Semifinalspelet i handboll för Lugis herrar var pinsamt.

Enstaka genomklappningar händer i handboll, men tre mot samma lag inom en kort period är inte acceptabelt. Definitivt inte i en SM-semifinal. 77—108 är genanta siffror på tre matcher.

Nu är förvisso Sävehof för närvarande ett mycket bra lag. Och inte minst sevärt för de handbollsvänner som kan se utanför de snäva klubbgränserna.

Varje gång den unga färingen Elias Skipagötu får bollen i offensivt läge förväntar man sig en handbollsdelikatess. Och han är inte ensam om att hålla högsta klass.

***

Lugi är – och var – inte moget för en semifinalplats. Jag menar att experterna i tv och i övrig media inte analyserat kvartsfinalsviten 3—1 mot Ystads IF. Vad ett bra målvaktsspel betyder, vet alla som följer handbollen. Med sina tre bästa målvakter borta på grund av hjärnskakningar var YIF handikappat. Det syns också i statistiken. I de tre förlustmatcherna hade YIF-målvakterna en räddningsprocent på mellan 15 och 25. Då vinner man inga matcher på den nivån. I synnerhet som Lugis målvakter låg mellan 30 och över 40.

Den främsta anledningen till Lugis semifinalavancemang finns inte i den egna styrkan utan i Ystads skadesituation. Och då inte bara på målvaktssidan.

Verkligheten hann i fatt Lugi. Som detta till trots gjort en bra säsong. Det finns ingen anledning att inte framhålla detta.

***

Målvaktshjärnskakningar inverkade också på HK Malmös slutspelsmöjligheter. Man rubbar inte IFK Kristianstad i en matchserie över fem matcher utan ett bra matchtränat målvaktspar.

Därmed inte sagt att varken HK Malmös eller Ystads IF:s reserver gjort dåligt ifrån sig. Men i ett SM-slutspel krävs det en jämnare nivå över en längre period.

Såg i går Vilma Matthijs-Holmberg göra A-landslagsdebut i handboll i det lite udda VM-kvalet mot Ukraina.

Matthijs är ett historiskt välbekant namn i Malmös idrottshistoria. Jodå, det finns släktskap mellan Nico Matthijs, en av de stora profilerna i både fotbolls- och handbollslaget i Malmö BI åren kring 1960, då MBI spelade på näst högsta nivån både i fotboll och handboll, och Vilma. Nico, som dog för något år sedan, var morfar till Vilma, som nu för sitt Skuru är mitt uppe i SM—slutspelet. Hon har meriter även från ungdomslandslaget.

Men det är Vilmas mamma Anette Matthijs-Holmberg som är den mest meriterade spelaren i familjen. Hon började sin karriär i MBI men fick sitt genombrott i Tyresö och under åren 1988—94 spelade hon i det svenska A-landslaget 48 gånger och svarade för 94 mål.

Hennes bror Peter har gjort stora avtryck i den skånska och malmöitiska handbollen. Han, liksom Anette, tillhör den generation MBI-are som under åren kring 1980 dominerade svensk ungdomshandboll. MBI tillsmammas med Dalhems IF, måste tilläggas.

Peter spelade på högsta svenska nivån för Lugi, H 43 Lund och Stavsten och på plattformen under för MBI, Skurup och Team Malmö.

Han avslutade den aktiva karriären i den nuvarande hemstaden Ulricehamn och Anderstorp,

Peter har två handbollsspelande barn, alltså kusiner till Vilma. Tilda spelade den senaste säsongen högsta ligan för Önnered men har även under en sejour spelat i Spanien.

Hennes bror Simon har spelat för Anderstorp i Allsvenskan, nivå 2.

En fantastik handbollsfamilj med sitt ursprung i Malmö BI.

***

I Svenska Handbollsförbundets lista över spelare som medverkat i ett A-landslag finns bara en Malmöklubb nämnd, Anna-Lena Wahlqvist, Dalhems IF som 1993 spelade en match. Hennes moderklubb var Vikingarna från Helsingborg.

Så har vi då Anette Matthijs.

Men även Gulli Reimer, född Svensson, och gift med världsmästaren Åke. Gulli började i IFK Malmö men vid sina tre A-landskamper 1960 representerade hon Stockholmsföreningen Artemis.

***

Damhandbollen har över tid inte varit stor i Malmö. Två säsonger vid mitten av 1980-talet spelade Dalhem i högsta serien.

***

Göran Larsson har efter publiceringen påmint mig om Jessica Everlönn med Dalhem som moderklubb. Jag borde kommit ihåg henne. 39 landskamper 1993-2000. Klubbar: Tyresö. Irsta, Elda Prestigo, Stockholmspolisen.

I kväll börjar SM-slutspelet i handboll för herrar.

Spännande och ovisst.

Två Skånederbyn inleder kvartsfinalspelet, Ystads IF möter Lugi, HK Malmö tar sig an Kristianstad. Synd bara att matcherna spelas samtidigt. Ännu har jag inte bestämt mig. Ni vet det där om åsnan.

***

Massmedialt befinner sig är handbollen i skuggan ur ett riksperspektiv.  I OS-kvalet nu i helgen redovisades torftigt och felaktigt på många håll. Text-tv rapporterade bara Sveriges matcher. Handbollen har svårt att få ut sitt budskap. Jag talar i generella termer. Som intresserad hänvisas man till nätet. Där hittade jag just, denna gång på Handbollskanalen, att HK Malmös Otto Lagerquist skall spela i Schweiz kommande säsong. Den uppgiften har jag inte sett, inte ens på HK:s egen hemsida. Det kan förstås tyckas negativt att en spelare lämnar klubben, men en öppenhet gentemot media även i sådana fall, tror jag på sikt gynnar båda parter.

Hur alerta är handbollens klubbar på informationssidan? Jag vet inte. För att få ut sitt budskap i vidare kretsar räcker det inte med att hänvisa till den egna hemsidan. På många redaktioner har de handbollsintresserade journalisterna blivit färre. I dagens Kvällsposten finns på nätet inte en enda rad om dagens både derbyn. Det är faktiskt fyra lag från det som tidningen kallar Kvällspostenland.

I huvudmeny finns 22 artiklar om fotboll, fem om ishockey och tre om innebandy. Speglar denna snedvridning sportsideläsarnas intressen? Jag tror inte det. Är det så är det verkligen oroande för handbollen.

***

Aftonbladet nätupplaga är också koncentrerad till fotboll och hockey men är bredare. Där finns också plats för handboll. Johan Flinck håller oss handbollsintresserade uppdaterade med analyser och initierade artiklar. Flinck är ljuset utanför lokalpressen i de landsortskommuner, där handbollen är den framgångsrikaste idrotten.

Johan Flinck har tippar slutspelet:

Kvarsfinalerna: Ystads IF—Lugi 3—1 i matcher, HK Malmö—Kristianstad 2—3, Skövde—Alingsås 3—2, Sävehof—Guif 3—0.

Semifinalerna: Sävehof—Kristianstad 3—2, YIF—Skövde 2—3

Final: Sävehof—Skövde 3—2.

Vårt fredagsexpertgäng har med en pott på 400 kronor också tippat.

Mitt förslag utan att ha tagit hjälp av Aftonbladet:

Kvartsfinaler: YIF—Lugi 3—0, HK Malmö—Kristianstad 1—3, Skövde—Alingsås 3—2. Sävehof—Guif 3—1

Semifinaler: Sävehof—Kristianstad 2—3, YIF—Skövde 2—3

Final: Skövde—Kristianstad 2—3

***

Under skrivandets gång har jag bestämt mig: Jag skall se HK Malmö—Kristianstad.

En av många fördelar med att vara pensionär att man inte har en massa ”måsten”.

Några finns givetvis. Men man kan skjuta upp en del till morgondagen. Som att sätta några intryck från helgens idrottsevenemang på pränt först en tisdagseftermiddag.

I min idrottsvärld var herrhandbollslandslagets kvalificering till OS det stora. VM-silvret för några månader sedan till trots: Hur stabilt var detta unga, nya lag? Jodå, svensk handboll står på en stabil grund, där det viktigaste fundamentet, en världsmålvakt i Andreas Pallicka, åter visade sig vara bäst när det som mest behövdes.

Pallicka och Jim Gottfridsson är de bärande krafterna i bygget. Jim har kvaliteter att bli en ny förbundskapten. Det är upplyftande att se hur förbundskaptenerna Solberg/Boquist överlåter de taktiska dispositionerna i en time out till honom i stället för att plocka fram en taktiktavla och dra några förvirrande streck. Jag har aldrig förstått värdet att i ett kritiskt läge skissa upp en målgivande kombination. Vem kan ta sig till instruktionerna i en stressande, kanske avgörande sekvens?

Egentligen är det ju ett erkännande av att förberedelserna inte varit tillräckliga,

***

Svensk handboll visade återigen sin bredd. När Hampus Wanne, med i All star team i VM, tvingades lämna återbud kallades unge Emil från handbollsklanen Mellegård in och visade både effektivitet och mental styrka efter några frilägesmissar,

Att Niklas Ekberg gjorde landslagscomeback med sina egenskaper både på och utanför plan är ett plus inför OS. Inte minst är hans internationella rutin värdefull. Men varför jämföra och kritisera på felaktiga grunder? En krönikör menade nämligen att Sverige nu även får mål från högerkanten. Underförstått I jämförelse med VM. VM-paret Daniel Pettersson/Valter Chrintz svarade för totalt 40 mål, kan vara någon straff på Daniels konto, och det är ett bevis på bra effektivitet. Denna blir inte nämnvärt större med Ekberg i stället för Chrintz.

***

Solberg/Boquist får en jobbig, men positiv, tid fram till de skall nominera OS-truppen. Den får bara innehålla 14 spelare, plus tre reserver. VM, EM- och OS-kval har visat att det finns mer än två alternativ på de flesta positionerna. Över 20 spelare har varit delaktiga i 2021 års strålande insatser.

***

Malmö FF:s 0—4 mot Elfsborg har satt sina spår i humör och kommentarer i MFF-leden. Visst kunde MFF fixat ett tröstmål men det kunde också ha hamnat ännu fler bollar än fyra bakom Marko Johansson.

Det har talats om saknaden av en ”nia” och ”sittande” mittfältare och allt vad det nu kallas i det moderna, kufiska fotbollsspråket. Det som fattats i MFF nu under säsongen är viljan, att ta de sista och jobbiga stegen i varje situation på plan. Det gör ont att försvara sig, det gör ont att skaffa sig en fördel på mittplan eller att plocka fram en egen målchans.

I Elfsborgsmötet la några av spelarna mer energi på att vifta på och slå ut med armarna för att visa på alla de oförrätter de tycke sig vara utsatta för än att revanschera sig före sina misstag. Hur många gånger har Anel Ahmedhodzic haft en motståndare inom tacklingsavstånd i säsongens matcher? Hans ben har varit viktigare än en bollvinst.

I attityden finns MFF:s stora problem för närvarande.

***

Sen kan man ju också fundera varifrån den stora MFF-optimismen kommer om de två nya Balkanspelarna. Som jag antytt tidigare: Varför hamnar spelare med deras tillskrivna kvaliteter i Allsvenskan för en i dessa sammanhang låg summa som tio miljoner. Någonstans ringer en klocka.

Visst är scoutingen bättre än på den tiden man talade om videojuggar. Men …

En sluttabell ljuger inte.

Det ligger väl en viss sanning i detta. Det senaste året har dock coronapandemin gjort att uppehåll av olika längd och med oregelbundna spelscheman gjort att lagen drabbats olika. Inte minst har ishockeyns SHL-lag haft ryckiga program. Om hockeyns tabell efter 52 omgångar det här spelåret ger en rättvisande bild av lagens inbördes styrka är därför tveksamt.

***

Handbollsligan, den högsta herrnivån, är slutspelad. Covid-19 har givetvis satt sina spår men kanske än mer de många långvariga, allvarliga skadorna, inte minst hjärnskakningarna, och då inte enbart på målvakterna. Hur pass mycket dessa faktorer inverkat på grundspelstabellen blir naturligtvis bara gissningar.

***

Men i en nördig värld – som min – kan man hitta intressanta detaljer i en sluttabell. Väl medveten förstås om att en vinst, som i handboll, värderas med två poäng oavsett motstånd. Men inför ett förestående slutspel kan det finnas ett visst intresse att se utfallet av de 14 inbördes mötena topplagen emellan. Delvis hade jag klart för mig att HK Malmö och Ystads IF varit stabila mot lagen från undre halvan men sämre mot toppen. Men att IFK Kristianstad var klart sämst i Topp-8-tabellen var minst sagt överraskande.

Denna kuriosatabell fick nämligen fölande utseende:

Sävehof                            14                  10                 1                   3                    21

Alingsås                            14                   9                  0                   5                   18

Skövde                             14                   7                  3                   4                   17

Lugi                                 14                   6                  1                   8                   13

HK Malmö                        14                    5                  2                   7                   12

Ystads IF                          14                   5                  2                   7                   12

Guif                                 14                   5                  1                   8                   11

Kristianstad                     14                   4                  0                   10                   8

***

Säger en sådan tabell då något? Nja, den visar i alla fall att de tre allmänt tippade topplagen Kristianstad, HK Malmö och Ystads IF inte varit så stabila som man tippat. Det gick ju till och med så ”illa” att ett av lagen Malmö och Kristianstad försvinner redan i första omgången. 

En del indikationer kan min ”nördtabell” kanske ge inför slutspelet.

Och trots sin placering både i den riktiga tabellen och i den här är IFK Kristianstad min guldfavorit.

Mitt ideologiska idrottshjärta hoppas förstås något annat.

Det var en spännande lördagseftermiddag för oss som följt Handbollsligan, högsta herrserien.

Den stora förloraren var HK Malmö och då inte enbart för storförlusten, 27—35, mot IFK Kristianstad. Oavsett hur illa det gått för Kristianstad i grundserien är jag övertygad om att alla lag vill undvika Kristianstad i en kvartsfinal. Nu blir det HK:s lott.

Det är Kristianstad som har den högsta nivån i sina bästa stunder och även den bredaste truppen. Det har laget visat i European League, förvisso nivå 2 i Europa, där man avancerat till slutspel.

Lördagsvinnare blev i motsvarande grad Ystads IF, som i sin tur utklassade Varbergm 38--25. Även om YIF vann båda grundseriematcherna mot Kristianstad och förlorade båda mot Lugi föredrar nog YIF att ta sig an Lundalaget i en serie över bäst av fem.

YIF har tillskrivits större stabilitet den här säsongen än de senaste. Så kan man tolka resultaten det här av pandemi och skador präglade spelåret.  Covid-19 har givetvis satt sina spår i sluttabellen. Men förutom de fyra poängen mot Kristianstad och de tre mot Skövde har YIF:s sju förluster och två kryss kommit mot de övriga fem topplagen.

Den nye, unge tränaren Oscar Carléns kapacitet kommer att prövas i slutspelet.

Unga Lugi har gjort det bra men Ystads IF har en topp och bredd i sin trupp som kommer att räcka för revansch i den kommande kvartsfinalen. Ärligt talat tycker jag faktiskt att YIF underpresterat i viktiga toppmöten.

Skövde, min favorit till grundserieetta, har haft en ojämn säsong men jag vidhåller att man har ett spelarmaterial som är bland de främsta i landet. Men så ställs man mot detta Alingsås, alltid, alltid som bäst när det är slutspelsdax. Och som alltid, alltid tycks kunna ersätta sina till proffsvärlden flyktade stjärnor. Skövde har skaffat sig ett psykologiskt övertag, har plus 19 på säsongens inbördes möten.

Guifs slutspelsplats är för de flesta en överraskning. Även för mig. Skånebekantingen Zoran Roganovic har som tränare gjort ett enormt arbete. Insatsen visar också på den strålande handbollskulturen i Eskilstuna. Det finns många Guif-fostrade spelare i seriekonkurrenterna och ute i Europa.

Sävehofs avslutning är minst sagt imponerande, en enda förlust, den 23 februari mot Önnered borta, sedan december. Och man har gjort med en trupp där i lördags nio spelare var födda på 2000-talet och endast en var äldre än 25 år. De två senaste åren har man tappat två av sina främsta skyttar Oskar Sunnefeldt och William Bogojevic och den tredje Gezim Salihi har varit borta hela säsongen och bara gjort korta inhopp på slutet.

Nye tränaren Michael Apelgren har redan gjort storverk med sitt lag, som i en krönika beskrivs ha en speciell spelstil och vara storvuxet. Jag har sett nästan precis 100 matcher från Handbollsligan, varav elva med Sävehof. Jag har inte sett något speciellt med Partillelagets spelstil och uppfattar lagets som ett av ligans fysiskt sett minsta. Vilket också uppgifterna på klubbens hemsida visar, ingen spelare är över 195, merparten kring 185, två under 180. Det är inget storvuxet lag i handbollssammanhang. Vem har missat? Jag eller krönikören?

***

Mina favoriter till semifinalplatserna är Sävehof, Ystads IF, Skövde och Kristianstad. Det innebär Sävehof mot Kristianstad och YIF mot Skövde. Vi får se!

***

Trots sitt på sluttampen kritiska läge fortsatte IFK Ystad, i alla fall mestadels, att hålla ett högt tempo i sitt spel. Det gav utdelning, Ystadstvåan slapp kval. Gott så.

***

Det lär finnas anledning att återkomma.

Det blir en spännande vecka för oss som följer Handbollsligan, den högsta herrserien.

Tre omgångar återstår, för några bara två. För Alingsås och Kristianstad tillkommer dessutom var sin hemmamatch i Europaspel. Det är tuffa matcher på en vecka.

Covid-19 och en massa skador, inte minst hjärnskakningar (och då inte enbart på målvakter) , har ställt till det. Lagen har drabbats olika i olika skeden av säsongen. Rytmen har saknats i spelprogrammet. Men nu står vi inför avgörandet, ett spännande sådant. Och med en tabell, där alla lagen har något att spela för. Lägg till att det också är många så kallade fyrapoängsmatcher som gör att möjligheterna till omkastningar är stora.

HK Malmö och Ystads IF, ettan och tvåan, är skademässigt hårdast drabbade. Att ersätta det ordinarie målvaktsparet i enstaka matcher går väl hjälpligt men i ett slutspelsmöte över fem matcher under kort tid är det avsevärt svårare.

Det gäller för båda lagen att en av de ordinarie målvakterna måste bli kurant till slutspelet om lagen skall nå ända fram.

Många lag har skador på tongivande spelare. Skadeläget är hemlighållet hos lagen. I slutspel och kval öppnas förmodligen möjligheten till återkomster för några viktiga spelare. Om nu inte covid-19 ställer till det än mer än vad viruset redan gjort,

I år får topplagen inte välja motståndare i slutspelet. Det hade väl sin charm. Nu är det fastställt, ettan möter åttan, tvåan sjuan och så vidare. I skrivande stund är ingen placering klar. Och med, som sagt, många inbördes matcher bland de sju slutspelsklara lagen är det lite av hybris att tippa kvartsfinalordningen. Men jag har gjort bort mig tidigare. Så här faller i alla fall mina funderingar ut.

Ystads IF—Guif

Sävehof—Lugi

HK Malmö—Kristianstad

Alingsås—Skövde

Slutspelat för året kommer Hallby och IFK Ystad ha gjort

Kvala får Önnered, Redbergslid och Aranäs göra.

Ny sats i Allsvenskan för OV Helsingborg och Varberg.

***

I kväll spelar Aranäs--IFK Ystad och Guif—OV och vid pass 20.30 kan alla mina funderingar visa sig vara helt felaktiga. Spännande är det under alla omständigheter.

Det är inneväder dessa dagar.

Och dessutom vill myndigheterna att man i görligaste mån skall isolera sig. Lydig är man och lite frusen också. Så med gott samvete och inne i stugvärmen blev det en hel del sporttittande i tv-fåtöljen.

Några korta intryck med Malmövinkel kan kanske vara på sin plats.

***

Träningsmatcherna i fotboll är i gång. Såg naturligtvis Kalmar FF mot Malmö FF, 2—2. Såg och såg, förresten. Snöyran gjorde i vissa stunder det intill omöjligt att exakt se vad som hände samtidigt som underlaget inte gav spelarna rättvisa.

Bevakarna från Malmömedia var dock snabba att jämföra och verbalt sätta betyg på MFF-spelarna i de två lagen. (MFF hade två olika lagen i matchen som spelades i 2x60 minuter.). Den individuella kvaliteten i de båda uppställningarna varierade kraftigt och det präglade givetvis de enskilda insatserna.

Det var en träningsmatch med betoning på träning. Och ingen i Malmömedia nämnde med ett ord att Kalmar med nye, intressante tränaren Henrik Rydström till och med lät pojklagsspelare pröva sin talang mot svenska mästarna. Och ingen skrev att KFF kom utan fem av sina främsta spelare av dem som är kvar från 2020 års trupp. Om vilken kvalitet det fanns i MFF-motståndet intresserade inte Malmös journalister. Men kanske deras läsare, några i alla fall? Och det är ju de som betalar deras löner.

I Kalmar FF spelade för övrigt unge Elias Olsson från Husie IF innerback under 60 minuter.

***

Såg också HK Malmös 19—13 förvandlas till 27—32 mot Guif. Kollaps kallades det. Stian Tönnesen, tränaren, och hans assistent Konrad Rasmussen kan självfallet så oändligt mycket mer handboll än jag och vet statusen för dagen på spelarna. Jag har sett de flesta av HK:s matcher under många år och med denna bakgrund vågar jag ställa frågan: Varför plockade man inte in Tim Hilding i rollen som speldirigent? Det var inte länge sedan han var den tongivande i den rollen, när HK vände en hotande förlust mot Redbergslid.

Vågar man vara så drastisk att påstå att det var dålig coachning som inte gav Malmö chansen in på slutet?

***

Jag tittade också på sista perioden Malmö Redhawks—Brynäs, 0—3. Min kunskap om hockeyns innersta finesser är obefintliga. För säkerhets skull vill jag betona att jag inte sett alla SHL:s lag och i stort endast en och annan av Malmös perioder (och Rögles) men dristar mig att fråga: Litar inte Redhawks alltför mycket på att pucken skall studsa rätt framför motståndarkassen? Och på målvakten Oscar Alsenfeldt?

Visst är det något primitivt över Redhawks?