I tisdags eftermiddag såg jag friidrott i sju timmar, finalerna i lag-SM.

Nördigt, jag medger.

Men för mig är just lagtävlingar något nostalgiskt. Det var så jag kom in i min favoritidrott och som var grunden för att utveckla mina två klubbar Skurups AIF och Heleneholms IF.

Åren kring 1950 anlades många idrottsplatser med friidrottsytor på den skånska landsbygden, bland annat i Skurup (1952/53). Standarden på de aktiva, mestadels då enbart män och äldre ungdomar, var inte speciellt bra. De flesta nybörjarna platsade inte på de (få) nationella tävlingar som arrangerades i närområdet. Klubbarna sökte upp andra nystartade föreningar för ett utbyte. Jag har kvar några resultatlistor. Resultatnivån var låg, men roligt var det.

Just kring 1950 var breddfriidrotten i Skåne stor. På herrsidan. Det fanns utrymme för ett seriesystem. Riksplanet fanns två eller tre ”ettor” och ett antal ”tvåor”. I Skåne tre nivåer med upp mot 60 lag.  Vid mitten av decenniet tyckte vi i SAIF att vi var mogna att ställa upp i division 3, sydvästra och tävlade bland andra mot Anderslöv, Finish, Svedala IF och Malmö Frisksportarklubb. Vi blev sist, med råge. Man möttes face to face och i varje serie fanns det mestadels fem lag, så det blev fyra matcher per säsong.

I den nordvästra trean blev IS Kullen från Höganäs lika klar jumbo. De bjöd in oss till en match för att se vem som var ”sämst” i Skåne. Det blev en heldags tågresa till Höganäs för ett 15-tal unga Skurupspågar, som reste hem med en seger: Vi var inte sämst i Skåne.

Vi växte till oss och blev bättre och bättre. Det sista friidrottsåret i Skurups AIF 1962 hade vi avancerat till division 1 och blev till och med tvåa efter IFK Lund. Sju, åtta klubbar deltog i riksserierna men att vi i lilla Skurup hade ett lag som var på cirka tionde plats i Skåne var väl inte så illa.

Jag är övertygad om att om det inte funnits ett serielag hade aldrig så många fortsatt att friidrotta. Många kände ingen inspiration att tävla i de nationella tävlingarna. I klubbmatcherna kände de sig behövda i gemenskapen.

Det var tufft att få ett komplett lag. Grenarna i division 1 var: 110 m häck, 100 m, 400 m, 1 500 m, 3 000 m, höjd, längd, stav, kula, diskus, spjut samt stafett 1 000 meter. Och vi var två man/gren och varje aktiv fick bara ställa upp i två grenar plus eventuell stafett.

Om jag nu själv får skriva det, visst var det lite imponerande att med små resurser klara av det.

***

Klubbmatcher – och stafetter – var redan från bildandet 1939 prioriterat i Heleneholms IF. I början av 1960-talet pendlade herrlaget mellan Riksettan och tvåan. Lagen var ihåliga. När jag kom till klubben 1963 deltog jag oftare på korta häcken och i stav än på specialdistansen 800 meter. Anledningarna var två: Vi hade många duktiga medeldistanslöpare, betydligt färre häcklöpare och stavhoppare.

Grenarna var färre än dagens högsta serie men i gengäld deltog två aktiva per gren.

Men med åren falnade intresset för lagserierna. I landsorten försvann klubb efter klubb och även de större klubbarna hade svårare att någorlunda hyggligt få kompletta tvåmannalag. Seriesystemet i denna form försvann.

1977 lanserades det nya upplägget med en deltagare per gren, förgrenat ner till regionnivå.

***

Under sista delen av 1950-talet införde man i Skåne ett seriesystem för ungdomar (även för flickor) liknande det för seniorer. Från början för 18- och 16-åringar, men allt eftersom idrotten i stort sökte sig längre ner i åldrarna blev det även serier för 14- och 12-åringar.

Det blev, om än inte succé, så framgångsrikt. Klubbarna, även de mindre, anammade idén och deltog. Division 1 var det prestige att vinna. Åren kring 1970 hade Skåne fyra av landets främsta ungdomsklubbar, Malmö AI, IFK Helsingborg, KFUM Kristianstad och Heleneholms IF. Samtidigt hade IFK-klubbarna i Trelleborg och Lund också bra snurr på sina ungdomsavdelningar. Det blev bra tävlingar, helt enkelt.

Men det var även viktigt att de mindre klubbarna fick stimulerande seriematcher. Under denna period hade Heleneholms IF en bred ungdomssektion som gav underlag till både tre och fyra lag i vissa grupper. Vi gav de flesta av de unga, många nybörjare, möjlighet att tävla i mindre sammanhang samtidigt som de mindre klubbarna med sina begränsade resurser även fick tävlingar med likvärdigt motstånd.

Det finns exempel att unga tjejer och killar startade i ett lag 3 för att som junior hamna i landslaget. Vikten av stimulerande tävlingar kan aldrig underskattas. Lagtävlingar i friidrott är ett recept.

Ungdomsserierna gick samma öde till mötes som seniorernas. Tyvärr.

***

Jag vet att tiderna aldrig kommer tillbaka. Och därmed inge heller den bredd som är det bestående minnet av mina år inom friidrotten sedan 1952.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala. Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90&mdash...

Varför är de alltid samma visa i MFF-land när laget förlorat? Som nu efter Elfsborgs 3—1-vinst i går. Till MFF-land räknar jag in Sydsvenskans sport, den enda Malmöbaserade tidning eller site jag läser regelbundet. Det är alltid MFF som gör...

I helgen avgörs Final Four i basket, slutspelet i J- och USM. I Uppsala samlas 40 lag, uppdelade i 10 grupper, från hela landet. Det där med hela landet är förstås en sanning med en stor portion av modifikation. Svensk ungdomsbasket på den här ni...

Sex raka vinster och 18—1 i målskillnad är givetvis ett styrkebesked. Malmö FF:s inledning av Allsvenskan har varit övertygande. Lovorden har haglat över tränare och spelare. I de allra flesta fall är berömmen berättigade. Men i framgångsti...

En bit in i maj avgörs SM-finalerna i handboll. Sedan Ystads IF snabbt hämtat sig från utklassningsförlusten mot Önnered lutar det åt en finalserie mellan Sävehof och YIF på herrsidan. Bland damerna är det lite ovissare vem som skall bli motstånd...