En final, eller ett SM-guldavgörande i bäst av fem?

Det finns förespråkare för båda formerna i det pågående slutspelet i handboll. En gemensam final för både herrar och damer blev en succé med förbrödring och fullsatta arenor i Malmö, i Scandinavium och í Globen.

Bandyn har av hävd en enda final, hela Bandysverige möts, nu i Uppsala, tidigare i Stockholm. Innebandy nöjer sig med en gemensam finalfest. Ishockeyn skall alltid vara värst, kör i bäst av sju och är garanterat fulla hus. Men även basketens båda guldslutspel avgörs numera i först till fyra.

Fotbollen hade en period sina slutspel, som inte blev den framgång man hoppats på. Nu blir de lag som vinner Allsvenskan svenska mästare. Det är givetvis det sportsligt sett mest rättvisa.

Men slutspel ger en extra nerv. Och inte minst en exponering i media. Tv, med alla dess kanaler, är med på tåget. Vem vill inte vara med där? Förutom PR ger det inkomster. En final, låt vara med två matcher (för att nu ta handbollen som exempel), ger ett tillfälle, nu kan det bli tio. Med många fullsatta hallar.

Jag förstår att handbollen tar steget från ett möte till (förhoppningsvis) fem.

De tre/sex finalerna jag sett har varit stor idrott med härlig dramatik. Jag blir alltid lika imponerad när jag ser damer på internationell nivå spela. Svensk damhandboll med de främsta lagen, som nu Sävehof och Skuru, ger också högklassig underhållning. Tempot är imponerande.

Jag ser mycket gärna – även om mina Ystadvänner inte håller med – att båda finalerna avgöra i en femte match. God och spännande underhållning säger man inte nej till.

På något sätt unnar man båda klubbarna ett SM-guld. Det är två föreningar som under många, många år varit en av grundstenarna i det stabila bygge som är svensk handboll.

***

Det här täta matchandet två klubbar emellan ger en extra dimension. Coachernas förmåga sätts på prov. Och fingertoppskänslan. Inte minst vid valet av målvakt. I de två senaste matcherna var målvaktsspelet direkt avgörande, Skövdes Fabian Norsten i Ystad och YIF:s Niklas Kraft i Skövde i går.

Gårdagens tre skador, alla kollisions, på YIF:s Kim Andersson och Hampus Karlsson och Skövdes Bjarni Valdimarsson kan innebära problem. Det är tre oerhört viktiga kuggar i lagen. Vilken trupp har den största bredden? YIF kastade i går in Kasper Palmar och han bidrog i stor utsträckning till vändningen.

Har lagen fler jokrar?

Jag ser fram mot fredagsunderhållningen,

***

Och då i sällskap med CMores Charlie Sjöstrand, experten. Han har tagit över sändningarna och gör även intervjuerna med intressanta frågor och ställer helt programledaren Daniel Kristiansson i skuggan. Det tackar i alla fall jag för. Kristianssons okunnighet om spelet handboll lyser alltför kraftigt igenom. Charlie Sjöstrand är inte rädd för att korrigera honom.

Jennie Linnell, den andra experten, är ofta tröttsam i sina ideliga kommentarer om domsluten. Hon verkar aldrig nöjd.

Det här är en jubileumsblogg.

Den 16 september 2012 publicerade jag mitt första inlägg. Det här nummer 1 400.  De senaste åren har det funnits funderingar om att sluta. Åldern tar ut sin rätt.  Det finns ju ett slut, det vet man ju. Och det är en hel del annat jag vill hinna med. Har några skrividéer, har en del böcker jag vill läsa, ja, jag är över huvud taget fortfarande nyfiken på mycket. Vill naturligtvis inte missa det sociala livet inom familjen och det kontaktnät jag fått inom kamrat- och föreningslivet.

1 400 är ju inte heller något riktigt jubileum. 1 500 låter betydligt bättre. Det får bli nästa mål.

Men att jag fortsätter beror självfallet på att jag tycker det är skoj och inte minst på att besökarna blir fler och fler.

2013 fick bloggen 100 till 200 unika besökare per månad och som mest 2 000 sidklickar på en månad. I dag, 2022, ligger antalet unika besökare på mellan 1 200 och 1 500 och ibland finns det över 8 000 sidvisningar. Allt räknat per månad.

Så vill ni, så blir det 100 bloggar till att ta del av.

***

Det var mycket idrott i tv i går.

Koncentrerade mig på två hela matcher, dels IFK Malmös välbehövliga 2—1-seger över Vänersborg, efter två högklassiga mål, och dels den andra SM-finalen i handboll mellan Ystads IF ock IFK Skövde, 29—29 vid ordinarie tid, 29—34 efter ytterligare 10 minuter.

***

Analysen av Malmös vinst får anstå. Kommentarerna på nätet var många och positiva. I IFK- leden hoppas man att i alla fall några av de som nätarrangerar sig gör ett personlig besök på Stadion på onsdag i mötet mot Qviding. Åskådarsiffrorna i de två senaste hemmamatcherna, 80 personer, är genanta.

***

I jämna handbollsmatcher, som nu i de båda SM-finalerna, är det marginaler som avgör. Analyser är svårt. En krönikör menar att ”Raggarhandboll fällde YIF”. En mig närstående person frågade vad raggarhandboll är. Jag blev hen svaret skyldigt. Jag vet inte vad det är och blev inte ett dugg klokare efter att ha läst krönikan.

Skövdemålvakten Fabian Norstens storspel i förlängningen är den främsta anledningen till bortavinsten.

Men att det över huvud taget blev en förlängning är en coachmiss av YIF:s Oscar Carlén. Hur kan man med sju sekunder kvar ha en försvarsuppställning där det blir en jättelucka på den attraktivaste att alla offensiva positioner, den på linjen mitt för målet? Ett 6—0-försvar hade hindrar denna möjlighet.

YIF har i förhandsdiskussionerna ansetts ha den bredaste truppen. Jag är av samma uppfattning. Men i skarpt läge använde Carlén bara fyra niometerspelare, kollegan Henrik Signell sex. En detalj som kan ha varit avgörande i förlängningen.

Visst saknade man ett jokerinhopp av frånvarande Dalibor Doder?

***

Vi som gillar dramatik och handboll ser fram mot minst två ovissa finaler.

Ja, egentligen minst fyra.  Vi skall inte glömma damernas Sävehof—Skuru!

Som pensionär har man mycket att göra. Och mycket att fundera över.

Här några tankar från de senaste dagarna.

Intervjuer direkt efter en dramatisk match bli känsliga, adrenalinet pumpar, missnöjet kan av olika anledningar vara stort. Därför steg min beundran för Sävehofs tränare Michal Apelgren efter semifinalförlusten i handboll mot Ystads IF och därmed sorti ur slutspelet. Han hade all anledning att kritisera domarparet för den straff, och utvisning, som YIF fick med 62 sekunder kvar och ledning med en boll. Utvisningen finns inget att säga om. Jag har sett tusentals handbollsmatcher men aldrig att ett lag fått en straff mot sig för tröjdragning utan att den förfördelade haft bollkontakt. Ingen, av alla jag konsulterat, förstår att det blev straff.

Och lika lite att YIF slapp utvisning i Sävehofs sista anfall efter Ystads minst sagt överaggressiva försvarsspel.

Apelgren berörde inte detta. Jag är övertygad om att de flesta andra i hans situation hade ifrågasatt domsluten.

Respekt Michael Apelgren!

Uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som ett av två husorgan ligger YIF nära mitt idrottshjärta men den riktiga glädjen kunde jag inte känna efter finalavancemanget.

Segersmaken var fadd.

***

Det går illa för IFK Malmö i fotbollens division 1.

Kommentarerna på sociala medier är många. Man får en känsla av att det är fler som gör sina röster hörda där än de som besöker hemmamatcherna på Stadion. Styrelsen uppmanas att agera. Men inte ett konstruktivt råd. Tror man verkligen att styrelsen och personerna kring laget är passiva? Men utan ekonomi är möjligheterna till åtgärder och förändringar begränsade.

Vid de två senaste hemmamatcherna har cirka 80 personer löst entré. Större är inte intresset för IFK Malmös A-lag.

Det är lätt att sitta i sin kammare och tycka. Men har man nu en känsla för IFK Malmö – vilket engagemanget på sociala medier antyder – så agera själv på något sätt!

***

På tal om publik.

Två av Allsvenskans för tillfället spelmässigt mest intressanta lag Häcken och Kalmar FF möttes i går, 3—1, inför 3 067 åskådare.

Samtidigt möttes IFK Göteborg och Varberg, 13 306 såg den matchen,

På lördagen tog Gais i division 1, nivå 3, emot Lunds BK. Åskådarantal: 3 113.

Vad är det som styr publikens väg till arenorna?

Klubbkänsla och tradition, är svaren.

Häckens har en minst sagt tuff konkurrenssituation i Göteborg. Inte bara mot IFK utan även mot Örgryte och Gais.

Heders åt anhängarna till de båda sistnämnda klubbarna. De möter – i alla fall delvis – upp vid lagets matcher.

Sitter inte enbart framför dator och gratissändningar i tv och framför icke konstruktiva förslag.

Ingen, speciellt inte de handbollsintresserade, kan ha missat att den förre förbundskaptenen Bengt Johansson är död.

Minnesorden efter honom har varit många, lovorden ha visat på en stor personlighet, på människan bakom det framgångsrika livet som tränare.

Under närmare 15 år var jag med ojämna mellanrum i kontakt med honom i mitt jobb som sportjournalist på Sydsvenskan.

Första gången var i Norge i Sandefjord, hans debut som förbundskapten i Lotto cup i november 1988. Sverige vann för övrigt turneringen.

Jag var ny på jobbet.  Mina kolleger på plats, vi var många, kände Bengt väl efter hans landslagskarriär och åren som tränare i Drott. Men han var nyfiken på vad det varför en ”gammal gubbe” (49 år) Sydsvenskan sänt till Norge. Efter den första presskonferensen stannade han kvar och ”intervjuade” mig och ville gärna veta vem han i framtiden skulle ha ett visst samarbete med. Vi hade faktiskt samma studie- och arbetsbakgrund, vi hade med två års mellanrum studerat på GCI/GIH och tjänstgjort som ”gympalärare”.

Något år senare fick vi tillfälle att under en båttur mellan Varberg och Aarhus prata om studieåren i Stockholm. Anledningen till resan var att Sverige spelat mot Danmark i Halmstad och två dagar senare mötte danskarna på deras hemmaplan. Över en öl och en macka hade vi ett nostalgiskt samtal om studieåren och inte minst våra gemensamma tillkortakommanden inom redskapsgymnastiken. Utbildningen och lärarna kom givetvis också upp till diskussion. Vi var rörande eniga om att en av hans företrädare som förbundskapten, Roland Mattsson, var den bäste lärare vi haft. Roland lärde oss att helheten/likheten idrotterna emellan. Varken Bengt eller jag – förhoppningsvis – anammade dock Rolands lite arroganta ledarstil.

Och Bengt definitivt inte Rolands nedsättande sätt att se på okunniga journalister. Bengt Johansson respekterade vårt arbete, svarade utförligt och tålmodigt på alla mer eller okunniga frågor,

Han insåg vad den skrivande pressen betydde för handbollen. Under 1990-talet fanns många journalister på plats vid alla turneringar och träningslandskamper. Även mindre tidningar som Hallandsposten och Ystads Allehanda fanns på plats.

Jag minns en turnering i Frankfurt. Det var en sen match, slutade efter halv tio, manusstopp närmade sig. ”Benga” skyndade sig till möter med oss utsända. Plötsligt kom en förbundsledare inrusande med andan i halsen:

-          Du måste komma. Radiosporten vill tala med dig.

Det var på den tiden Radiosporten hade sändning vardagar 21.50.—22.00

Förbundskaptenens svar kom snabbt

-          Dom får vänta. Dom här tidningarna har följt hela turneringen och lagt stora pengar för att följa oss. När dom är klara kommer jag.

Radiosporten fick ingen intervju.

Jag följde landslaget i fem mästerskap under Bengt Johanssons ledning. Idel angenäma minnen.
Han underlättade vårt jobb på alla sätt.

Och var inte sen att med sitt kluriga leende ge en och annan personlig pik.

Störst, bäst och nja, jag vet faktiskt inte vilka klubbfärger Lödde Vikings har, men de är nog vackrast.

Idrottssagan om handbollsklubben från lilla Löddeköpinge är i alla fall bland det vackraste man kan bevittna med min idrottsliga ideologi, byggd på en grund från en liten ort och sen påbyggd med uppfattningen att ett stabilt föreningsbygge är baserat på en stor, bredd ungdomsverksamhet. Så ser Lödde Vikings ut, i alla fall från min horisont.

Vid helgens USM-slutspel hade Lödde lag med i fem av de sex klasserna. Bara det fantastiskt. Flest av alla. Jag vet inte om det finns någon officiell föreningstävling vid slutspelet, men jag instiftar nu en sådan, där ettan i varje klass belönas med 8 poäng och åttan med 1.

Då får Lödde ihop 25 poäng, tvåan Önnered 24, sen följer Aranäs 21, Skuru 16, Sävehof 15 och som sexa Ystads IF med 13 poäng.

Förutom nu Lödde är det alltså idel elitföreningar.

Skåne i övrigt:

7) Lugi 9 p, 8) H 43 Lund 8 p, 11) H 65 Höör och IFK Kristianstad 6 p, 14) Eslövs IK och Ljunghusen 5 p, 18) Kävlinge 4 p.

29 klubbar hade finallag.

Skånska medaljer

Två guld: Lugi P 18 och Ystads IF P 14.

Två silver: Lödde F 14 och P 14

Tre brons: H 65 F 14, Lödde P 16 och IFK Kristianstad P 18.

Slutbetyg: Mycket bra, slagsida dock åt pojksidan.

***

Lite riksiakttagelser:

Önnered med elitlag både bland herrar och damer har en bra återväxt bland båda könen. På väg att bli en maktfaktor i svensk handboll?

Aranäs medaljer i alla tre pojkgrupperna visar åter att Kungsbackaklubben är en landets främsta plantskolor (vilket hemskt ord, förresten!).

Skuru har lagt en solid grund för fortsatta framgångar på damsidan.

Anmärkningsvärt är att Sävehof inte hade ett enda pojklag i slutspelet.

***

Tack vare Löddes unika prestation uppmärksammades USM både i riks- och lokalmedia. Tänk om alla liknade ungdomsmästerskap kunde få samma uppskattning! Ungdomsidrotten och dess ledare är värda det. I min optimistiska värld har tidningarna fortfarande en stor genomslagskraft.

I går blev jag glad, när jag läste Sporten i min tidning sedan cirka 70 år, Sydsvenskan.

Man hade ett helt uppslag om ungdomsidrott, dels om handbollsklubben Lödde Vikings smått otroliga bedrift att få fem lag, av sex möjliga, kvalificerade till slutspelet i USM och dels att Malbas har fyra lag i Final Four, basketens USM-slutspel.

Jag har berört och berömt de båda föreningarnas fina insatser på min anspråkslösa blogg men klubbarna är värda en större läsekrets.

Löddes framgångssäsong har även uppmärksammats i riksmedia.

***

Även i dag blev jag glad. Jag befarade att Sydsvenskan helt, utan Lugi och HK Malmö, skulle negligera herrarnas SM-slutspel i handboll. Men nej, det fanns till och med en krönika från den dramatiska andra semifinalen mellan Ystads IF och Sävehof.

***

När jag ändå är på gott humör med berömspenderbyxorna på, fanns i går även en artikel om Philip Bohman, Olympics målfarlige forward i fotbollens division 1.

När kunde man på en och samma dag i Sydsvenskan läsa både om ungdomsidrott och fotbollsspelare från de något lägre nivåerna? Just ungdoms- och breddidrott brann jag för under mina journalistår och ansvarig för Malmösport.

***

Men helt nöjd kan man aldrig vara: Vi är många som i dag saknade Sport i dag. I min värld nästan oförlåtligt.

***

Över till något annat.

Philip Bohman har Skurups AIF, min hjärteförening, som moderklubb. När Olympic och IFK Malmö möttes för 14 dagar sedan fanns ytterligare spelare från SAIF på plan, i Olympic Henrik Norrby och i IFK målvakten Merlin Nuhanovic. Från samma generation finns Pjotr Johansson i Djurgården, Isak Jönsson i TFF och Hugo Andersson i Randers.

Onekligen en utmärkt stomme till ett bra lag.

Närheten till regionens större klubbar gör det inte lätt för Skurups AIF, och andra liknande föreningar, att avancera i seriesystemet. SAIF har för närvarande en undanskymd placering i division 5, nivå 7.

Vilken start på semifinalspelet i herrarnas SM för herrar!

Först ett Ystads IF som bortavinner med sex bollar över regerade mästarna Sävehof med ett spel där alla spelarna hade en kväll då det mesta fungerade fullt ut. Jag har sagt det tidigare: YIF har det bredaste toppmaterialet i Sverige utan att få det att samtidigt fungera på sammagång. Nu gjorde de det och då blev det så här.

Målvakten Niklas Kraft var tillbaka och nu har YIF tre toppspelare på den viktigaste av positioner.

YIF:s säsong har haft en del, ja, rejäla genomklappningar. Så det finns all anledning att hissa en varningsflagga och dra ner på optimismen. Dessutom Sävehof är slitet men en veckas vila kan vara nog för att rädda en fortsättning över fem matcher. Det fåt man som allmän handbollsvän önska.

***

Och gärna en lika lång matchserie mellan Kristianstad och Skövde och den dramatik som ger en extra dimension till handboll. Skövde låg under med fem mål en bit in i andra halvlek, lyckades kvittera före full tid. På det följde två förlängningar på 2x5 minuter, där de båda lagen var sin gång kvitterade i de sista av sekunder för att få ett avgörande i något som kallas shoot outs. Det innebär, kort, att en kontrande spelare ställs ensam mot motståndarmålvakten. Skövde satte sina fem försök. Kristianstad missade ett. Slutsiffror 41—40.

Det var första gången jag i seniorsammanhang såg shoot outs. Visst man mot man, men nog har den kontrande spelaren en klar fördel gentemot målvakten. Ett vanligt straffavgörande känns mer rättvist för målvakten. Det psykologiska spelet öga mot öga mellan en straffskytt och en målvakt är en av många fascinerande ingredienser i en spännande handbollsmatch.

Starkt av Skövde att ta upp det stora underläget efter en inledning där några av nyckelspelarna hade en olycklig period.

***

I mitt förra inlägg undrade jag hur min tidning Sydsvenskan skulle bevaka semifinalerna utan ett Lugi och ett HK Malmö. Det blev som jag befarat: Endast resultat och målskyttar. Handbollen är ju trots allt en av regionens största idrotter.

4, 2, 2, 2, 3, 5.

Se här HK Malmös placeringar i Handbollsligan under Stian Tönnesens sex år som tränare.

Han har verkligen etablerar HK som en toppklubb inom svensk herrhandboll. Bättre har sporten i ett elitperspektiv aldrig mått i den här stan.

Det har inneburit sex slutspel. Men endast en gång har HK kvalificerat sig vidare. 2017/18 tog sig Malmö till final (på den tiden avgjordes den i en match) och förlorade den efter förlängning mot IFK Kristianstad.

Jag vidhåller fortfarande att HK Malmö, kanske inte blev bortdömt, men förvägrades chansen att bli svenska mästare genom två rejäla domarmisstag i avgörande skeden av matchen. Jag hade verkligen unnat Stian Tönnesen SM-guldet. Och kanske inte minst klubbens karismatiske ordförande Jörgen Rasmusson.

***

Sex slutspel inger naturligtvis respekt. Samtidigt är klubbtoppen i svensk herrhandboll smal.

HK Malmö, Sävehof, Ystads IF, Alingsås, Lugi och Kristianstad har varit med i alla sex. Skövde hade några tunna säsonger, har nu fyra raka slutspel. Redbergslid har det tungt för närvarande, men det var RIK som ersatte Skövde, när de var lite på ”dekis”. Guif har tre slutspel under den här sexårsperioden. Det är toppskiktet i svensk klubblagshandboll på herrsidan,

Hammarby, slutspel 2021/22, är den klubb som har störst möjlighet att etablera sig i ”toppåtta”. Förutom dessa klubbar är det bara IFK Ystad som varit i slutspel sedan 2016/17.

Den klara skiktningen i herrhandbollen märks ju även i kvalet. Det är nästan alltid samma lag som kvalar sig kvar mot de allsvenska lagen, som oftast är chanslösa.

Skånela pressade förstås Önnered i år och en bättre geografisk spridning hade gynnat sporten.

***

Åtet till HK Malmö!

Det tar minst tio år att från grunden bygga upp en ungdomssektion som levererar aktiva med elitkapacitet. Det gäller alla idrotter. Enstaka ungdomar kan ta elitsteget snabbare men vanligtvis krävs cirka tio år för att få kontinuitet i återväxten.  Dit har HK Malmö av allt att döma kommit nu.

Det är ingen större hemlighet att tränarbytet från Tönnesen till Björn Sätherström innebär en ny inriktning för Malmö. Målet att nå SM-guldet blir mera långsiktigt.

Självfallet kan HK-tränarna betydligt mer om handboll än jag och känner spelarmaterialet på ett helt annat sätt. Samtidigt har vi åskådare sett de så kallade bänkspelarna väldigt lite. Många har fått lite eller obefintlig speltid. Det gäller inte enbart under Stian Tönnesens säsonger utan även under Jan ”Proppen” Karlssons och Ulf Sivertssons.

Jag tror att Tim Hildings karriär gått snabbare med större förtroende och att Hampus Nygren kunnat bli den defensive viktige kuggen tidigare. Med stärkt självförtroende har Hampus även visat oanade offensiva kvaliteter. Dessa är de två senaste exemplen. Förlåt, jag höll på att glömma målvakten Erik Helgsten.

Jag vet förstås inte vilka direktiv de olika Malmötränarna fått men med min idrottsfilosofi – nu är jag pretentiös – vågar jag påstå att långvariga framgångar har en grund i bred och bra ungdomsverksamhet och där man i slutändan tror på sina ungdomar.

Jag tror HK Malmö har en spännande framtid.