I den sydöstra foajén i Baltiska hallen i Malmö finns en tavla, egentligen tre, där Skånes alla guldmedaljörer i OS, VM och EM har förärats en platta med sitt namn, klubb och idrottsgren.

Det är Idrottsmuseets Vänner som tog initiativet till att på detta sätt hedra de stora stjärnorna inom den skånska idrotten.

Framgångarna har genom åren varit många och det tilldelade utrymmet räcker inte till. Efter nyår kommer tavlorna få en ny plats och då kommer tavlorna att kompletteras med alla vinnare för 2020, 2021 och 2022.

Det gäller att vara framsynt. De skånska idrottarna är framgångsrika på de internationella arenorna. I en mer växande idrottsfamilj blir idrotterna fler och fler. Det syns tydligt på mästarlistorna.

2022 var något av ett rekordår.

I VM tio guld av sju aktiva.

I EM nio guld, fördelade på 18 aktiva plus ett lag.

Världsmästare

Innebandy                        

Linus Malmström, FC Helsingborg

Linus Nordgren, FC Helsingborg

Kustrodd, dubbel

Dennis Gunnarsson, Höganäs RF

Ridsport banhoppning, lag                    

Peder Fredricson, Österlens RK                                    

Jens Fredricson, Flyinge RK

Skyttesport

Emil Martinsson, Osby JSK

Viltmål 10 m regelbundna lopp

Viltmål 10 m regelbundna lopp, lag

Viltmål 50 m blandat lopp

Viltmål 10 m blandat lopp, lag

Thaiboxning

Angela Mamic, Öresund Muay Thai, Malmö

Europamästare

Biljard, 3-vallars carambole, lag

Torbjörn Blomdahl, BK Borgen, Helsingborg                                     

Michael Nilsson, Staffanstorps BC

Bowling

Anna Andersson, Spader Dam, Helsingborg

Singel           

3-mannalag

Anna Andersson, Spader Dam, Helsingborg, Cajsa Wegner, BK 59, Hässleholm, Jenny Wegner, BK 59, Hässleholm

Brottning

Jonna Malmgren, Dalby BK

Gymnastik, trupp

Emma Apell, Madeleine Ingermansson, Titilyo Mossberg, GK Motus Salto, Malmö

Hilda Carlsson, Ida Ardemalm, GK Engelholmsgymnasterna                                              

Handboll

Isak Persson, Lugi

Ishockey

Rögle BK, Ängelholm

Kanot, maraton                

Johanna Johanson, Lödde KK

Simning

Louise Hansson, Helsingborgs S

100 meter fjäril

4x100 meter medley

Louise Hansson, Sofie Hansson, Hanna Rosvall, Helsingborgs S

Lite kuriosa

Jonas Persson blev 1990 världsmästare i handboll, i år blev sonen Isak Europamästare

Flesta far/son-meriterna har Lennart och Torbjörn Blomdahl som tillsammans har cirka 40 guld i EM och VM.

Emil Andersson/Martinsson är uppe i över 20 guld i EM- och VM-sammanhang.

(Jag har inte exakt tillgång till meriterna för denna trio 2020 och 2021 och att Idrottsboken inte utkommer längre. Finns kanske anledning att återkomma.

Geografiskt är årets mästarlista intressant.  Nordvästskåne dominerar.

Samtidigt speglar insatserna i EM och VM inte regionens hela idrottsstyrka.

(Denna artikel finns publicerad på Manssonsport.boggplatsen.se och på IMV:s hemsida).

.

Som friidrottsvän blir man avundsjuk på simningen.

Och inte mints fundersam.

Varför är ett SM i simning så mycket större än ett i friidrott?

Simning och friidrott (och då tänker jag i detta fall på löpning) är ju två besläktade sporter, det gäller att ta sig så snabbt som möjligt på land respektive vatten. För att nå SM-elit måste det till nästan daglig träning året runt. I många år.

Men granskar man ett SM i de båda idrotterna är deltagarantalet i simning så oerhört mycket större än i banlöpning. När simmarna förra helgen hade sina kortbanemästerskap fanns det, det gällde båda könen, allt från 25 till över 60 aktiva på startpallarna.

Vid SM i år i friidrott pendlade antalet starter mellan fem och 25, med endast två distanser över 20 deltagare.

I stafetterna/lagkapperna är siffrorna än mer överlägsna i simningens favör.

Ett exempel

Simningen 4x200 meter fritt, herrseniorer 21, damseniorer 17.

Herrjuniorer 17, damjuniorer 24.

Friidrott 4x800 meter, herrseniorer 5, damseniorer 4

Herrjuniorer 3x800 meter (M och K 19, samma åldersgräns som i simning) 6, damjunior 5.

Märk väl att friidrotten reducerat antal deltagare i vissa stafetter och åldersgrupper från fyra till tre för att få någorlunda hyggligt stora startfält. Som nu på 19-åringarnas 800 metet.

I alla jämförelser finns det naturligtvis orättvisor. I simning kan en aktiv i ett SM tävla i fler grenar än en aktiv i friidrott. Simningen har sina lagkapper i samband med de individuella grenarna vilket gör att klubbarna naturligt har fler aktiva på plats för att kunna deltaga med mer än ett lagkappslag. Att simningen dessutom samkör senior- och junior-SM i de individuella grenarna ger per automatik större startfält

Allt detta tillsammans gynnar simningen. Detta till trots är, i min värld, differensen alldeles för stor.

***

Hur ser det då ut regionalt? I detta fall tänker jag på Skåne. Från och med nu finns det bara en elitklubb i friidrott sedan IFK Helsingborg lagt ner sin elitavdelning och de flesta ur den numera tävlar för Malmö AI. IFK Lund har ett antal aktiva av SM-finalklass och några andra föreningar (i bästa fall) en.

I klubbtävlingen i simning nu senast kom Helsingborg fyra (med några av sina världsstjärnor kvar i USA), Malmö KK femma, Poseidon (Lund) sjua, Landskrona åtta och sen 16) Kristianstad, 23) Sydsim (Burlöv), 39) Sjöbo.

I juniortävlingen kom MKK trea och 8) Helsingborg, 9) Poseidon, 10) Kristianstad och därtill ytterligare åtta klubbar av 52 som tog poäng i JSM.

Det här är en bredd och en topp som det är länge sedan den skånska friidrotten kunde matcha.

***

Varför har det blivit så?

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag har mina funderingar.

Det värsta är att det tycks smugit in sig en form av defaitism i skånsk friidrott: Konkurrensen idrotterna emellan är så mycket större nu än tidigare. Förvisso helt sant. Men simningen befinner sig i exakt samma situation men har klarat den nya konkurrenssituationen betydligt bättre.

***

En likhet har simningen och friidrotten gemensamt, svårigheten att få genomslag i min tidning för bra lokala SM-insatser.

Senast vid sim-SM tog MKK tre guld, fem silver och tre brons och Poseidons aktiva simmade hem två medaljer av varje valör. På JSM hade MKK medaljskörden 8—2—5.

Detta facit av två klubbar från de städer som Sydsvenskan prioriterar. Men inte en textrad. Det fanns infallsvinklar. Elias Persson från MKK var en av SM:s framgångsrikaste deltagare.

Prioriteringar är svårt. Men jag – och många andra – vill ha en bred skildring av idrottsvärlden. I den ingår inte – i ett personellt ansträngt läge, det som oftast anförs som förklaring vid bevakningsmissar – ett reportage om ett handbollsträningspass för Malmö FF:s fotbollsspelare i Ystad.

Inte för inte kallas SDS ibland MFF:s klubbtidning.

Varje lag/nation väljer naturligtvis sin egen väg till en lyckad placering i en turnering.

Om man håller sig inom reglerna.

Men det finns ju även en moralisk gräns. Som nu i VM-fotbollens gruppspel med sina få lag och få matcher och därmed avgörande marginaler, som är svåra att reparera.

Jag klandrar inte (i princip) klara gruppettan Frankrike för att man startade med en B-betonad uppställning mot Tunisien och gav nordafrikanerna en möjlighet att nå slutspel. Det var nära eftersom Tunisien vann med 1—0 och det mycket väl kunnat bli kryss mellan Australien och den stora besvikelsen Danmark. Nu klarade lyckligtvis Australien att avancera.

Jag klandrar inte heller Argentina som vid 2—0-ledning över Polen trots sitt kompakta spelövertag inte verkade det minsta intresserat av att göra både ett eller till och med två mål ytterligare och därmed öppna en slutspelsmöjlighet för Mexiko.

TV-experten Daniel Nannskog var uppe i falsett och orerade om att Argentina kunde gjort tre, fyra mål till. Men man gjorde inte det och, det värsta, man gick inte för det.

Moral inom elitidrotten är ett begrepp som vi ”åldringar” måhända har en annan syn på än den yngre generationen men visst känns det lite olustigt när Frankrikes och Argentinas bristande inställning går – eller kunde gått – ut över tredje part.