocka upp talanger därifrån inför resten av säsongen. Utlandsspåren verkar mera intressanta. Jag vet att tiderna förändrats men i min värld kretsar det alltför mycket om ekonomi. Alla vill köpa billigt och sälja dyrt. Gagnar alla dessa ensäsongssejourer på sikt den svenska fotbollen? Många svenska talanger får söka sig utomlands för att få utvecklande speltid, när de får stå tillbaka för spelare med utländskt pass. På kort sikt gynnas klubben, men hur ser det ut långsiktigt?

Likt förbannat gillar jag Allsvenskan framför alla andra ligor. Kvalitetsskillnaden till trots.

Snart är det avspark.