Handbollens stora plus.

Men även dess stora minus.

Och detta på en och samma dag.

Avslutningsdagen av handbollens EM bjöd på kontrasterna.

Dramatiken i båda medaljmatcherna, de stora omsvängningarna och inte minst det strålande spelet och i det sistnämnda tänker jag mest på finalmötet. Det innehöll det mesta av vad jag vill förknippa med hög idrottsunderhållning. Tack för den Norge och Danmark!

Men så var det det där med bronsmatchen och domarinsatsen. I ett mästerskap får inte en domarinsats vara så undermålig som i den här matchen. Jag har ofta under många år på det här forumet hävdat att handboll är den svåraste lagbollsporten att döma och att video-repriserna är domarnas värsta fiende. Det står jag fast vid.

Martin Frändesjö, den kanske lite ”torre” men väldigt kunnige expertkommentatorn i tv, har ofta använt ordet ”tombola” när det varit alltför många frågetecken. I går var tombolan ordentligt igång. Mest kännbart blir det vid bedömningen av stürmerfoul (anfallsfel). Minst (jag räknade förstås inte) lika många gånger som anfallaren bestraffades bordet blivit straff för beträdande av målgården. I min värld är det en vekligt avgörande skillnad, förlorad boll i stället för straff. I EM har det varit alldeles för många fel just i denna bedömning. Samma tendens finns i den inhemska Handbollsligan. Den defensiva målgårdslinjen är inte lika minerad nu som tidigare. I min värld en farlig väg.

Det var många kvinnliga domarpar. Absolut inget fel i det. Men – nu är jag ute på farligt tunn is – var alla paren kvalificerade för denna hetluft? Jag har i herrmästerskap sett franskt, kvinnligt tvillingpar döma strålande. Varför de inte var med i EM vet jag inte. Ett ryskt par av högsta klass var bojkottat av givna skäl.

Domarstandarden är ett stort problem för handbollen, ett minus för en sport jag gillar. Men en kärlek som ställs på prov, när tombolan går på högvarv alltför ofta.