EM i friidrott är slut, en fantastisk vecka för en älskare av speciellt denna idrott.

I en slutsummering kretsar mycket kring medaljerna. Så ser elitidrotten ut. Jag förstår besvikelsen över en fjärdeplats för den enskilde aktive. Men i ett vidare perspektiv mår svensk friidrott bättre av fem fjärdeplatser än om dessa skulle bytas ut mot ett brons.

Det finns en poängberäkning, där guld ger 8 åtta poäng, silver sju och så vidare. På denna lista kom Sverige tia med 12 topp 8-placeringar, inkluderat gångaren Perseus Karlströms sju silverpoäng. Av de befolkningsmässiga likvärdiga nationerna, de kring tio miljoner, är det bara Schweiz, som är bättre, 69 mot 60.

Det nordiska hjärtat gläds åt Norges 57 poäng och Finlands 43 och deras sex respektive fyra medaljer. Våra grannar bättre när man summer medaljer, Sverige bättre på djupet. Men befolkningsmässigt har vi en klar fördel gentemot våra nordiska konkurrenter. Det skall inte förtigas.

Men München-EM 2022 var ett bra mästerskap för Norden. Glöm inte ett danskt brons på 200 meter för damer!

***

Före varje mästerskap irriteras jag över att Aftonbladets friidrottsskribent haussar upp de svenska medaljförhoppningarna till det nästan orimliga. När orealistiska, okunniga tipsen inte infrias kommer fiaskostämpeln fram. Inte på hans tips, inte. Utan på den svenska insatsen.

Trovärdigt? Inte i min värld.

Sverige var några decimeter där och där och någon tiondel där inte långt från att utöka medaljskörden. Bredd är inget som attraherar AB:s friidrottsbevakare. Men om det blir förluster i kommande Finnkamper kommer den bristande svenska bredden att kritiseras. Var så säkra!

***

Som älskare av Finnkampen gladdes jag över de att Finland gjorde sitt bästa mästerskap på mången god dag. Båda länderna behöver ovissa landskamper. Jag minns de många dystra åren när Finland varje år utklassade Sverige. 2000-talet är annorlunda. Sen 2012, under de senaste tio åren, har Finland bara vunnit en herrmatch och två dammatcher. Det har märkts på det finländska intresset, publiken har svikit rejält. Både ekonomiskt och idrottsligt behövs ovissa Finnkamper. Att komma med i lager är en sporre för dem som har en lång väg till de internationella mästerskapen. Det gynnar den viktiga bredden.

Jag skall åka till Helsingfors första helgen i september, första gången som enbart åskådare. Jag kan kanske till och med acceptera svenska förluster. Finland behöver fler injektioner (missförstå nu inte!) för att åter bli den stornation inom friidrotten man varit.

***

Friidrott är svårt att tv-mässigt överblicka. Producenterna har det inte lätt. Men alla repriser och bilder på coacher som pratar med sina aktiva gör mig minst sagt förbannad.

Och de svenska intervjuarna Marie Lehmann och Lotta Fahlberg misslyckades lika kapitalt som vid VM för en månad senast. Intetsägande frågor med givna svar. Faktiskt många gånger pinsamt.

Dramatiken finns i tävlandet. Det måste komma före intervjuer. Hur många var det inte som ville se Storbritanniens damers överväxling på 4x100 meter i stället för en samtida intervju med förbundskapten Kajsa Bergqvist med upprepade svar på upprepade frågor?

I övrigt skötte sig tv-teamet bra, även om det stundtals blev för mycket tekniksnack från Alhaji Jengs sida.

.