Det är klart det smärtar.

En degradering i ett av idrottens seriesystem är i sig inget positivt. Som nu IFK Malmös från fotbollens division 1 till tvåan, nivå 4.

Samtidigt talar sluttabellen klarspråk: elva poäng och minus 48 i målskillnad.  Ett facit som visar att årets insats är långt från division 1-klass.

Det är onödig att söka syndabockar. Misslyckandet är kollektivt, styrelsens, sportchefens, tränarnas och spelarnas. Jag klandrar ingen. IFK:s totala, ideella, organisation håller inte den klass som fordras för ett lag på denna nivå. IFK Malmö måste vara den enda division 1-klubb som inte har ett bemannat kansli.

Den blöta filten över det hela är en usel ekonomi. Det är dyrt att spela division 1-fotboll med kontrakterade spelare (förvisso ”bara” minimum 10 000 kronor per år), långa bortaresor, och dyra domar- och arenakostnader. Och minimala entréinkomster.

Degraderingen i sig har jag lätt att acceptera. (För säkerhets skull vill jag poängtera att jag är medlem i IFK Malmö FK och hjälper marginellt till i organisationen vid bland annat matcher och har även några andra små, frivilliga uppgifter.)

Det som däremot irriterar mig är all den kritik som riktas mot IFK Malmö på sociala medier. Här sitter folk runt om i världen och kallar sig ”gula” och till och med ”troget gula” och ”gul för evigt”. De kräver nya spelare och sparkade tränare. Många av skribenterna är inte ens medlemmar, ser aldrig en match på plats och betalar entré och när de ser tidningarnas gratissändningar köper de ingen digital biljett. De bidrar inte med en enda krona till IFK Malmös ekonomi. Likväl har man synpunkter. Och krav.

Uppvuxen i idrottens demokratiska, ideella värld får jag inte ihop det.

Krav kan man ställa, när man själv bidrar med något positivt till verksamheten.

Gnäll och ironi ger ingen positiv energi.

***

Med säsongens insatser som bakgrund och den skrala ekonomin menar jag att det på sikt är bra att IFK Malmö föll ner ett steg. Medveten om att det är stor risk att det blir tio ut och tio in i spelartruppen inför 2023. Så ser tyvärr den moderna, svenska fotbollsvärlden ut.

Man kan göra en nystart med mer resurser till den växande ungdomssektionen, där det är viktigt med välutbildade tränare/ledare.

För ärligt sagt: Det behövs långsiktiga målsättningar i IFK Malmö. På grund av en sviktande ekonomin har långa perioder präglats av Lappa och laga.

Basketbollen och handbollen har i stort samma upplägg på sina USM.

Det är gruppspel, där alla lagen är garanterade två gruppspelsomgångar. Handbollen är betydligt större, både i ett riksperspektiv och i ett skånskt.

I basketens USM, uppdelat i fyra åldersklasser (handbollen har tre) deltager sju skånska klubbar (I handbollen 24).

En skillnad är att handbollen spelar i tvåårsintervall, 14, 16 och 18, basket i ettårs, 15, 16, 17 och sen 19. Det gör det svårare för de mindre basketklubbarna att mönstra lag i alla åldersklasser.

I Skåne finns tre stora, framgångsrika ungdomsklubbar. Eos (Lund) har anmält lag i samtliga åtta USM-klasser, Malbas (Malmö) i sju och Lobas (Lomma) sex. Övriga klubbar är Trelleborg, tre, Helsingborg två samt Äli (Ängelholm) och Lugi vardera ett lag.

Ungdomsbasket bedrivs även i Kristianstad, Ystad, Höganäs, Hässleholm, Svedala och Grevie.

***

Med så relativt få ungdomselitklubbar (om man nu får använda ett sådant uttryck) i distriktet är USM extra viktigt. Matcherna mot obekanta lag ger inspiration och är utvecklande. I det skånska ungdomsseriesystemet blir det mycket ”inavel”, Malbas mot Eos, Malbas mot Lobas eller Lobas mot Eos. För att få mera jämna seriematcher, som ger utveckling, är serierna inte strikt åldersbundna. De är nivågrupperade. Det innebär exempelvis att 16-årslag, som är finalister i SM, i Skåne kan delta i en serie för 20-åringar.

I min värld ett sympatiskt, kreativt sätt att förena bredd och topp i en smal idrott.

***

15- och 16-åringarna haft sin omgång 1. I basket avancerar endast ettan direkt till steg 3. Malbas hade en bra start, tre av fyra lag vann sin pool, det fjärde blev tvåa. Lobas 15-årsgrabbar är också klara för steg 3.

Efter de senaste granskningarna av skånsk friidrott är det angenämare att studera återväxten i skånsk ungdomshandboll.

Jag gör det med utgångspunkt från insatserna i USM, väl medveten om att det finns en stor verksamhet under SM-lagen, som visar ett handbollen vilar på en stabil grund.

För en tid sedan noterades i den här bloggen att i 18-årsklasserna nio damlag av 12 tog steget direkt till steg 3 (det vill säga kom etta eller tvåa i sin grupp) och bland herrarna åtta av 12.

***

Sen dess har även 16-åringarna klarat av sitt första steg. Damsidan var stark. 20 lag deltog, 15 avancerade direkt till steg 3. Att två av dem kom från Lugi är inget anmärkningsvärt men att även IFK Malmö fick två lag klara för tredje steget är anmärkningsvärt och positivt. Lägg till att HK Malmös lag också avancerade och den positiva bilden av flickhandbollens utveckling i stan accentueras. Det är länge sedan Malmö kunde visa en sådan stark flicksida. På 1980 hade Dalhems IF, främst, och Malmö BI både bredd och lag i Sverigetoppen.

Övriga lag som är steg 3-klara är Kristianstads HK, Ankaret, Lundagård, Eslövs IK, OV Helsingborg, H 65 Höör, H 43 Lund, Åhus, Lödde och Ystads IF, alla över år stabila ungdomsföreningar.

***

De skånska klubbarna hade det tuffare på pojksidan i sitt inledande gruppspel. Elva lag slipper steg 2, åtta måste i höst ta den vägen för att få spela USM även 2023.

Av de elva har Ystads IF alla sina tre lag vidare. I min värld imponerande även om man tävlar i tvåårsintervaller. Lugi visar att det verkligen är en tvåkönad förening, liksom bland pojkarna tog sig två lag direkt vidare.

Övriga lag: IK Sund (Helsingborg), Lödde, HK Malmö, IFK Kristianstad, Vinslöv och OV.

Anmärkningsvärt är att inget av H 43:s båda lag tog direktsteget till omgång 3. Det är för tidigt att dra några slutsatser av denna ”miss”, som givetvis kan kompenseras i steg 2.

***

14-åringarna har också spelat sina första matcher. Upplägget är annorlunda, Inga lag slås ut. Efter det första gruppspelet går alla vidare och seedas efter prestation för att i de följande omgångarna skall få likvärdigt motstånd. Till finalspelet skall åtta lag, precis som i de andra två åldersklasserna, åtta lag utkristalliseras.

Sympatiskt, 14-åringar skall inte känna sig utslagna. Men dyrt, många, långa, dyra resor med övernattning.

Det finns inom ungdomsidrotten, gäller alla sporter, en ekonomisk segregation. Alla familjer har inte råd. Och inte alla föreningar heller.

Kanske något att fundera över.

För en tid sedan granskade jag det skånska friidrottsåret på herrsidan.

Det var inte bra, sett ur ett toppbredd-perspektiv faktiskt riktigt uselt. Och för att göra bilden än mer negativ, det är väldigt få grabbar i mellantonåren som ägnar sig åt friidrott.

Damflicksidan då?

Den är generellt sett bättre. Men ingalunda bra. Det som överraskade mig var att det även i 16- och 17-årsklasserna endast var mellan 15 och 20 tjejer totalt som någorlunda seriöst ägnade sig åt friidrott. I F 15-gruppen var det cirka 25.

Tendensen i de lite yngre årskullarna har varit att startfälten i flickgrenarna varit betydligt större än bland grabbarna. Något fler pojkar har nu fortsatt upp i åren – i vissa grenar, måste tilläggas – medan bortfallet bland flickorna procentuellt blivit större. Tyvärr talar vi om små tal. Det är ju bara ett fotbollslag med några avbytare.

På damsidan kan, generellt sett, yngre tjejer hävda sig bättre bland i seniortävlingar. Det märks naturligtvis också statistikmässigt. Malmö AI har några duktiga mångkamperskor i svenska eliten och de fyller ut årsbästalistorna i många grenar.

Liksom på herrsidan är de skånska sprintertjejerna i topp i Sverige, ja, på 100 och 200 meter särklassigt bäst. På 400 meter är det okej.

Från 800 meter och uppåt finns det några enstaka löpare i närheten av svensktoppen men en dålig bredd och där, precis som på herrsidan, duktiga veteraner gör att det över huvud taget kan sammanställas en skånsk Tio-i-topp-lista.

14,02 på korta häcken är okej, liksom två ytterligare under 15 sekunder men sen bara tre till under 16 sekunder imponerar inte. Lika lite som att 61,77 på långa häcken är långt före tvåan.

184 i höjd är bra – vi talar ur svensk synvinkel – men bara tre på 170 och bara tio totalt över 160 är inte övertygande.

Stav är intressant. Med två hoppare över 4 meter och en på 393 är de skånska damerna bättre än herrarna.

Endast två över 550 i längd kan ingen vara nöjd med lika lite som de två främsta i tresteg har 11.70 respektive 11.62 Och bakom, i båda grenarna, en brist på bredd.

I kasten finns topp i kula, Fanny Roos, och diskus, Mathilda Eriksson, men ingen som är i närheten av att ta upp konkurrensen på denna nivå.

I slägga har många av de unga, lovande tjejerna försvunnit, kvarstår unga Thea Löfström, Åhustjej som tävlar för MAI, med 63,52 och med 47 meter som näst bästa skånska resultat.

Ingen skånska satsar seriöst på spjut.

***

Det här är inte heller någon ljus bild av skånsk friidrott. Men kanske ljusare än herrsidans.

Sett i backspegeln är den totala tillbakagången klar.

Varför har det blivit så?

Och vem bryr sig?

Jag återkommer med mina funderingar.