”Vi har beslutat oss för att ta ansvar – på våra villkor – för hur pyrotekniken används på arenorna. Vi gör det för att fortsatt kunna leverera arrangemang i europeisk toppklass, men också för att manifestera att det är vi, och inte till exempel polisen eller politiker, som formar de svenska läktarna”.

Det var uppmuntrande att öppna morgontidningen och få läsa rubriken:

Ultrasgrupper i upprop: Sluta kasta pyroteknik.

Hoppfullt för oss som hatar alla fördröjda fotbollsmatcher. Men så läste jag vidare och fann då att supportergrupperna bara lovade att inte kasta mot personal och rivaliserande grupper.

Alltid något, förstås.

Men pyrotekniken skall fortfarande användas för att höja stämningen. Och det innebär i sin tur givetvis lika många irriterande avbrott som tidigare.

Det mest uppseendeväckande är att ultrasgruppringarna i den ovan citerade ingressen skriver att det är VI och inte polis och politiker som formar de svenska läktarna.

Svensk lag skall i deras mening alltså inte råda på en fotbollsarena.

I min värld låter det helt absurt. Den samlande svenska fotbollen måste ta ett samlat avstånd mot denna radikalisering av vissa delar av läktarkultuturen.

Ser med spänning fram mot kommentarer från, politiker,förbund, klubbar och ledande krönikörer.

Läste att Johan Flinck, handbolsskribenten på Aftonbladet, rankat landets 20 främsta tonåringar på herrsidan.

En sån här listan är naturligtvis subjektiv, men är det någon som kan göra en sådan rankning med förtroende så är det Flincken, en journalist det är ett måste att läsa, om man önskar följa med i handbollssvängen. Och det vill man ju.

Anmärkningsvärt på listan är att fyra av de 20 har H 43 Lund som moderklubb, en genom alla tider en av Sveriges främsta talangutvecklare.

De fyra är

 2) Nikola Roganovic, Guif

 6) Mattias Söderberg, Lugi

13) Oskar Arnell, mv, Lugi

14) Felix Montebovi, IFK Ystad

Men tittar man sig runt om i handbollsvärlden finns det H 43-fostrade spelare på många elitnivåer. Vi kan väl börja med Andreas Palicka och följa upp med utlandsproffsen Alfred Jönsson Isak Persson.

I dagens Lugitrupp finns förutom Mattias Söderberg och Oskar Arnell ytterligare fem spelare: Adam Wennerholm, Adrian Hesslekrans, Assar Kammenhed, Axel Andersson och Victor Hedberg (mv).

I Guif spelar också målvakten Marko Roganovic och Pavle Karacic.

HK Malmö har Handbollsligans främste straffräddare i Ebbe Håkansson och även Arvid Johansson.

Önnereds speldirigent Hugo Forsberg har ett förflutet i H 43:s ungdomsled.

Oskar Johansson är utlånad till IFK Karlskrona.

Rasmus Nilsson, licensierad för IFK Ystad, tar av personliga skäl ett sabbatsår från handbollen.

Listan gör inga anspråk på att vara komplett, men visar på H 43:s gedigna ungdomsverksamhet. Lägg märke till antalet målvakter som finns bland namnen ovan.

***

I och med konkursdegraderingen 2014 hamnade H 43 seniorlag i division 4, nivå 6, och det är ingen miljö som lockar och inspirerar de främsta talangerna.  Att de flyttar på sig är en naturlig del i den moderna idrottsvärlden, inte bara handbollens.

Försvunnen är den tid då en skolklass, som i H 43:s fall, höll samman och under många år och 1956 kvalificerade sig till högsta serien.

Nostalgi, visst, men idrottsromantik är aldrig fel.

***

Nu leder H 43:s herrar obesegrade division 2 och lär nästa säsong spela på nivå 3. Då blir det lättare att behålla talangerna.

Damerna ligger på kvalplats till division 1.

Så säsongen 2023/24 kan bli det första steget mot högre nivåer för H 43, som har en hög placering i mitt handbollshjärta. Det var få klubbar man kände sig så väl mottagen som journalist som vid besöken i Lund.

***

Johan Flinck rankingartikel har gett uppmärksamhet på sociala medier. Den är H 43 värd.

510 åskådare på en juniormatch i handboll.

Var kan det ske, om inte i Ystad. När YIF och IFK i helgen möttes i Steg 3 i USM hade så många sökt sig till Ystad Arena för att se gruppfinalen i detta heta derby.

IFK vann med 29—26 men även YIF avancerade till Steg 4, där 20 lag skall bli åtta till finalerna framåt vårkanten.

Att läsa en laguppställning från ungdomshandbollen i Ystad visar alltid på den tradition som råder i stan. I YIF fanns Melvin Seifert, 8 mål (son till Sebastian) och Colin Tönnesen, 9 mål (son till Stian och barnbarn till Basti Rasmussen) och i IFK var Fredrik Petersens son Melvin med sina 5 mål en av de mera framträdande. Jag hittade även en Kleman, ett gott namn i Ystad, och bland de mera ”vanliga” namnen fanns förmodligen fler släkt- och familjeanknytningar.

Ystads ständiga leverantör av elitspelare beror givetvis på tradition, brist på konkurrens från andra bollsporter men som en betydelsefull del ligger att klubbarna oftast har välkvalificerade tränare i ungdomsleden.

I helgeni helgen coachades IFK av internationellt meriterande spelaren Fredrik Petersen och YIF av mångårige elittränaren Jan ”Proppen” Karlsson.

Det är ingen tillfällighet att Ystad, när pojkarnas Steg 4 i tre åldra skall spelas har sex lag kvar på pojksidan, YIF fyra och IFK 2.

***

Även i övrigt gick det bra för Skåne.

HK Malmö, Lödde Vikings, OV Helsingborg och IFK Kristianstad vann sina grupper, Lugi avancerade som tvåa efter Lödde och Vinslöv som tvåa efter OV.

Åtta lag av 20 visar på en bra skånsk återväxt.

***

14-årsflickorna hade också sitt Steg 3 i helgen. Nu återstår 40 lag. I denna åldersgrupp är handbollen generös. Lagen skall få många, utvecklande matcher mot jämbördigt motstånd. I kommande steg blir gallringen dock stor, 40 skall bli 8.

Genom spel i en A-grupp tog sig två Lugilag, Ystads IF, IFK Malmö, Åhus, HK Kristianstad, Ankaret och Lödde vidare.

I en B-grupp, i ett uppsamlingsheat om ni vill, vann OV och Staffanstorp och därför finns tio Skånelag bland de 40 i nästa omgångs A-grupper.

I mitt inlägg om den danska dominansen i friidrottens Pallasspel koncentrade jag mig kanske för mycket på numerären.

Men de danska aktiva presterade också riktigt bra resultat. Ida Beiter Bomme satte till och med ett Pallasspelsrekord på 60 meter häck. I finalen nådde hon 8,22, efter att i försöket tangerat det förra rekordet, 8,23. Det var från år 2000 och sattes då av Susanna Kallur. Så det var inget ”skitrekord” vilket som helst.

I loppet deltog sju danskor och en tjej från Kalmar.

***

Ibland förklarar ansvariga ledare och tränare från skånska föreningar att konkurrensen här nere söderöver är för klen och att man därför föredrar tävlingar någon annanstans. Resonemanget gäller inte enbart Pallasspelen utan rent generellt, inne som ute.

Följden blir naturligtvis urholkade startfält med minskad inspiration. Ännu håller Pallasspelen så hög standard att tävlingen borde vara utvecklande för den skånska eliten. Det anser i alla fall jag.

Jag har en känsla av att skånsk friidrott inte drar åt samma håll. Man hjälper inte varandra. Exemplen är många under de senaste åren.

Danskarna räddar inomhustävlingarna i Malmö. De tyska ungdomarna, för att ta ett annat exempel, den största utomhustävlingen Öresundsspelen.

Skall det behöva vara så i ett distrikt med drygt 1,3 miljoner innevånare?

***

(Tack Göran Mörkeberg för din info om Ida Beiter Bomme, som gav inspiration till detta inlägg.)

Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.

Det väckte ett speciellt minne.  Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.

Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.

Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:

-         Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.

Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.

Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.

***

Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.

Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:

-         Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?

Jag tackade inte nej.

Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare  femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.

Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.

Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.

***

Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.

Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.

Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.

Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.

Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.