Läste i dagarna ut förre domaren i fotboll Jonas Erikssons memoarer Korthuset.

Man får en intressant inblick i en elitdomares liv med de oerhörda krav som ställs, fysiskt och psykiskt. En domare på internationell toppnivå tränar som elitidrottare, granskas minutiöst i varje stormatch av minst två delegater, som, ofta utan psykologisk känsla, kritiserar minsta felbeslut. Domare med ambition att döma de stora matcherna och komma till slutspelen i VM och EM, som Jonas Eriksson, lever i ständig oro och under press.

En domare behöver självförtroende, han eller hon får inte tveka, måste ta beslutet på sekunden.

Jag har ofta retat mig på Jonas Erikssons lilla självgodhet, när han i en tv-studio med hjälp av videoklipp från olika vinklar kritiserar före detta kolleger. Denna egoistiska framtoning är en yrkessjukdom. För att klara hetluften ute på plan måste en elitdomare ha ett enormt självförtroende. Som Jonas Eriksson, som tagit det med sig in tv-studion.

***

Jag tänkte på Jonas Eriksson och hans Korthuset nu i veckan. I förra omgången av herrarnas allsvenska var nästan alla domare utsatta för mer eller mindre berättigad kritik. Från spelare, tränare, journalister, åskådare och inte minst från alla fega individer på sociala medier. Domarna är avrådda att inte ta del av inläggen på sociala medier men kan förmodligen inte undvika alla vidriga invektiv.

Hur känner domarna sig när de i helgen skall ut på nya uppdrag, mer uppmärksammade nu när serierna går in i sina slutskeden? På vilken nivå är det viktiga självförtroendet? Utan ett bra sådant kan man inte vara en bra domare.

***

Kristoffer Karlsson fick utstå en bister kritik från Göteborgshåll efter IFK Göteborg—Elfsborg 1—3. Efter vad jag sett var det ingen som anklagade Simon Thern för hans ”pojklagsmisstag” just före Boråslagets andra mål. Ett i min värld större fel än de uteblivna signalerna för de två svårbedömda straffsituationerna.

***

Allsvenskan följer jag till stor del genom Discovery+. Ambitiöst och kunnigt. I stort sett. Men det krävs även ett ansvar och respekt. Vid ett flertal tillfällen har jag irriterat mig på Irma Helin Zibanejad. En massa spelare har varit involverade i en situation inom straffområdet, bollen har flippat lite hit och dit, ingen spelare har reagerat för en hands, men så har en uppmärksam fotograf upptäckt att bollen eventuellt träffat en hand. Sekvensen vevas i repris i slowmotion och då, först då, hoppar Irma in och hojtar: En solklar straff!

Var finns respekten?

***

Det har blivit många uteblivna signaler för hands inom straffområdet. Jag tycket det är bra. Jag menar att en spelare skall kunna röra sig på ett för situationen naturligt sätt. Armarna balanserar kroppens rörelser. Vad är det för fel med bedömningen: Bestraffa när armen rör sig mot bollen, fria när bollen söker armen?

Så dömde vi hemma på gården.

***

En avslutande bild av bra ledarskap och strålande kommunikation:

Domaren Fredrik Klitte hade varnat Häckens Johan Hammar, vilket innebar att innerbacken var avstängd i nästa match. Efter slutsignalen tackade Häckentränaren Per-Mathias Högmo Klitte, omfamnade honom och frågade leende: Var det verkligen nödvändigt att varna Johan?

Klitte svarade jakande och leende. Högmo log en gång till.

Så skapas respekt.