”Mellan” är inget ord som förorsakar känslor. Det är ju varken starkt eller svagt.

Men lägg till ”-dagarna” till Mellandagarna och jag får en känsla av lugn och ro, något av årets bästa dagar.

Känslan härrör sig från de hektiska åren mellan mitten av 1960-talet och cirka 20 år framåt, då livet gick på högvarv, nybildad familj, ordförande och tränare i Heleneholms IF samt idrottslärare på Videdalsskolan med 40 lektioner per vecka. På skolan, byggd för fem paralleller, fanns sju klasser per årgång. Fem dagar i veckan mellan klockan 16 och 18 arrangerade jag skolmästerskap för högstadiegrabbarna i handboll, basket och volleyboll. Innebandy fanns inte på den tiden. Jag organiserade, duktiga och energiska elever dömde och skötte sekretariatet. Min närvaro var inte nödvändig. Hallen stod kvar, ingen vandalism.

Så såg skolvärlden för 40, 50 år sedan.

Ibland hör jag gamla elever berätta om dessa eftermiddagstimmar i Videdalshallen. Samtidigt undrar jag om någon elev har kvar något av de 100-tals diplom jag skrev ut till alla skolmästare.

Med ett så intensivt schema (för att ytterligare understryka arbetsdagarnas längd cyklade jag dagligen Oxie—Videdal—Heleneholm/Stadion—Oxie) var just Mellandagarna de mest efterlängtade. Då låg i stort all verksamhet nere. Det var några få dagar på året jag verkligen kopplade av, samlade krafter.

Nu är takten lång ifrån like intensiv. Men varje år vid den här tiden känner jag samma ro. Vill känna den och minnas och tänka tillbaka på en tid som var.

***

Samtidigt är jag som jag är. Alla projekt är inte nerlagda, finns en del planer för 2023.