En god vän och före detta kollega har kallat honom ”spaltockupanten”.

Det gäller naturligtvis Sydsvenskans krönikör och reporter Max Wiman. Han är i gång i stort varje dag, inte med en artikel/blogg/krönika utan ofta med ett par tre inlägg. Flitig är han minsann, Max Wiman.

Efter gårdagsmatchen Häcken—Malmö FF finns två krönikor, en någon timme efter slutsignalen kamouflerad som en blogg på nätet. Tidningskrönikan i dag var lite modifierad. Eftertänksamhet är ingen dum egenskap.  

Men i klickarnas och snabbhetens massmediavärld är detta inget som prioriteras. Trots ett läsarnas förtroende minskar radikalt.

Den tidiga bloggen avslutades efter en lång, lång harang om allt det fantastiska MFF-spelarna presterat med:

Det var som sagt en otroligt stark och stabil insats inte minst med tanke på förutsättningarna. Okej, även Häcken hade skador och avstängningar, men hade inte tappat så mycket offensiv kraft.

Kan bristen på kunskap om fotboll och om  Häcken bevisas bättre?

En offensiv kraft beror inte bara på spelarna på topp. Minst lika viktiga är mittfältarna. Saknade Paulinho, mestadels från sin vänsteryttermittfältsposition, gjorde i våras åtta mål på nio matcher. Nog sagt!

Så visst har Häcken tappat mycket offensiv kraft. Att påstå något annat tyder på okunnighet.

Men det var mest i defensiven Häckens skador gjorde sig påminda. Rasmus Lindgren var borta på grund av en hjärnskakning och under uppvärmningen försvann den andre innerbacken Emil Wahlström. Häcken fick snabbt precis före avspark omorganisera sitt försvar och också sitt spelsystem. De duktiga offensiva ytterbackarna Joel Andersson och Kari Arkivou fick nu inta platser som mera renodlade yttermittfältare.

Men detta undgick Max Wiman i sin ”analys”.

Så blir det förstås när kvantitet är viktigare än kvalitet.