Såg båda semifinalerna i OS-hockeyn.

Kunde inte undgå att tänka på uttrycket ”Sparka och spring”, det lite förklenade om fotbollslag som sparkar långt och sen försöker utnyttja sin löpförmåga och sätta press på motståndarna.

Så såg det ut i ishockeymatcherna, pucken ner i sarghörnen och sen ett försök att sätta in den mot kassen för att där skapa en tilltrasslad situation, som kan ge mål.

Eller om man nu inte kommer ner i hörnen så in med pucken mot målet för att se vad som händer.

Ok, jag överdriver något, men hur många kombinationer med mer än två tre pass inom laget – förutom vid power play – fick man se?

Farten och kraften dödar kreativiteten, eller rättare möjligheten att utföra det riktigt konstruktiva.

Men jag förstår att spelarna är duktiga idrottsmän, vältränade, starka, skickliga på skridsko och med klubba. För att inte tala om målvakterna med sin fantastiska reaktionsförmåga, i synnerhet med ”plocken”.

Jag kommer självfallet att med spänning och viss fascination se de två återstående OS-matcherna men jag saknar lite ”klapp-klapp-hockey”.

***

Femma, sexa, elva, utåkning. Att slalomtjejerna själva är besvikna, det förstår jag. Men att kommentarerna övervägande är negativa över insatsen har jag mindre förståelse för. Hur många realistiska medaljkandidater finns det i de individuella grenarna? Tio? Sju hamnar utanför pallen.

Har de misslyckats? Givetvis med sin egen målsättning/förhoppning. Men inte idrottsligt.

I min värld är det en stor skillnad.

Jag tippade 15 svenska medaljer. I min amatörkalkyl kom jag fram till Sverige hade något över 25 kandidater. Givetvis är det fullständigt omöjligt att alla skall lyckas.

Jag tror att de stora vintersportnationerna har samma procentsats i förhoppning kontra utfall.