Hur anammar de enskilda föreningarna, de viktigaste kuggarna, de intentioner och bestämmelser, som diskuteras och delvis genomförts i svensk ungdomsidrott?

Det lär inte finnas någon undersökning och det underlag jag har för mina funderingar är naturligtvis för litet för att dra några säkra slutsatser. Förhoppningsvis är mina iakttagelser från olika hemsidor, facebook, tidningsartiklar och egna besök vid faktiskt ganska många ungdomsevenemang bara enstaka olycksfall i arbetet att utveckla svensk ungdomsidrott och få barnen – för det är det ju oftast just barn – att vara kvar inom idrotten längre.

En ålderspeak vid 11,5 år – se senaste inlägget om ungdomsidrott! – är med mina erfarenheter minst sagt oroande.

Distriktsförbundet i Skåne i innebandy, fotboll och handboll vill att ungdomarna skall kunna kombinera olika idrotter – forskning och erfarenhet visar att detta är utvecklande – och gjorde så att seriesäsongerna i görligaste inte skulle kollidera.  Det gäller framför allt fotbollen kontra handbollen och innebandyn.

Men vad händer?

”Mertiden” använder man i stället till olika turneringar och utlandsresor.

Ett tioårslag från Malmö åkte till Barcelona och spelade, deltog i en turnering i Stockholm och ytterligare en någonstans i Sverige.

Ett tolvårslag, också från Malmö, åkte också långt söderöver för en tävling och spelade på hemmaplan i Skåne tre turneringar.

Föräldrarna i de här lagen tillsammans med sina ledare har gjort ett fantastiskt arbete för att samla in pengar och organisera det hela. Men har man fått med alla? Har några av ekonomiska skäl eller av bristande tid för engagemang av ensamstående eller flerbarnsfamiljer tvingats avstå?

I dessa fall har jag ingen aning. Men jag vet att det förekommit. Många gånger.

För några år sedan var ett lovande ishockeylag för 15-åringar i Kanada och spelade. Två år senare finns laget inte kvar. Kanadaresan var kulmen på deras ishockeykarriär. Vid 15 år.

Förbunden vill, många föreningar likaså.

Men när intentionerna, det är inga regler i många fall, inte följs, vems ansvar är det då?

Givetvis föreningarnas.

Men har de kraft att i ledarbristens tider sätta stopp för kreativa ledares/tränares och prestigetörstande föräldrars ambitioner?

I botten ligger hela tiden det många gånger missriktade lokala aktivitetsstödet, som ger pengar och också genererar underlag för andra viktiga bidrag.

Bidragsbestämmelserna är inte bra för det nytänkande som förhoppningsvis är på rejäl uppgång inom svensk idrott.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad får man för pengarna nu för tiden? Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1. I startelvan kom IFK med sju spelare med utländ...

Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala. Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90&mdash...

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat? Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går. Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör...

I helgen avgörs Final Four i basket, slutspelet i J- och USM. I Uppsala samlas 40 lag, uppdelade i 10 grupper, från hela landet. Det där med hela landet är förstås en sanning med en stor portion av modifikation. Svensk ungdomsbasket på den här ni...

Sex raka vinster och 18—1 i målskillnad är givetvis ett styrkebesked. Malmö FF:s inledning av Allsvenskan har varit övertygande. Lovorden har haglat över tränare och spelare. I de allra flesta fall är berömmen berättigade. Men i framgångsti...