Åtta raka segrar snackar man inte bort.

Som nu Malmö FF:s inledning av årets allsvenska i fotboll.

Det tyder på skicklighet och marginaler, både tidsmässiga och vid en massa situationer runt om på plan. Utan att på något sätt förringa de 24 inspelade poängen har bollen hittills studsat den himmelsblå vägen.

I dagens 1—0-seger mot Halmstad var jag väldigt förvånad över MFF:s överlag usla passningstempo. Man tillät matchen igenom ett defensivt inriktat och skickligt HBK att få ett  kompakt försvar. Det kan inte ha kommit överraskande att HBK skulle försvara sig lågt.

MFF-tränaren Henrik Rydström ironiserade i sina kommentarer att HBK hade hela laget i egna målområdet. Må så vara, men det var det egna undermåliga passningstempot som tillät HBK att så länge och effektivt försvara sig. Hemmamålvakten Malkolm Nilsson-Säfqvist, en av seriens stabilaste, behövde faktiskt inte göra några svårare ingripanden. MFF:s avslut – förutom Patriot Sejdius segermål – tämligen harmlösa.

***

Discoverys rikliga besättning håller ojämn kvalitet. I dag var Johan Arneng expert i matchen HBK—MFF. Gång på gång berömde han MFF:s höga tempo. Var fick experten det ifrån? Till och med Rydström efterlyste i paus en bättre intensitet av sina spelare.

Johan Arneng tillhör inte mina favoriter.

***

Nästa MFF-match är Häcken hemma på söndag. På torsdag spelar Häcken final i cupen mot Mjällby. Ett tufft program för Häcken. Liksom för Mjällby, som på söndag möter Djurgården,

Vän av ordning har väl rätt att fråga varför dessa matcher inte flyttas till måndag,

För den sportsliga rättvisans skull.

Att se den handbollsklubb man följt under längst tid i livet utklassas i en SM-semifinal borde smärta mer än det gjorde.

Men som handbollsvän och allmän vän av kreativ idrott föredrar jag att reservationslöst hylla Sävehof efter 37—27 mot Ystads IF. Det var propaganda utöver det vanliga. Sällan – nej, aldrig -- har jag sett så många finesser och spektakulära aktioner i en match mellan två svenska lag. YIF-spelarna bidrog också med några rariteter. Det skall vi inte glömma!

Men det mesta förbleknade i jämförelse med färingen Elias Skipagötus alla konststycken.

Man kan aldrig med rättvisa jämföra olika tiders stjärnor. Idrotterna är under ständig utveckling. I den högsta svenska ligan har Kjell Jönsson, under 1950-talet utsedd till världens främste spelare, och Magnus Wislander, internationellt korad som 1900-talets främste manlige spelare, haft stora avgörande roller.

Elias Skipagötu har jämförts med dessa båda och andra storheter från olika epoker i svensk handbollshistoria. För mig är det en omöjlig jämförelse. Jag nöjer mig med att konstatera att Elias Skipagötu är den mest spektakuläre och mest sevärde lirare som spelat i den högsta svenska ligan.

Det som gör Sävehof extra svårt att neutralisera är att det finns fler skickliga spelare med en  bred repertoar. Lyckas man temporärt få stopp på Elias Skipagötu tar hans kusin Ola Mittun över men framför allt William Andersson-Moberg. På plan tillsammans ger Skipagötu och Andersson-Moberg alla försvar extra huvudbry.

***

Gårdagens semifinal mellan Hammarby och Kristianstad, 30—31, höll också hög klass med spänningen som en extra krydda med segermålet sekunder före slut.

Hade gärna sett en eller två förlängningar för att inte minst ge de många, entusiastiska åskådarna extra dramatiska minuter. Det hade de varit värda.

***

Vem är då guldfavorit?

Återkommer med mina funderingar inom kort.

Semifinalernas kvalitet har onekligen  stegrat intresset.

Lennart Samuelsson, Malmö är död. Han blev 83 år och sörjs närmast av många vänner inom svensk friidrott, Postens Kamratklubb i Malmö och Malmöavdelningen av Svensk Flyghistorisk Förening.

Lennart Samuelsson föddes i Eringsboda i Blekinge och som ung blev han medlem i Ka 2:s friidrottssektion i Karlskrona, där han mest ägnade sig åt medeldistanslöpning.

Som 18-åring flyttade ”Salle” till Malmö och blev brevbärare och stannade fram till sin pensionering inom Posten i olika funktioner inom distributionen.

I friidrott blev IK Pallas hans klubb. Åren kring 1960 var Pallas ”postarnas” förening när det gällde friidrott. Salle var aktiv på löparbanorna upp till 30-årsåldern och tillhörde skiktet under Skåneeliten på medeldistans, främst på 800 meter.

Men det är inte som aktiv han för alltid kommer att ha en viktig plats i såväl Pallas som i skånsk friidrotts historia.
I Pallas hade han under åren fram till mitten av 2010-talet olika funktioner i styrelsen. Under en period var han även tränare.

Men det var som tävlingsledare Salle blev ett välkänt namn inte bara i Malmö och Skåne utan även i utlandet, främst då i Danmark. Han introducerade Malmömilen, ett stadslopp i stan, där några av dåtidens världsstjärnor fanns på plats. Ett av Skånes mest klassiska terränglopp, Milbers, som löptes i Törringelund, försökte han blåsa liv i genom att förlägga loppet till Beijers park. Båda dessa lopp försvann dock från tävlingskalendern.

Men Lennarts idrottsliga livsverk består, Pallasspelen.

Från en anspråkslös tävling i den mörka Kombihallen på Stadionområdet 1982 via den då moderna inomhusarenan Atleticum 1992 utvecklades Pallasspelen till en av Sveriges största och mest välorganiserade inomhustävlingar. Upp mot 2 500 starter har noterats vissa år.

Att Pallaspelen blev så populär, inte minst hos de danska föreningarna, var till största delen Salles förtjänst. I 34 år var han noggrann tävlingsledare som såg till de aktivas bästa. Han avtackades hjärtligt av stora delar av Friidrottsverige vid tävlingarna 2016. Då pekade Salle inte utan berättigad stolthet på Pallasspelsrekorden. Listan visar på vilken klass det är och har varit på tävlingen, även i ett internationellt perspektiv.

Ett av kännetecken för hans ledarskap var att han såg till att funktionärerna hade det bra och tackades för sitt ideella arbete. Några veckor efter Pallasspelen inbjöds alla trogna funktionärer till en måltid, som avslutades med en av Salle komponerad, svår frågesport i ämnet friidrottshistorIa, ett av hans specialintressen, tillsammans med längdåkning på skidor.

Vid de samarrangemang,  som SM, European Masters Games och landskamper, som Malmöklubbarna gemensamt arrangerat, var Salle alltid en kunnig representant för IK Pallas.

2008 erhöll Salle Skånes Friidrottsförbunds plakett i guld, Årets ledare. Mycket välförtjänt.

Ett långt liv som framgångsrik och uppskattad idrottsledare är slut.

Genom Pallasspelen kommer Friidrottssverige länge att minnas Lennart Samuelsson.

Friidrottsvännerna genom

Heidemarie Petersson

Lennart Fahlback

Lars Johnsson

Magnus Månsson

Jag var i Uppsala under helgen.

Såg SM-finalerna för ungdomar och juniorer i basket, Final 4, och handboll, Final 8.

Och så turistade jag och gjorde ett besök i Uppsalas pampiga domkyrka.

Ungdomsidrott fascinerar mig, de tre finaldagarna var upplevelser och berikande på många sätt. Mest imponerad blev jag över Uppsalas möjlighet att kunna erbjuda två arenor som under samma tak kan arrangera två så stora turneringar.

Basketen med sina 40 finallag höll till i anrika Fyrishov med fyra hallar med varierad publikkapacitet men alltid välbesökta med mellan 200 (fullsatt) och 1 000 i stora A-hallen.

Men arena och publikintresse förbleknar i jämförelse med handbollen i IFU-arena. Här fanns fem planer, en A-hall med 2 500 sittplatser och ytterligare fyra planer med läktare för 500 personer plus ett stort antal ståplatser. A-hallen var fullsatt vid några matcher och vid det pass jag besökte var det trångt om saligheten på alla läktare.

Konceptet i IFU-arenan är oslagbart.

I Malmö arrangerades under tre år handbollsinalera förtjänstfullt med spel i de två hallarna i Baltiskan, två planer i Kombihallen, en i Isstadion och en i Atleticum. Ett ypperligt koncept men med tanke på Malmös taxa för hyra och för att ställa i ordning arenorna förstår jag att Malmö inte kan bli ett alternativ till IFU, som dessutom hade restaurang, kafé och andra faciliteter.

***

Av familjära skäl blev det mest basket. Ett guld, ett silver, två pris som Matchens lirare och en uttagning i All star team gjorde farfar stolt. Ibland är det väl tillåtet att skryta över sina barnbarn. Speciellt som de är ambitiösa i sitt idrottsutövande.

 ***

Handbollen och basketen är på ungdomssidan koncentrerade i regioner. Det märktes tydligen i finalspelet. Skåne och Göteborgsregionen dominerar i handboll. 29 klubbar hade finallag i Uppsala, Skåne hade sju, Göteborg nio och Storstockholm fem.

I basket var siffrorna Skåne två, Göteborg en och Stockholm elva.

Av handbollens 48 finallag var 14 skånska, 17 kom från Göteborgsområdet och åtta från Stockholmsregionen.

Av 40 finallag i basket hade Skåne fem (Eos tre och Malbas två), Göteborg (Högsbo) tre, Stockholm 23. Lägger man till Södertälje och Uppsala tillkommer ytterligare fem lag. Alltså 28 av 40 från Mälardalen.

Lite nördiga siffror – jag medger – men de antyder att dessa båda bollsporter på ungdomssidan och riksplanet har många vita fläckar att fylla. Givetvis har befolkningsunderlaget betydelse men vikten av ett rikt föreningsliv landet runt kan aldrig underskattas. Oavsett idrott.

***

I fjor utsåg jag Lödde Vikings till USM:s bästa förening baserad på poängberäkningen 8, 7, 6 osv.

Lödde lyckades inte förvara titeln men en femteplats är mer än godkänt. Det är verkligen inte illa av lite klubb från en liten ort och ett bevis för även de små med duktiga ledare kan nå konkurrera med de stora på ungdomssidan.

2023 års ställning:

1)      Önnered 26 p, 2) Lugi och Sävehof 23, 4) Alingsås 17, 5) Lödde 16, 6) Skånela och Skuru 15, 8) Ystads IF 12, 11) OV/Helsingborg och IFK Kristianstad 5, 18) Ankaret 3, 20) H 43 Lund 2.

Skånes medaljer

Lödde Vikings: Guld F 14

Ystads IF: Guld P 16.

Lugi: 2 silver, P 14 och P 16

***

I basket tog Malbas F 16 silver,

Fem omgångar är spelade i herrarnas fotbollsallsvenska.

25 återstår.

Synd bara att kampen om guldet redan är klart. Det fixar Malmö FF. Och spekulationerna om att MFF skall gå rent, det vill säga vinna alla matcher alternativt inte förlora någon, är i gång. Ja, någon krönikör funderade i dessa banor redan efter den fjärde vinsten.

Och eftersom det är experter i riksmedia och lokala storheter som uttalar sig finns det naturligtvis substans i uttalandena. Jonas Dahlquist, expert på Discovery+, påpekade också i går att Malmö redan nu tagit en klar ledning. Jodå, tre poäng och ett plusmål bättre än BK Häcken, menar han är en klar ledning. Med 75 poäng att spela om.

Och hur ofta har man inte hört och sett ordet ödesmatch. Med 25 omgångar kvar.

En allsvensk säsong är i sig så dramatisk att det inte efter några omgångar finns några ödesmatcher, givetvis mer eller mindre viktiga. Ödesmatch verkar så drastiskt.

Det finns nyanser i språket. Använd dem! Det inger förtroende. Troligen hos de flesta läsare/åhörare. I alla fall hos mig.

MFF:s start är givetvis alldeles utmärkt. Fem trepoängare pratar man inte bort. Men insatserna har totalt sett inte nått de euforiska höjder experter och inbitna anhängare vill påskina. De marginaler som alltid finns inom fotbollen har hittills varit MFF:s i stor utsträckning. Toucherna i duellspelet vid många av målen har studsat den blå vägen. Det är givetvis en styrka, men det kommer en dag, eller flera, då de avgörande marginalerna går åt andra hållet.

I min enkla fotbollsvärld tror jag på en spännande fortsättning i Allsvenskan. Är säker på att MFF både kommer att tappa poäng och till och med förlora någon match.

Men är tillsamman med BK Häcken den stora guldfavoriten.

***

Har sett några allsvenska dammatcher (med okej behållning) och då stött en expertkommentator vid namn Saga Fredriksson. Värre pratkvarn än henne har jag aldrig mött i dessa sammanhang.

Jag har definitivt inget emot kvinnor som kommentatorer – det får gärna vara en 100-procentig bemanning – men rent allmänt pratar de alldeles för mycket. Kurser i mikrofonteknik rekommenderas.

***

I mina elaka stunder – de finns – funderar jag över att föreslå IFK Göteborg i sin eventuella jakt på en ny tränare att kontakta Discoverys experter Irma Helin Zibanejad och Emelie Zaar Ölander. De har ju båda framfört sina åsikter om hur Blåvitt skall formera sina trupper.

Ibland blir det bara för mycket av eget tyckande.

***

Nu skall jag se Helsingborg mot Gais. Ett viktigt möte för HIF. Men ingen ödesmatch. Vid seger passerar HIF Trelleborgs FF och hamnar på kvalplats.

I tisdags i förra veckan besökte jag min förra arbetsplats, Sydsvenskans redaktion på Rådmansgatan.

Jag har förstås aldrig jobbat på Triangeln, mina 20 år som fast anställd tillbringade jag på Segevång.

Nåväl. Det var SDS:s Seniorklubb som inbjudit till ett möte, där chefredaktör Jonas Kanje var  både gäst och värd. Han visade oss runt i de tre våningsplanen, stiliga och moderna, som gav en trivsam miljö. Sydsvenskan är den särklassig största hyresgästen, men det finns ytterligare fem andra tidningars redaktioner på plats.

Jonas Kanje siade också om papperstidningarnas framtid. För oss som älskar att läsa en nytryckt tidning i sängen sju dagar i veckan ser framtiden dyster ut. Okej, jag är så gammal att jag slipper att enbart få mitt nyhetsbegär tillgodosetts digitalt. Men jag kan nog inte, enligt Jonas Kanje, få SDS sju dagar i veckan. Om jag, med lite tur, blir några år över de 90.

Då kommer förstås papperstidningarna inte att vara saknade av så många. Det är de äldre generationerna som är trogna sin papperstidning (generellt är det så), de under 40 föredrar andra läsalternativ än papper.

***

Jonas Kanje berörde också kort i sitt anförande förhållandet Sydsvenskan/Malmö FF. Enligt honom var åsikterna mellan för mycket och det rådande tillståndet 50/50.

Under fredag, lördag, söndag ökar antalet SDS-läsare, helgprenumerationerna har blivit en framgång.  Bra, innehållsrika och varierade artiklar kan vara en väg in till ett större intresse även under vardagarna.

Hur har då Sporten sett ut de tre senaste dagarna? Det finns elva artiklar producerade av journalister från Sydsvenskan och från samarbetspartners (inte TT). Jag har inte räknat matchreferaten.

Av dessa elva handlar nio om fotboll, sju av dem är MFF-relaterade, därav fem som handlar om dagens möte mot Hammarby.

De två resterande handlar om ishockey och Malmö Redhawks.

Ger detta en bild av vad Sydsvenskans läsare av sportsidorna vill ta del av? Titta på åldersstrukturen!

Jag menar att detta mitt urval mer visar på respektive journalists intressen än på läsekretsens.

Eller om man vill vara elak, om ledningens brist på kunskap om idrottsvärlden utanför fotbollen och ishockeyn,

Vore kanske ett tillfälle för Jonas Kanje att fundera över den där 50/50-inställningen.

Mycket har denna vecka handlat om hur Malmö FF hanterat Sergio Penas brottsliga handlingar.

Mina synpunkter för inte diskussionen vidare. Att händelsen inte stärker MFF:s varumärke måste väl alla vara överens om.

Det som irriterade mig allra mest var att vid spelarpresentationen var det Sergio Penas som fick de längsta applådera av MFF-anhängarna. Detta är vidimerat av en artikel i Sydsvenskan och av mig närstående, närvarande vänner. Dessa var lika förvånade och irriterade som jag.

Jag begär inte att man skulle buat ut peruanen, men en neutral tystnad hade varit en tydlig markering.

Det är ju ett verkligt allvarligt brott, som under olyckliga omständigheter kunnat få allvarliga konsekvenser.

Den svenska supporterkulturen applåderas från många håll. Jag håller med i många avseenden – uppslutningen för storklubbarna är fantastisk, min beundran av många konstnärliga tifos är stor – men det finns för många avarter för att jag reservationslöst skall ställa bakom supporterhyllningarna.

Bengalbränningarna, okvädningsorden mot domarteamen ger mig alltid en olustkänsla.

MFF-anhängarnas applåder för Sergio Pena gav mig samma känsla, de var onödiga och ovärdiga.

Jag har sett några ishockeymatcher på sistone.

Och haft behållning. Slutspelsmatcher och avgörande kval fascinerar. En del möten har dratt ut på tiden med avgöranden först i period 5.

I slutspelet har kvaliteten höjts, det är ju de bästa lagn som spelar. Det är skickliga idrottsmän som agerar. Inget snack om saken.

Men jag kommer inte att bli någon ishockeyfreak. Det är något som skaver i mitt sätt att se på lagbollsport. Marginaler finns alla sporter, det är en del av spänningen, men det är för mycket av den varan i ishockey.  Men smaken är olika.

Jag har dock full förståelse för det stora intresset. Det händer mycket i ett snabbt tempo med oftast någon forma av chans till mål vid varje anfall.

Det är inte underlig att varje slutspels- eller kvalmatch är slutsåld.  På avstånd i tv-fåtöljen verkar stämning och tryck vara på topp. Sånger och hejarop har gett en stimulerande ljudeffekt under hela matchtiden. Jag är säker på att atmosfären i hallarna lockar många extraåskådare.  Det är inte underligt att det är oftast är slutsålt.

***

Nu är det inte helt rättvist att jämföra med handbollen som också är inne i sina slutspel. Här är man bara slutförd kvartsfinalerna. Men – jag håller mig till herrsidan  -- de har definitivt inte blivit några publiksuccéer. I de betydligt minde hallarna har det varit betänkligt många  tomma bänkar.

Visst har några ungdomsklackar höjt stämningen men ”hela hallen” har inte varit engagerad på samma sätt som i hockey. Handbollens äldre publik är generellt tystlåten.

Förhoppningsvis höjs intresset och stämningen inför semifinalerna. På förhand kan en handbollvän inte önska sig något bättre än Kristianstad—Hammarby och Sävehof—Ystads IF.

Det är möten som borde ge nästintill fullsatta hallar.