I går började Handbollsligan för herrar.

Så där lite i skymundan, speciellt i pappersmedia så här söderöver. Handbollen är den näst fotbollen den aktivitetsmässigt största idrotten i Skåne. På diverse siter har det dock funnits helt okej information.

Som brukligt gör jag ett tips inför grundserie. Förra säsongen blev utfallet helt ok, sex fullträffar, sex med en felmarginal på en, men också två direkta bottennapp. Hade Lugi som sexa, kom på 14:e plats, tippade att Aranäs skulle åka ut direkt, blev åtta.

Den här säsongen då:

1)      Sävehof (tvåa förra säsongen). Kan man klara sig utan Elias Skipagötu, Sebastian Karlsson och Gzim Salihi? Olle Ek är äntligen skadefri, Oli Mittun är nära på lika duktig som kusinen Elias och nästan alla i den unga truppen är under utveckling.

2)      IFK Kristianstad (1). Ett sämre målvaktspar än senast, Espen Christensen kommer att saknas i skapt läge. Kan Marcus Olsson prestera på samma verkligt höga nivå ytterligare en säsong? Truppen är verkligen stark men tunnare och några av nyckelspelarna har nått sin topp.

3)      Hammarby (4). Nyfiken på från Frankrike återvändarna Josef Pujol och Martin Olsson, har kvar Martin Dolk. Vilken spektakulär trio som kan få Eriksdalshallen i extas. Gustav Davidssons proffsflykt givetvis svår att ersätta. Hammarby har många spelare på frammarsch. Mikael Mäkälä, från RIK, bra målvakt.

4)      Ystads IF (3). Jonathan Svensson och Niklas Kraft (mv) borta, svåra att ersätta. Men en bra blandning av gammalt (Kim Andersson, främst) och ungt (Kasper Palmar, främst) ger fortsatt YIF till ett topplag. Kan koncentrera sig på Ligan, då man åkte ur kvalet till Europa League.

5)      Önnered (11). Dags nu för den gedigna Götebogsklubben att närma sig toppen. Anton Blickhammar, Alfred Ehn och Pontus Zetterman, nyförvärv med bra ligakvalitet. Mishels Liaba kan i sina bästa stunder avgöra matcher. Mångårig bra ungdomssektion ger bra bredd.

6)      Alingsås (5). Benjamin Helander tillbaka kommer att ge många kant- och kontringsmål. Mathias Pedersen var en av ligans bästa och nyttigaste spelare förra säsongen. Han är kvar. Liksom målvakten Rickard Frisk. Och så kommer skicklige coachen Mikael Franzén att lotsa fram några ungdomar till duktiga ligaspelare.

7)      Skövde (6). Har skaffat ett målvaktspar av högsta klass¨, Åsheim/Hagvall, inga större förändringar i truppen. Byte av tränare, Signell ut, spelarveteranen Christian Svensson in. Har en trupp för högre placering. Adam Ljungkvist kan få ett rejält genombrott.

8)      Amo (nykomling). Stabil seger i Allsvenskan, duktiga nytillskott från Sverige och, enligt hörsägen, hade redan smålänningarna förra säsongen högklassiga spelare som är kvar. Karismatiske tränaren Andreas Stockenberg har väl alla en åsikt om men hans tidigare resultat visar på kunskap.

9)      HK Malmö (9). Nye Truls Erik Grotta lär vara ett fynd. HK:s spel har varit lite lättläst de senaste säsongerna. Kan norrmannen ge mer fantasi? Under många säsonger har tränarna matchat trupperna smalt. Får andra nyförvärv som Christoffer Schnell (given, va?), Martin Blomqvist och Erik Palmqvist tränarnas förtroende? Orkar Magnus Persson ytterligare en säsong på så extremt hög nivå som senast? Målvaktsparet? Men andra ord många frågetecken kring HK.

10)  Guif (7). Först Erik Johansson, sen Erik Persson försvunna. Kan tränaren Zoran Roganovic få fram en ny storskytt? Robert Hanisch är tillbaka efter sin dopingavstängning, men hur är formen efter uppehållet? Fredrik Gustafssons säkerhet från kant och straffpunkt kommer också att saknas.

11)  Hallby (12). Jag litar på att min spelarfavorit från Lugitiden Anders Hallberg som tränare fixar nytt kontrakt genom kval. Detta trots ett på pappret okänd trupp. Ystadsgrabben Albin Bromans fortsatta utveckling intressant och betydelsefull. En tredje spelare från familj Skipagötu, Roi Ellefsen, är ny. Hur bra är han och kan han lyfta laget?

12)  Karlskrona (nykomling). Imponerade i kvalet mot OV Helsingborg med snabbt och fyndigt spel. Har gått på ett isländskt spår i jakten på förstärkningar. Brukar vara en säker väg, sällan riktiga floppar. Välkände Olafur Gudmundsson en given toppspelare. Får stortalangen från IFK Kristianstad Isak Larsson sitt seniorgenombrott i en ny omgivning?

13)  Aranäs (8). Saknaden av Philip Jonsson kommer att bli märkbar. Han har med sitt klubbhjärta burit laget. Målvaktssidan är också försvagad. Det blir svårt för Kungsbackalaget. Det är inte lätt för de små att leka på de storas gård.

14)  Lugi (12). Man kan inte mista Casper Käll, Fredrik Olsson, Theo Übelacker och Christoffer Schnell utan att det ger märkbara sår. Det hjälper inte att Lugi har en av landets bästa ungdomsakademier. Axel Månsson gjorde strålande inhopp förra säsongen men nu får han ett helt annat ansvar under stora delar av alla matcher under hela säsongen. Ett tungt lass för en 18-åring.

Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, ägnar sin söndagskrönika åt relationen mellan tidningen och Malmö FF.

Jag är fullt enig med honom att MFF är regionens främsta idrottsförening och värd stor uppmärksamhet. Att diskussionen blivit aktuell beror givetvis på att nuvarande aktuella allsvenska framgångarna för herrlaget. Jag tillhör dem som läser allt. Och det är mycket. Men samtidigt saknar jag mycket. Den samlade idrotten utanför MFF är ju totalt oerhört mycket större.

Kranje skriver:

Vår absolut starkaste lojalitet känner vi till er som läsare.

Är det sant? Var finns lojaliteten till dem som har andra fotbollsfavoriter än MFF och till dem som har andra idrotter än fotboll som huvudintresse?

 I min enfald inbillade jag mig att en av SDS:s uppgifter är att skildra det allmänna hälsoklimatet i regionens idrottsvärld. Infallsvinklingarna finns.

***

I dagens Sydsvenska saknade jag text från första SM-finalen för herrar i handboll mellan IFK Kristianstad och Sävehof, 29—34. Förvisso bara första matchen, och förvisso tillhör Kristianstad inte den region som tidningen närmarkerar.

Men handbollen är stor bland tidningens läsare. Det är jag övertygad om. Nu fick man nöja sig med ett citat, där en av planens giganter Elias Skipagötu berömde segerorganisatören målvakten Simon Möller.

***

Det var en bra match. När spelet flyter för Sävehof är det hög idrottslig konst. Tyckte dock det var underligt att Sävehof med knappt men klart grepp om händelserna började spela 7 mot 6. Det var inte alls lyckat och det gav en öppning för Kristianstad med tre mål i öppen bur.

Matchen visade att Sävehofs bredd är bättre. Men att man denna gång var beroende av sin storspelande målvakt Simon Möller. Trots den tuffa konkurrensen på målvaktssidan måste Möller vara en konkurrent om en plats i kommande landslag. Även i ett mästerskap.

***

Åter till tidningsbevakningen av SM-finalen. Det är bara att konstatera att matcherna ligger tidsmässigt fel. Den allsvenska fotbollen och hockey-VM puttar man inte bort från ett trångt utrymme. Samtidigt sänder tidningarna sina profilerade medarbetare till andra uppdrag.

Aftonbladets Johan Flinck, riksmedias flitigaste och kunnigaste handbollsexpert, var inte på matchen.

AB bevakade finalen via CMore och vi som också följde matchen i tv fick ingen ny information.

Handbollen har ingen prioriterad plats i massmedia.

En intensiv period väntar för oss med ”nördintresse” för inhemsk fotboll och handboll.

Kanske tur att mitt intresse för hockey-VM är begränsat. Känner knappt igen en enda svensk spelare.

Det är en fördel att man i det moderna mediasamhället har möjlighet att spela in matcher och till och med med lite fördröjning se matcher från start. För kollisionerna i tv-tablåerna blir många. I tidningsvärlden lär handbollens SM-finaler komma i kläm. Ja, inte i Kristianstad och Höör (Skånskan och alerta Skånesport.se) förstås. I min tidning, Sydsvenskan, har semifinalerna trots det skånka inslaget inte ens haft fullständiga facit.

***

Redan om några timmar är det dags för en högtid, herrarnas cupfinal mellan Mjällby och Häcken. Till tv-fåtöljen går jag med blandade känslor. Jag håller i de flesta idrottsliga sammanhang på den lille. I så fall vore ju Mjällby det givna valet.

Men sedan jag 2011 hörde Häckens Dennis Andersson berätta om sin klubb och Gothia cup har jag som medlem stöttar BK Häcken. Så var det sagt. Hisingeklubben var ju då den lille och ofta sedd över axeln. Ur min synvinkel har klubbens sympatiska framtoning inte förändrats trots de senaste årens framgångar.

Och eftersom en min närstående har Kalmar FF som favoritklubb kommer jag att hålla tummarna för Häcken. En vinst för Göteborgslaget innebär att KFF får spela i Europa under sommaren.

Men jag kommer inte att deppa vid Mjällbyvinst. Inte minst för min gode vän Steffs skull, inbiten Mjällbyanhängare.

En önskan har jag dock: Ingen förlängning. Båda finallagen spelar nämligen redan på söndag, MFF—Häcken, Djurgården—Mjällby.

Vid nästa veckoslut skall det spelas en allsvensk omgång till. Hård belastning för finalalegen.

***

Och under denna period skall det spelas kanske tio SM-finaler i handboll.

Nu tror jag inte det blir tio matcher. Sävehofs damer är i skarpt läge för starka för H 65 Höör, som inte får favören att spela på hemmabanan. Den håller inte måttet för finalspel. Ersättningsarena blir Eslöv.

Men hur gärna hade jag inte unnat lagkaptenen i Höör, Tilda Winberg, att få lyfta SM-bucklan. Jag har sällan eller aldrig sett en mera lojal spelare än Tilda, som klarar av olika roller utmärkt och som haft en lysande utveckling.

Tilda Winberg är min favoritspelare i damernas liga.

Tips: 3—0 till Sävehof.

***

Svårare är det på herrsidan.

IFK Krististansstad vann grundserien klart, segrade också i Svenska cupen.

I grundserien blev det kryss i Partille, vinst för Sävehof i Kristianstad, enda hemmaförlusten i serien för IFK. I inget av dessa möten var Elias Skipagötu, slutspelets kung, med. Sävehofs trupp var under stora delar av säsongen sargat av skador. Nu är den intakt.

Det talas om Kristianstads fina bredd. Jag håller inte med. Tränaren Stian Tönnesen använder den i så fall inte. Precis som under HK Malmötiden litar han på förvånansvärt få spelare.

I mina ögon är Sävehofs trupp betydligt bredare. Och tränaren Michael Apelgren har gett fler spelare förtroende och matchvana.

Kristianstad lär ha större tyngd, men också trögare fötter. Det kommer motståndarna kvickare fötter att utnyttja i båda ändarna av planen.

Målvaktsspelet är som alltid oerhört betydelsefullt. Kristianstads Espen Kristensen har sina toppar, höga sådana, men Sävehofs Simon Möller är i sina inspirerade ögonblick – och de är många – minst lika bra och hans standard är jämnare.

Publikmässigt har Kristianstad ett övertag.

Men Sävehof är ett bättre lag.

Och så har man Elias Skipahgötu. Och William Andersson-Moberg och Oli Mittun, inte att förglömma.
I denna position som spelmotor är Matis Helt Jepsen för ensam. Hans form har dock varit strålande på sistone.

Tips: 3—1 till Sävehof.

***

En önskan: Att CMore låter Patrik Westberg och Charlie Sjöstrand ha hand om alla finalerna. Känsla, humor och kunnighet ger en extra krydda åt sändningarna.

Att se den handbollsklubb man följt under längst tid i livet utklassas i en SM-semifinal borde smärta mer än det gjorde.

Men som handbollsvän och allmän vän av kreativ idrott föredrar jag att reservationslöst hylla Sävehof efter 37—27 mot Ystads IF. Det var propaganda utöver det vanliga. Sällan – nej, aldrig -- har jag sett så många finesser och spektakulära aktioner i en match mellan två svenska lag. YIF-spelarna bidrog också med några rariteter. Det skall vi inte glömma!

Men det mesta förbleknade i jämförelse med färingen Elias Skipagötus alla konststycken.

Man kan aldrig med rättvisa jämföra olika tiders stjärnor. Idrotterna är under ständig utveckling. I den högsta svenska ligan har Kjell Jönsson, under 1950-talet utsedd till världens främste spelare, och Magnus Wislander, internationellt korad som 1900-talets främste manlige spelare, haft stora avgörande roller.

Elias Skipagötu har jämförts med dessa båda och andra storheter från olika epoker i svensk handbollshistoria. För mig är det en omöjlig jämförelse. Jag nöjer mig med att konstatera att Elias Skipagötu är den mest spektakuläre och mest sevärde lirare som spelat i den högsta svenska ligan.

Det som gör Sävehof extra svårt att neutralisera är att det finns fler skickliga spelare med en  bred repertoar. Lyckas man temporärt få stopp på Elias Skipagötu tar hans kusin Ola Mittun över men framför allt William Andersson-Moberg. På plan tillsammans ger Skipagötu och Andersson-Moberg alla försvar extra huvudbry.

***

Gårdagens semifinal mellan Hammarby och Kristianstad, 30—31, höll också hög klass med spänningen som en extra krydda med segermålet sekunder före slut.

Hade gärna sett en eller två förlängningar för att inte minst ge de många, entusiastiska åskådarna extra dramatiska minuter. Det hade de varit värda.

***

Vem är då guldfavorit?

Återkommer med mina funderingar inom kort.

Semifinalernas kvalitet har onekligen  stegrat intresset.

Jag var i Uppsala under helgen.

Såg SM-finalerna för ungdomar och juniorer i basket, Final 4, och handboll, Final 8.

Och så turistade jag och gjorde ett besök i Uppsalas pampiga domkyrka.

Ungdomsidrott fascinerar mig, de tre finaldagarna var upplevelser och berikande på många sätt. Mest imponerad blev jag över Uppsalas möjlighet att kunna erbjuda två arenor som under samma tak kan arrangera två så stora turneringar.

Basketen med sina 40 finallag höll till i anrika Fyrishov med fyra hallar med varierad publikkapacitet men alltid välbesökta med mellan 200 (fullsatt) och 1 000 i stora A-hallen.

Men arena och publikintresse förbleknar i jämförelse med handbollen i IFU-arena. Här fanns fem planer, en A-hall med 2 500 sittplatser och ytterligare fyra planer med läktare för 500 personer plus ett stort antal ståplatser. A-hallen var fullsatt vid några matcher och vid det pass jag besökte var det trångt om saligheten på alla läktare.

Konceptet i IFU-arenan är oslagbart.

I Malmö arrangerades under tre år handbollsinalera förtjänstfullt med spel i de två hallarna i Baltiskan, två planer i Kombihallen, en i Isstadion och en i Atleticum. Ett ypperligt koncept men med tanke på Malmös taxa för hyra och för att ställa i ordning arenorna förstår jag att Malmö inte kan bli ett alternativ till IFU, som dessutom hade restaurang, kafé och andra faciliteter.

***

Av familjära skäl blev det mest basket. Ett guld, ett silver, två pris som Matchens lirare och en uttagning i All star team gjorde farfar stolt. Ibland är det väl tillåtet att skryta över sina barnbarn. Speciellt som de är ambitiösa i sitt idrottsutövande.

 ***

Handbollen och basketen är på ungdomssidan koncentrerade i regioner. Det märktes tydligen i finalspelet. Skåne och Göteborgsregionen dominerar i handboll. 29 klubbar hade finallag i Uppsala, Skåne hade sju, Göteborg nio och Storstockholm fem.

I basket var siffrorna Skåne två, Göteborg en och Stockholm elva.

Av handbollens 48 finallag var 14 skånska, 17 kom från Göteborgsområdet och åtta från Stockholmsregionen.

Av 40 finallag i basket hade Skåne fem (Eos tre och Malbas två), Göteborg (Högsbo) tre, Stockholm 23. Lägger man till Södertälje och Uppsala tillkommer ytterligare fem lag. Alltså 28 av 40 från Mälardalen.

Lite nördiga siffror – jag medger – men de antyder att dessa båda bollsporter på ungdomssidan och riksplanet har många vita fläckar att fylla. Givetvis har befolkningsunderlaget betydelse men vikten av ett rikt föreningsliv landet runt kan aldrig underskattas. Oavsett idrott.

***

I fjor utsåg jag Lödde Vikings till USM:s bästa förening baserad på poängberäkningen 8, 7, 6 osv.

Lödde lyckades inte förvara titeln men en femteplats är mer än godkänt. Det är verkligen inte illa av lite klubb från en liten ort och ett bevis för även de små med duktiga ledare kan nå konkurrera med de stora på ungdomssidan.

2023 års ställning:

1)      Önnered 26 p, 2) Lugi och Sävehof 23, 4) Alingsås 17, 5) Lödde 16, 6) Skånela och Skuru 15, 8) Ystads IF 12, 11) OV/Helsingborg och IFK Kristianstad 5, 18) Ankaret 3, 20) H 43 Lund 2.

Skånes medaljer

Lödde Vikings: Guld F 14

Ystads IF: Guld P 16.

Lugi: 2 silver, P 14 och P 16

***

I basket tog Malbas F 16 silver,

Jag har sett några ishockeymatcher på sistone.

Och haft behållning. Slutspelsmatcher och avgörande kval fascinerar. En del möten har dratt ut på tiden med avgöranden först i period 5.

I slutspelet har kvaliteten höjts, det är ju de bästa lagn som spelar. Det är skickliga idrottsmän som agerar. Inget snack om saken.

Men jag kommer inte att bli någon ishockeyfreak. Det är något som skaver i mitt sätt att se på lagbollsport. Marginaler finns alla sporter, det är en del av spänningen, men det är för mycket av den varan i ishockey.  Men smaken är olika.

Jag har dock full förståelse för det stora intresset. Det händer mycket i ett snabbt tempo med oftast någon forma av chans till mål vid varje anfall.

Det är inte underlig att varje slutspels- eller kvalmatch är slutsåld.  På avstånd i tv-fåtöljen verkar stämning och tryck vara på topp. Sånger och hejarop har gett en stimulerande ljudeffekt under hela matchtiden. Jag är säker på att atmosfären i hallarna lockar många extraåskådare.  Det är inte underligt att det är oftast är slutsålt.

***

Nu är det inte helt rättvist att jämföra med handbollen som också är inne i sina slutspel. Här är man bara slutförd kvartsfinalerna. Men – jag håller mig till herrsidan  -- de har definitivt inte blivit några publiksuccéer. I de betydligt minde hallarna har det varit betänkligt många  tomma bänkar.

Visst har några ungdomsklackar höjt stämningen men ”hela hallen” har inte varit engagerad på samma sätt som i hockey. Handbollens äldre publik är generellt tystlåten.

Förhoppningsvis höjs intresset och stämningen inför semifinalerna. På förhand kan en handbollvän inte önska sig något bättre än Kristianstad—Hammarby och Sävehof—Ystads IF.

Det är möten som borde ge nästintill fullsatta hallar.

Såg den dramatiska kvartsfinalen i handboll mellan Ystads IF och IFK Skövde.

Tänkte skriva ner några funderingar i går men annat kom emellan. Det känns onekligen skönt att antalet tvång avtar med åldern.

För dem som inte vet: YIF vann med uddamålet med boll i tomt mål två sekunder före slut i första förlängningen och är därmed klart för SM-semifinal.

***

Är man född och uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan (vi hade faktiskt två morgontidningar, även Sydsvenskan) lärde man sig tidigt gilla Ystads IF i handbollssammanhang,

Under gymnasietiden i Ystad fick man blivande elitspelare som skolkamrater och fick tillfälle att ibland lira lite spontanhanboll mot några av dem.

Givetvis såg jag min första elitmatch i den trånga hallen på Jennygatan med YIF som hemmalag.

När jag blev journalist blev det många besök i Österporthallen, oftast välkomsthälsad av Lasse Bruhn (som vi Skurups AIF mötte i juniorfotboll några gånger, Lasse i YIF). Högtidsstunden i Österporthallen var SM-finalen 1992, då jag i ett stökigt, champagneluktande omklädningsrum segerintervjuade en mycket rörd Sven ”Sjöman” Nilsson, den legendariske tränaren/ledaren. Det var en känslosam intervju som jag ännu minns 30 år efteråt.

Numera följer jag bara YIF genom tv. Men eftersom en släkting har en framträdande roll i laget är YIF-intresset intakt.

***

Ideologiskt ligger YIF:s sätt att genom en bred ungdomsverksamhet lägga en stabil grund för elitlaget står mitt synsätt nära. Att truppen måste kryddas med spelare utifrån är ett måste i den moderna idrottsvärlden.

Sympatin för YIF har vuxit de senaste säsongerna. Unge coachen Oscar Carléns mod att även i skarpt läge våga ge sina unga talanger rejält med utvecklande matchtid är imponerande. Han visade det inte minst i mötet mot Skövde då 20-årige orutinerade Albin Fingal fick spela när det verkligen stod och vägde.

***

På senare år har YIF och satsat på dam- och flicklag, ytterligare plus i min bok. Handbollen har ett rejält grepp om elitidrotten i stan – här bidrar även IFK Ystad. När nu även damhandbollen närmar sig svensktoppen kommer den att dra till sig talanger från övriga sporter. YIF, Friidrott har en av landets mest lovande tjejer i sina led. Hon är även mycket duktig i handboll och uttagen till ett ungdomslandslagsläger. Vilken idrottsväg tar hon? I Ystad är det inte svårt att gissa.

Åren kring 1960 var fotbollen stark i både IFK och YIF. Men det var under en tid då handbollssäsongen var kort och det gick att hjälpligt kombinera fotboll och handboll. Det fungerar inte längre. I Ystad väljer talangerna handboll. Fotbollslagen i stan spelar på nivå 6 och 7.

***

Trots mina YIF-anknytningar skaver vinsten något. Skövde fick för många tveksamma, avgörande domslut mot sig. Domarparet höll inte måttet för en match av denna dignitet.

Ystad Arena är inte IFK Skövdes lyckohall. Minns SM-finalförlust med några tiondelar i fjor!

***

På tal om tidtagning och handboll. Är det mer än jag som irriterar mig över domarnas inkonsekvens, när de ger time-out-tecken för golvtorkning, för boll upp på läktaren, för skador med mera med mera. Det försvinner ett ojämnt antal sekunder match efter match.

Skövde drabbades hårt i SM-finalen.

De enda klara signalerna är de för paus- och slutsignal.

Jag har ingen lösning. Men måste det vara så?