Har just i Sydsvenskan läst en artikel om den förre MFF-aren Jiloan Hamad.

Den gjorde mig beklämd, och inte så lite heller.

Hamad finns nu i det hyfsade mittenlaget Hoffenheim i Bundesliga men är tydligen långt från ens en bänkplats. Naturligtvis är det tränarens fel, inte en stavelse om att den egna kapaciteten kanske inte räcker till. Det måste ju vara tränarens fel eftersom: ”Jag har aldrig varit i så bra form.”

Nåväl, så kan det vara.

Men det som gör mig beklämd är Hamads resonemang om en flytt från Hoffenheim. Han berättar att han har haft anbud från ett tiotal klubbar men att han nobbat dem för att pengarna var för små och att lagen inte var tillräckligt  bra för hans förmåga.

En 25-årig spelare föredrar alltså att träna (och få lön) tillsammans med några andra som inte heller tillhör A-truppen i stället för att göra det han förmodligen tycker är det bästa han vet, spela fotboll i tävlingssammanhang.

Pengarna är viktigare är fotbollen.

Någon tia bör han ha sparat under sin proffstid och de löner han har erbjudits av de intresserade klubbarna lär inte ha varit några svältlöner.