Satt och förstrött surfade lite på nätet, en dålig vana jag har då och då.

Oftast går tid åt till som man kunde använt till nyttigare ting. Men okej ibland hittar man något intressant. Och ibland något som irriterar mig. Så jag lär fortsätta mitt kluvna surfande.

Häromdagen fann jag en artikel om att SVT för 13:e gången skall rösta fram Sveriges bästa idrottsstad/kommun.

Det är en tävling som inte uppmärksammas speciellt mycket, några snuttat på text-TV och en högtidlig prisutdelning sista dagen av sommarens SM-vecka. Kan väl låta trevligt som ett litet uppskattande jippo.

Men så såg jag meritlistan för de 39 städer som SVT-sporten tagit ut och ur vilken juryn, sportredaktionen på SVT och ett antal frivilligt anmälda personer från olika hörn av landet, och då blev jag, gamle man, irriterad. Skall någon utse och nominera något så pretentiöst som Sveriges bästa måste underlaget vara byggt på kunskap och noggrannhet.

Meritlistan är ett hastverk och en negligering av vissa idrotter.

Självklart har jag ingen kunskap om alla de olika kommunernas rika idrottsliv och lika lite om moderklubbar för de aktiva, som också tas med i de många och underliga beräkningarna.

Men det räcker att bara ögna igenom meritlista för att haja till. Och bli minst sagt irriterad, ja, nästan förbannad.

Det är en merit att deltaga med ett damlag i amerikansk fotboll i den enda liga som finns i landet med sex svenska lag. Samtidigt som Solna/AIK inte får tillgodogöra sig att man är Sveriges bästa herrklubb vid SM i brottning. Lika lite som Helsingborg får kredit för att deras brottartjejer är överlägsna i Sverige.

Och var finns Dalbys dubbla Europamästarinna i brottning på Lunds lista?

Helsingborg har på sin lista ett EM-guld i Brasiliansk JJ. Det är bara det att det togs i klassen Vitt bälte den lägsta graden, något av D/E-EM.

Handbolls- och fotbollsspelare verkar vara nominerade lite hipp som happ. Och med lite olika kriterier. Zlatan ger för sista gången poäng till Malmö. Andreas Palicka finns för övrigt på Lundalistan.

I friidrott kan man meritera sig för två kommuner, dels moderklubbens och dels den nuvarande. Men där är man inte heller konsekvent. Andreas Kramer har lämnat Sävedalen/Partille för Ullevi/Göteborg men är inte med på den sistnämndas lista.

Det finns fler exempel. I olika idrotter. Jag ha utan att ha botaniserat särskilt djupt hitta fler underligheter men det skulle föra för långt att redogöra för alla dem.

Det räcker att konstatera att detta är ett hafsigt arbete som gör tävling fullständigt ointressant.

Bättre måste man kunna begära av SVT.

Det är mycket fotboll nu, mest inhemsk för min del och då mestadels herrarnas allsvenska.

Som jag skrivit tidigare, igenkänningsfaktorn är viktig för mig. Det är också något speciellt att se unga spelares utveckling och följa dem i karriären.

Fem matcher i ett veckoslut är en normal (?) konsumtion.

Allsvenskan är inne i elfte omgången, 19 matcher återstår. För oss som är uppfödda med en 12-lagsallsvenska är det nästan en hel säsong. Likväl tjatar man i media om ödesmatcher hit och ödesmatcher dit. Visst har en del möten större betydelse än andra, som de mellan lag som förväntas ligga inom samma skikt när säsongen skall summeras. Men samtidigt är det bara första matchen av två, så chans till revansch finns bevisligen.

Därför blev jag mäkta irriterad när det pratglada paret Petra Svensson/Emelie Zaar Ölander gång på gång på gång upprepade vilken ödesmatch det var för AIK mot Kalmar. När AIK sent kvitterade menade de att krysset var en förlust för Solnalaget. Men med den trupp AIK för närvarande förfogar över, är en poäng mot KFF värdefull. AIK är bara sex poäng eller mindre bakom ett helt koppel konkurrenter. Med 19 matcher kvar.

Svensson/Zaar Ölander är inte ensamma om att skapa en överdriven dramatik kring matcherna. Allsvenskan är i sig så intressant i de olika skikten att det inte behövs några konstlade formuleringar för att öka spänningen.

Den stora panelen i Discovery var inne på ”ödesdramtiken” även efter 1—1 mellan Elfsborg och Djurgården. Men om nu Elfsborg vid vinst skaffat sig ett försprång på nio poäng gentemot Djurgården på elva omgångar, vad säger då att Stockholmslaget inte kan ta in lika många på 18 matcher? (DIF har en tidigarelagd match och vinst mot Häcken i bagaget)

Värdera orden rätt! Det ger förtroende.

***

Därför vill jag slippa ordet guldryck om Malmö FF vinner över Degerfors i kväll och återtar serieledningen.

Att producera en tv-sändning i friidrott är svårt.

Det begriper jag. Att på plats följa allt är ju bara det ibland omöjligt. Tv-producenten har många intressenter i olika länder vid de internationella tävlingarna att ta hänsyn till. Men de har även möjligheten att spela in och sända när det är lite stiltje i det ofta späckade programmet.

Allt detta till trots blir jag ofta irriterad när jag, som i går, följde Diamond League-galan från Florens. Mitt i ett spännande lopp fick man se en höjdhoppare klara en medioker höjd, men inte nog med det, hoppet repriserades två gånger och dessutom fick man se den aktives tekniksnack med sin tränare.

Under tiden hann löparna ett varv och jag bli rejält irriterad. Liknande incidenter händer i stort vi alla tävlingar.

***

Jag förstår inte SVT, som sänder ner en reporter för att intervjua några av de internationella segrarna. Frågorna och svaren är intetsägande och förutsägbara.

Tack och lov slapp man i går se en reporter sträcka fram en mikrofon till en tränare för att denne/a skall uttala sig i teknikaliteter som antingen är självklara eller obegripliga för gemene man.

***

I ansträngda budgetar begriper jag inte att tv-bolagen överbemannar sina studier med sju, åtta programledare, kommentatorer och experter av varierad kvalitet. Det gäller Discovery. CMore, Via Play och alla de andra.

Har bolagen så gott om pengar?

***

Oj, vad jag led med Andreas Almgren. Att få en chans att få deltaga i ett så meriterat startfält och dessutom hänga med i det tuffa tempot och så trilla på väg mot ett ypperligt svenskt rekord på 5 000 meter. Det sved länge under kvällen.

***

Lite positivt på slutet.

Smart av arrangören i Florens – har sett det tidigare – att med blinkande lampor på sargen visa hur långt Dibaba hade när hon satte sitt världsrekord och matchade dem mot KIpyegon vid dennes rekord i går,

Det gav en extra, spännande dimension åt loppet. Det tackar jag för och det förbättrade mitt humör.

Det har varit en riktig ”nördperiod”, en till två fotbollsmatcher per dag, följt av en inspelad SM-final i handboll.

Konfekten har varit varierad.

Scenerna på Tele2 var beklämmande. Händelsen skadar hela idrottsrörelsen. När så ledande spelare i AIK säger sig ha viss förståelse för det inträffade då blir man minst sagt förbluffad. Kan en match mellan två rivaliserade klubbar verkligen utlösa så kriminella känslor? Eller är det just kriminella personer som smiter in på arenorna i kamouflage av klubbtillhörighet? Tyvärr finns olagligheterna på de flesta arenor, om än, tack och lov, inte i samma utsträckning som på Tele2 i går.

Delar av min kärlek till idrotten fick sig en rejäl törn.Men jag återfick den några timmar sedan.

Handbollsfinalen för damer bjöd på positiv dramatik, Höör—Sävehof 25—26. Här satt supporters från de båda lagen bredvid varandra – förvisso endast 1 160 personer – och stöttade sina lag i positiv anda.

Damhandboll på landslagsnivå har längre varit en idrottslig njutning med sin snabbhet och sina delikatesser. Den inhemska serielunken har inte varit lika intressant. Kvalitetsskillnaden mellan lagen är för stor.

Men de båda finallagen visade att även möten mellan två svenska lag kan bjuda på stor underhållning. Låt vara att tempot ibland blev något högt. Det fanns perioder med många tekniska fel. Men matcher som de här fyra finalerna är utvecklande. Och underhållande.

Inte minst att få lyssna till Höörcoachen Ola Månssons under time out. Engagerat och sakligt och inte minst omväxlande ger han sina instruktioner. Ola, en personlighet att gilla.

Liksom den lilla klubben H 65 som år efter år kan konkurrera om ett SM-guld.

***

Så föll då förhoppningarna om att Malmö FF skulle gå rent i årets allsvenska. Ja, delvis föll de redan i och med krysset i förra veckan mot Häcken. Att himmelsblå anhängare har tron och förhoppningen att MFF skall kunna bli obesegrade i 30 matcher i följd må vara hänt. Men att journalister, både yrkesverksamma och före detta, i skrift torgför denna uppfattning efter tre, fyra omgångar är förvånansvärt. Det finns något som kallas trovärdighet. Inte så oväsentligt för en journalist.

Elfsborgs klara 3—0-vinst ger guldstriden liv i alla fall några omgångar till.

***

Malmö FF har en förmåga att sälja sina spelare för större summor än andra. Beundransvärt. 133 miljoner för Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt att jämföra med Elfsborgs 20 miljoner för Jacob Ondrejka till Belgien.

Vem ser denna enorma skillnad?

***

Lite mer AIK.

Solnaklubben har fler problem än med delar av sina fans. Efter de tunga tappen av tongivande spelare och dåliga ersättare plus en del viktiga spelare på skadelistan är faktum att den nuvarande truppen inte är bättre än tabellplaceringen visar.

Ansvaret ligger mer på sportchefen än på den ifrågasatte tränaren Andreas Brännström.

***

Några ord om VM i ishockey, som jag inte sett en enda match från.

Tyskland tvåa, Lettland trea. Även om det är B/C-lag från de större nationerna måste väl den svenska, besvikna, deprimerade expertisen glädja sig åt att världstoppen delvis blivit bredare?

***

Nu är det dags för sista nörddagen för den här perioden. Göteborgsderby i fotboll, BK Häcken—IFK Göteborg och sen den avgörande handbollsfinalen mellan IFK Kristianstad och Sävehof.

Vilken måndagskväll!

I de senaste omgångarna av fotbollens allsvenska har domarinsatserna ifrågasatts ovanligt mycket.

Ropen på VAR (videogranskning i efterhand) har skallat. Upprördheten har varit stor. Men många av de åberopade händelserna har inte varit granskningsbara enligt de regler som finns internationellt.

Hela VAR-diskussionen är komplicerad. Alla vill naturligtvis ha en rättvis och korrekt bedömning. Men med människan inblandad är det en omöjlighet. Det som är granskningsbart är faktiskt ganska begränsat och selektivt.

En tåspetsoffside uppe vid mittlinjen tittar videorummet på om det blir mål medan en svårbedömd frisparkssituation strax utanför straffområdet helt undgår kontroll. Liksom hörnor och inkast.

Jag läste i en statistiksammanfattning från slutspelet från VM 2018 i Ryssland av 169 mål kom 73 i ”öppet spel”. 96 alltså efter fasta situationer, därav 22 efter straffar. Låter väldigt mycket. Har ett svagt minne att jag sett att 48 procent av målen i detta VM kom efter en fast situation.

Oavsett det exakta procentantalet är siffran hög. Är det då rimligt att alla dessa, kanske avgörande, domarbeslut skall undgå extra granskning?

Ur rättviseperspektivet: Nej!

Men det är orimligt att VAR träder in i alla dessa svårbedömda fall av tidsmässiga skäl.

Så min slutsats är att VAR med nuvarande regler totalt sett över en hel säsong inte ger en rättvisare fotboll.

Men gärna målkamera.

***

I mina försök att sätta mig in i VAR-reglerna såg jag att videorummet inte får gå in vid ett  ”vanligt” gult kort. Men väl om man bedömer att det kan vara direkt rött.

Jag ber därför Rune S Pehrsson om ursäkt då jag kommenterade att Anders Christiansens fula stämpling mot Häckens Samuel Gustafson inte var granskningsbar. Enligt reglerna var den. Därmed inte sagt att det blivit utvisning.

En annan lärdom: Vid en risk för ett andra gult kort och därmed utvisning skall VAR träda in.

Bra att veta när man ser internationella matcher.

***

Såg en utredning om att införa VAR i Allsvenskan skulle innebära 50 till 60 000 kronor per match, det vill säga miljonen per säsong. Mycket pengar i sig men i de flesta klubbars budget en bagatell.

Ekonomin kan inte vara något hinder om man verkligen vill införa VAR.

Det är inte lätt för en åldrande man att hänga med i fotbolldiskussionerna.

Nya ord och begrepp dyker upp, som nu expected goals och soft penality. Jodå, jag förstår ordens betydelse men egentligen inte vad de innebär.

Domarna kom blickpunkten i den senaste omgången i herrarnas allsvenska. Deras svåra jobb skall nu ha ytterligare en parameter att ta hänsyn till. De skall även ta i beaktande hur spelförande lagen är. Det menar nämligen Malmö FF:s tränare Henrik Rydström i ett citat i måndagens Sydsvenska och även på tidningens site.

”Vi får sex frisparkar på 90 minuter. Det är sjukt när vi är spelförande.”

SDS redovisade statistik visade på fyra MFF-frisparkar,  så ”orättvisan” var än större.

Vad menar karln egentligen?  Allt Rydström gör och säger i dessa dagar är ju oomtvistligt. I alla fall enligt Malmömedia.

Jag hänger i alla fall inte med. Vad innebär att vara spelförande?  Är det att ha större bollinnehav i ett långsamt tempo långt från motståndarmålet? Tveksamt, eller?

Det är ett spel som inte heller utsätter motståndarnas försvar för stora svårigheter och skickliga spelare kan lätt avvärja farligheterna utan att använda förbjudna metoder.

Så kan man tolka statistiken.

Och Henrik Rydströms uttalande som ett dåligt försvarstal för de två förlorade poängen mot BK Häcken.

Nu har svurit i MFF-land.

***

Tack vare att Häcken spräckte MFF:s segersvit och Elfsborgs vinst över Norrköping i går lever den allsvenska guldstriden. I alla fall tills på söndag, då Elfsborg gästas av ett MFF med Anders Christiansen. När man nu pratar om domarinsatser och marginaler är bedömningen av danskens vårdslösa stämpling av Samuel Gustafson den mest kontroversiella och avgörande. Ett rött kort hade haft inverkan på två toppmatcher.

Större än att domarna skall ta hänsyn till vilket lag som bedöms vara mer spelförande.

Jonas Kanje, Sydsvenskans chefredaktör, ägnar sin söndagskrönika åt relationen mellan tidningen och Malmö FF.

Jag är fullt enig med honom att MFF är regionens främsta idrottsförening och värd stor uppmärksamhet. Att diskussionen blivit aktuell beror givetvis på att nuvarande aktuella allsvenska framgångarna för herrlaget. Jag tillhör dem som läser allt. Och det är mycket. Men samtidigt saknar jag mycket. Den samlade idrotten utanför MFF är ju totalt oerhört mycket större.

Kranje skriver:

Vår absolut starkaste lojalitet känner vi till er som läsare.

Är det sant? Var finns lojaliteten till dem som har andra fotbollsfavoriter än MFF och till dem som har andra idrotter än fotboll som huvudintresse?

 I min enfald inbillade jag mig att en av SDS:s uppgifter är att skildra det allmänna hälsoklimatet i regionens idrottsvärld. Infallsvinklingarna finns.

***

I dagens Sydsvenska saknade jag text från första SM-finalen för herrar i handboll mellan IFK Kristianstad och Sävehof, 29—34. Förvisso bara första matchen, och förvisso tillhör Kristianstad inte den region som tidningen närmarkerar.

Men handbollen är stor bland tidningens läsare. Det är jag övertygad om. Nu fick man nöja sig med ett citat, där en av planens giganter Elias Skipagötu berömde segerorganisatören målvakten Simon Möller.

***

Det var en bra match. När spelet flyter för Sävehof är det hög idrottslig konst. Tyckte dock det var underligt att Sävehof med knappt men klart grepp om händelserna började spela 7 mot 6. Det var inte alls lyckat och det gav en öppning för Kristianstad med tre mål i öppen bur.

Matchen visade att Sävehofs bredd är bättre. Men att man denna gång var beroende av sin storspelande målvakt Simon Möller. Trots den tuffa konkurrensen på målvaktssidan måste Möller vara en konkurrent om en plats i kommande landslag. Även i ett mästerskap.

***

Åter till tidningsbevakningen av SM-finalen. Det är bara att konstatera att matcherna ligger tidsmässigt fel. Den allsvenska fotbollen och hockey-VM puttar man inte bort från ett trångt utrymme. Samtidigt sänder tidningarna sina profilerade medarbetare till andra uppdrag.

Aftonbladets Johan Flinck, riksmedias flitigaste och kunnigaste handbollsexpert, var inte på matchen.

AB bevakade finalen via CMore och vi som också följde matchen i tv fick ingen ny information.

Handbollen har ingen prioriterad plats i massmedia.

En intensiv period väntar för oss med ”nördintresse” för inhemsk fotboll och handboll.

Kanske tur att mitt intresse för hockey-VM är begränsat. Känner knappt igen en enda svensk spelare.

Det är en fördel att man i det moderna mediasamhället har möjlighet att spela in matcher och till och med med lite fördröjning se matcher från start. För kollisionerna i tv-tablåerna blir många. I tidningsvärlden lär handbollens SM-finaler komma i kläm. Ja, inte i Kristianstad och Höör (Skånskan och alerta Skånesport.se) förstås. I min tidning, Sydsvenskan, har semifinalerna trots det skånka inslaget inte ens haft fullständiga facit.

***

Redan om några timmar är det dags för en högtid, herrarnas cupfinal mellan Mjällby och Häcken. Till tv-fåtöljen går jag med blandade känslor. Jag håller i de flesta idrottsliga sammanhang på den lille. I så fall vore ju Mjällby det givna valet.

Men sedan jag 2011 hörde Häckens Dennis Andersson berätta om sin klubb och Gothia cup har jag som medlem stöttar BK Häcken. Så var det sagt. Hisingeklubben var ju då den lille och ofta sedd över axeln. Ur min synvinkel har klubbens sympatiska framtoning inte förändrats trots de senaste årens framgångar.

Och eftersom en min närstående har Kalmar FF som favoritklubb kommer jag att hålla tummarna för Häcken. En vinst för Göteborgslaget innebär att KFF får spela i Europa under sommaren.

Men jag kommer inte att deppa vid Mjällbyvinst. Inte minst för min gode vän Steffs skull, inbiten Mjällbyanhängare.

En önskan har jag dock: Ingen förlängning. Båda finallagen spelar nämligen redan på söndag, MFF—Häcken, Djurgården—Mjällby.

Vid nästa veckoslut skall det spelas en allsvensk omgång till. Hård belastning för finalalegen.

***

Och under denna period skall det spelas kanske tio SM-finaler i handboll.

Nu tror jag inte det blir tio matcher. Sävehofs damer är i skarpt läge för starka för H 65 Höör, som inte får favören att spela på hemmabanan. Den håller inte måttet för finalspel. Ersättningsarena blir Eslöv.

Men hur gärna hade jag inte unnat lagkaptenen i Höör, Tilda Winberg, att få lyfta SM-bucklan. Jag har sällan eller aldrig sett en mera lojal spelare än Tilda, som klarar av olika roller utmärkt och som haft en lysande utveckling.

Tilda Winberg är min favoritspelare i damernas liga.

Tips: 3—0 till Sävehof.

***

Svårare är det på herrsidan.

IFK Krististansstad vann grundserien klart, segrade också i Svenska cupen.

I grundserien blev det kryss i Partille, vinst för Sävehof i Kristianstad, enda hemmaförlusten i serien för IFK. I inget av dessa möten var Elias Skipagötu, slutspelets kung, med. Sävehofs trupp var under stora delar av säsongen sargat av skador. Nu är den intakt.

Det talas om Kristianstads fina bredd. Jag håller inte med. Tränaren Stian Tönnesen använder den i så fall inte. Precis som under HK Malmötiden litar han på förvånansvärt få spelare.

I mina ögon är Sävehofs trupp betydligt bredare. Och tränaren Michael Apelgren har gett fler spelare förtroende och matchvana.

Kristianstad lär ha större tyngd, men också trögare fötter. Det kommer motståndarna kvickare fötter att utnyttja i båda ändarna av planen.

Målvaktsspelet är som alltid oerhört betydelsefullt. Kristianstads Espen Kristensen har sina toppar, höga sådana, men Sävehofs Simon Möller är i sina inspirerade ögonblick – och de är många – minst lika bra och hans standard är jämnare.

Publikmässigt har Kristianstad ett övertag.

Men Sävehof är ett bättre lag.

Och så har man Elias Skipahgötu. Och William Andersson-Moberg och Oli Mittun, inte att förglömma.
I denna position som spelmotor är Matis Helt Jepsen för ensam. Hans form har dock varit strålande på sistone.

Tips: 3—1 till Sävehof.

***

En önskan: Att CMore låter Patrik Westberg och Charlie Sjöstrand ha hand om alla finalerna. Känsla, humor och kunnighet ger en extra krydda åt sändningarna.