Jag såg dokumentären om Gunde Svan i går.

Det väckte ett speciellt minne.  Jag har nämligen fått ett pris av honom. Nej, nej, inte i skidåkning. Men i att tippa skidåkning.

Det var i Val di Fiemme i Italien och VM där 1991. Det var på den tiden Sydsvenskan hade resurser att ha utsända medarbetare på VM och EM av alla de slag. Bland de svenska journalisterna – vi var många, varje liten tidning i distrikt med skidåkare var representerad – hade man utlyst en tävling där man skulle tippa rangordningen på de tio främsta på inledningssträckan tremilen. Med den tur som alla nybörjare lär ha, vann jag tipset. Den svenska presskonferensen inleddes med att guldmedaljören Gunde Svan delade ut tipsvinsten.

Han stod framför den samlade, för honom välkända, presskåren, tittade upp, skrattade lite ironiskt och sa:

-         Jag känner er alla från många år utom en och så kommer det en okänd skåning och kan mer om skidor än ni.

Så räckte han fram vinsten, cirka 800 kronor, till en stolt medarbetare från Sydsvenskan.

Det var ett kärt minne som dök i tv-fåtöljen går.

***

Torgny Mogren var en annan person i dokumentären. Honom gjorde jag en intervju med i Val di Fiemme. Fick faktiskt en pratstund ensam med honom, en av de mest sympatiska världsstjärnor jag mött. Vi sågs också i OS i Les Saisies 1992, men jag har aldrig inbillat mig att jag gjort något bestående intryck på honom.

Men inför VM i Falun 1993 var jag ute i det nästan snöfria Lugnet för att försöka få lite miljöskildring, kom Torgny Mogren skidandes på det minimala spåret, stannade till och utbrast:

-         Fy fan va trist. Vill Sydsvenskan ha en specialintervju?

Jag tackade inte nej.

Cirka två veckor senare vann han inför cirka 100 000 dånade åskådare  femmilen. Den upplevelsen är en av de största jag varit med om, idrottsligt.

Min historia med Torgny Mogren och Falun slutar inte här. Efter all uppståndelse efter guldet och allt som måste skrivas tvingades jag stanna en natt till på Grand i Falun. Bad om att få samma rum som jag bott i under 14 dagar. Men det gick inte. Det var inbokat till världsmästare Mogren.

Han var mer värd än jag att vila i den sköna sängen. Han hade jobbat hårdare än jag.

***

Även Thomas Wassberg har jag mött och sett en helt annan sida av än den vi kanske lärt oss.

Det var vid SM-veckan 1993 i Ö-vik. Snöbrist I Borås hade gjort att tävlingarna flyttats. Men det hindrade inte Sydsvenskan att sända upp en reporter så långt norrut för att förbereda sig inför kommande VM.

Jag måste ha varit den ende sportjournalist från SDS som bevakat en SM-vecka så långt norrut.

Jag fick till och med stanna en dag extra för att rapportera om Modo—Rögle i hockey.

Nåväl, Wassberg, då? Jo, Thommy Nyhlén från Bildbyrån och jag skulle göra ett reportage om den förhoppningsvis kommande stjärnan Henrik Forsberg, Magdalena Wallins blivande man. Av någon anledning fanns Thomas Wassberg i samma förläggning och efter en fika skulle Thommy ta några foton av Henrik. Då sprang Wassberg runt i placerade ut mer eller mindre lämpliga attribut bakom Forsberg, pojkaktigt kluckande av skratt. Så ”glyttigt” kunde en då 37-årig före detta världsstjärna uppträda.