Jag gillar basket.

Jo, man kan gilla både basket och handboll. Hund- och kattleken är lite larvig.

Jag är till och med övertygad om att båda bollsporterna utvecklats om man i unga år, i alla fall upp till och med 12 år, regelbundet haft någon form av träningsutbyte. Handbollen är bra på mycket, basketen lika bra på mycket annat. Lite här och lite där kan ge ett stort plus.

I olika roller har jag följt Malbas i över 30 år. Det är en välskött förening med en bra fungerande stor ungdomsavdelning. Malbas har även ambitionen att ha ett elitlag på herrsidan men verkar i den krassa Malmöverkligheten med klent publikintresse som drabbar alla elitlagen utom Malmö FF och Malmö Redhawks. Som damfotbollens Rosengård och LB 07, HK Malmö (dock på uppgång verkar det), innebandylagen och Pantern i Hockeyallsvenskan.

Bristen på kontinuitet i Malbas spelartrupp är också ett problem. I årets lag finns bara tre spelare kvar från förra säsongen. Endast en, Fredrik Larsson, hade någon längre speltid 2015/16. Det säger sig självt att det är svårt att få ett fungerande kollektiv under sådana premisser. De svenska skattereglerna gör också sitt till. USA-importerna – som anses nödvändiga för att få ett någorlunda konkurrenskraftigt lag – får bara vara kontrakterade under åtta månader för att få så kallad artistskatt.  Basketen är låst – alltför mycket enligt min åsikt – vid strikta spelsystem vilket kräver kontinuitet och lång samträning. Coachen Henrik Svensson får inte dessa möjligheter.

I min idrottsvärld är igenkännandet en viktig faktor. Det ger en extra krydda att se utvecklingen på unga spelare och att lite så där von oben fundera/diskutera byten och utnyttjandet av spelarnas tid på plan. Malbas senaste säsonger har inte gett den möjligheten.

Malbas har oftast varit duktig på att få fram spelare till sitt A-lag. Så gott som varje år har något lag en hög placering i en USM-grupp. I säsongens A-trupp finns två egenprodukter. Förra säsongen skolades U 18-landslagets Tobias Sjöberg in i ligalaget. Han spelar nu i höst collegebasket i USA. Och Tobias är inte den ende från Malbas fina ungdomsverksamhet som finns i USA med fina villkor för studier och basketspel. Det är Malmögrabbar med kapacitet att förmodligen spela på liganivå. Nu tvingas Malbas komplettera utifrån.

Basketen i Malmö lever i ett bistert klimat.

Och är självfallet inte ensam i stans idrotts idrottsliv om detta.

Vilka krav kan ett idrottsförbund sätta på en kommun?

Jag tänker förstås på Svenska Fotbollförbundets regler som inte godkänner Limhamns idrottsplats som en allsvensk arena för LB O7.

Grattis förresten till avancemanget!

Kan man spela i Elitettan, så kan man väl även spela allsvensk fotboll där. Huvudsakligen är att planen är bra. Och det lär den väl vara. LB 07 vill spela kvar där och den som blir lidande om läktarkomforten – det är en av anledningarna till underkännandet – inte är den högsta, är ju arrangörsklubben., som eventullt missar intäkter. Men har publiken kommit när laget spelat  i Elitettan så gör den självfallet också med spel en nivå högre. Är varan tillräckligt bra säljer den.

Man anmärker också på pressutrymmena. De är inte bra, jag vet. Men som sagt, även dessa har dugt under de så säsonger laget spelat elitfotboll. Jag tror tyvärr inte att det blir någon massinvasion av media till LB 07:s matcher förutom i derbyt mot FC Rosengård.

Jag förstår förbundens – kraven finns även hos andra idrotter – önskemål om att göra det bekvämt för åskådare och journalister men det finns ju bakom även en ekonomisk realitet för kommunerna att ta hänsyn till. Behoven är många inom hela samhället. Inte minst utanför idrotten.

Det känns fel att en kommun måste investera stora belopp – har ingen aning om summan i detta fall – i något som ej är absolut nödvändigt. Och som kanske dessutom kanske bara är ”nödvändigt” ett år. Så blir det ju—det vill jag självfallet inte – om LB 07 åker ut direkt.

Jag har också för mig att den lilla, slitna träläktaren på Limhamns ip är K-märkt, liksom för övrigt träläktaren på Malmö idrottsplats.

Det finns inga acceptabla skäl att förbjuda allsvenskt spel på Limhamns idrottsplats!

Har just i Sydsvenskan läst en artikel om den förre MFF-aren Jiloan Hamad.

Den gjorde mig beklämd, och inte så lite heller.

Hamad finns nu i det hyfsade mittenlaget Hoffenheim i Bundesliga men är tydligen långt från ens en bänkplats. Naturligtvis är det tränarens fel, inte en stavelse om att den egna kapaciteten kanske inte räcker till. Det måste ju vara tränarens fel eftersom: ”Jag har aldrig varit i så bra form.”

Nåväl, så kan det vara.

Men det som gör mig beklämd är Hamads resonemang om en flytt från Hoffenheim. Han berättar att han har haft anbud från ett tiotal klubbar men att han nobbat dem för att pengarna var för små och att lagen inte var tillräckligt  bra för hans förmåga.

En 25-årig spelare föredrar alltså att träna (och få lön) tillsammans med några andra som inte heller tillhör A-truppen i stället för att göra det han förmodligen tycker är det bästa han vet, spela fotboll i tävlingssammanhang.

Pengarna är viktigare är fotbollen.

Någon tia bör han ha sparat under sin proffstid och de löner han har erbjudits av de intresserade klubbarna lär inte ha varit några svältlöner.

Jag är ingen vän av den hysteri som nu finns kring AIK:s 17-årige fotbollstalang Alexander Isak.

Hysteri i alla dess former är för övrigt inget jag gillar. Låt mig dock först konstatera att Alexander är en jättetalang, i alla fall av vad jag sett på tv. Hans första mål mot IFK Norrköping i söndags var ett mål som skvallrade om en osedvanlig kapacitet. Att detta inte var en tillfällighet har man sett även tidigare.

Men …

Och här kommer min invändning. När TT skildrade Sveriges 3—0-vinst över Estland i kvalet till U 21-EM  noterade man i första meningen att Alexander Isak debuterade i landslaget. Mer än en tidning, eller sajt, gjorde rubrik på detta faktum.

I TT-referatet stod också:  Men i det främsta strålkastarljuset hamnade en bänkad spelare. AIK:s 17-årige stortalang Alexander Isak fick göra ett inhopp med kvarten kvar att spela. Isak ryktas vara på väg till flera europeiska storklubbar.

Jag såg matchen. Men vad presterade då denne talang? Jag tror att han rörde bollen högst fyra gånger och gjorde inga större avtryck i matchen. Och det kan man givetvis inte begära under ett så kort inhopp. Och likväl var det han som fick rubrikerna.

Det är det jag kallar hysteri.  Jag tycker faktiskt synd om Alexander Isak.

Han ersatte för övrigt lika gamle Joel Asoro, en målskytt utan att det uppmärksammades.

I det svenska laget var det många som var alldeles utmärkta, inte minst Norrköpingsfostrade Kristoffer Olsson. MFF:s försvarare Pa Konate var också mycket bra.

***

Såg i dag Malmö FF:s vd Niclas Carlnén med sedvanlig MFF-ödmjukhet konstatera:

-        Vi har den bästa fotbollsakademin i Sverige. Vi är bäst men har inte de bästa förutsättningarna.

Vilka är kriterierna för att utse sig själv till bäst i Sverige?

Ser till min glädje att ett beslut inom svensk fotboll är på gång  med innebörden att alla avbrutna matcher skall återupptas inom 24 timmar och inte avgöras vid skrivbordet.

Det är det minsta man kan begära i ett rättssamhälle. En tredje part skall inte drabbas. Som kan bli fallet (kunde blivit) i år i och med Malmö FF:s 3—0 mot IFK Göteborg efter det avbrutna 0—0-mötet i våras.

Nu verkar MFF få en tillräckligt stor marginal mot Norrköping, alternativt AIK, utan de två skrivbordspoängen.

En ”paragraf” oroar verkligen, den om att en röd förseelse (bangers, brand/rök på läktaren, överfall på spelare eller funktionär) skall innebära att matchen bryts direkt. De ansvariga skall därefter bestämma vilka åtgärder som skall vidtas, längre eller kortare paus, utrymma delar av eller alla läktarplatserna eller uppskjuta matchen till dagen efter.

Det kommer att skapa kaos. Speciellt regeln om brand och rök. Mats Enquist, generalsekreterare i Svensk Elitfotboll, poängterar att åskådarnas säkerhet och hälsa absolut inte får åsidosättas. Bevisligen tvingas ett antal personer efter varje bengalbränning söka vård.

Det är många matcher som är i farozonen under en säsong.

Och hur reagerar normalåskådaren med vetskapen om att risken ökar att matchen inte kommer att slutspelas inom planerad tid?

Tyvärr tror jag inte att bengalbränningen kommer att upphöra. Trots införandet av maskeringsförbud.

Vågar fotbollen verkligen ta beslutet att avbryta matcher, utrymma läktare, spela inför tomma åskådarplatser och spela klart en match på dagtid en dag mitt i veckan?

Jag tvivlar.

Men gläds åt viljan att poäng inte längre skall fördelas vid ett skrivbord.

En god vän och före detta kollega har kallat honom ”spaltockupanten”.

Det gäller naturligtvis Sydsvenskans krönikör och reporter Max Wiman. Han är i gång i stort varje dag, inte med en artikel/blogg/krönika utan ofta med ett par tre inlägg. Flitig är han minsann, Max Wiman.

Efter gårdagsmatchen Häcken—Malmö FF finns två krönikor, en någon timme efter slutsignalen kamouflerad som en blogg på nätet. Tidningskrönikan i dag var lite modifierad. Eftertänksamhet är ingen dum egenskap.  

Men i klickarnas och snabbhetens massmediavärld är detta inget som prioriteras. Trots ett läsarnas förtroende minskar radikalt.

Den tidiga bloggen avslutades efter en lång, lång harang om allt det fantastiska MFF-spelarna presterat med:

Det var som sagt en otroligt stark och stabil insats inte minst med tanke på förutsättningarna. Okej, även Häcken hade skador och avstängningar, men hade inte tappat så mycket offensiv kraft.

Kan bristen på kunskap om fotboll och om  Häcken bevisas bättre?

En offensiv kraft beror inte bara på spelarna på topp. Minst lika viktiga är mittfältarna. Saknade Paulinho, mestadels från sin vänsteryttermittfältsposition, gjorde i våras åtta mål på nio matcher. Nog sagt!

Så visst har Häcken tappat mycket offensiv kraft. Att påstå något annat tyder på okunnighet.

Men det var mest i defensiven Häckens skador gjorde sig påminda. Rasmus Lindgren var borta på grund av en hjärnskakning och under uppvärmningen försvann den andre innerbacken Emil Wahlström. Häcken fick snabbt precis före avspark omorganisera sitt försvar och också sitt spelsystem. De duktiga offensiva ytterbackarna Joel Andersson och Kari Arkivou fick nu inta platser som mera renodlade yttermittfältare.

Men detta undgick Max Wiman i sin ”analys”.

Så blir det förstås när kvantitet är viktigare än kvalitet.