När Ystads IF gästar Baltiska hallen för en seriematch i handboll är jag vanligtvis en trogen gäst.

Antingen det gällt mötena mot IFK Malmö eller som nu HK Malmö.

Är man uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan var det naturligt att det blev just YIF som blev det första favoritlaget i handboll. Lite av den känslan finns ännu kvar.  I kväll kommer YIF till Baltiska hallen, från dörr till dörr cirka 300 meter från min bostad. Men skall jag bryta min goda vana och denna gång avstå ett besök? Väl medveten om att idrott på plats, oftast, ger en pluseffekt.

Men samtidigt med fem matcher i Handbollsligan spelas sex avslutande mellanrundsmatcher i EM för damer. För Sveriges del tre direkt avgörande. Med den moderna tv-tekniken går det att följa allt utan att missa en enda minut.

15.30: Ungern—Slovenien

18.00: Sverige—Kroatien, och när den matchen är slut cirka 19.30, kopplar man upp tv:n och ser HK Malmö—YIF från avkast till slutsignal.

Sen kan man göra lika dant med Norge mot Danmark vid 21-tiden.

Ett I-landsproblem. Visst är det så. Men en värld som idrotten lever i. Publiken är bekväm. Med ålderns rätt (?) tillhör jag den skaran.

Men man kan också ställa frågan: Varför konkurrerar handbollen med sig själv och lägger fem elitmatcher samtidigt som EM-handbollen har några direkt avgörande matcher? Ingen kan ha varit ovetande om kollisionen.

Jag är medveten om svårigheterna att hitta tillräckligt med attraktiva speldagar i ett späckat program. YIF har sitt Europaspel och är kvar i Svenska cupen, liksom HK Malmö.

Men dagens krockar känns onödiga.

Och ge en handbollsnörd en viss vånda. Och kanske också ge ett lite dåligt samvete. Man kan inte sitta i sin insuttna tv-fåtölj och beklaga sig över alla tomma stolar i Baltiskan.’

Men det lutar åt att det blir så …