OS är slut, känns tomt, men samtidigt skönt.

Även om jag inte offrat min nattsömn en enda gång, har tv-tittandet plus all OS-läsning tatt sin tid och mycket har försummats eller skjutits på framtiden.

Nåväl, några OS-funderingar kan kanske vara på sin plats.

***

Mest spännande? Givetvis hästhoppningens lagtävling, där varje hinder innebär ett spänningsmoment i sig. Samspelet häst/ryttare imponerade. Givetvis måste man ha bra, dyra hästar för att vinna ett guld i ett olympiskt spel men ryttarens/tränarens roll kan aldrig ifrågasättas. Även om frågan åter kommer att aktualiseras när Jerringpris och Dagbladsguld skall diskuteras.

***

Såg de svenska seglarnas silverlopp. Tävlingssegling är verkligen fysiskt krävande.

***

Damfotbollslagets finalförlust svider naturligtvis. Men laget föll faktiskt på oskicklighet. Att missa fyra av sex straffar är inte godkänt.

***

De nya grenarna på programmet har jag ingen uppfattning om, vet inget om hur stora de är tävlingsmässigt internationellt. Men kanotslalom? I hur många länder utövas den och hur många banor finns det i världen?

Vet att squashen, som utövas i alla världsdelar, förgäves i många år ansökt om olympiskt status. Varför man nekats inträde i OS-familjen förstår jag inte.

***

I ett OS är det massmedialt stor koncentration på medaljer. Det är precis som inget annat räknas. En krönikör underkände de två svenska kanotisterna insatser. Två femte- och en sjätteplats av de två svenska deltagarna är i min bok alldeles utmärkt i ett globalt mästerskap.

***

Kampsporterna hade det tungt. En tv-krönikör menade att SOK (Sveriges Olympiska Kommitté) måste se till att brottningen får resurser att åter bli den stornation Sverige varit. Faktum är att det helt enkelt finns för få brottare. I Skåne fanns under storhetstiden en bit över 50 klubbar, nu kanske sju, åtta med seniorbrottare. I övriga landet är minskningen lika drastisk.

Vid SM för damer är det i några klasser final direkt, oftast bara tre, fyra deltagare per klass-

 Enstaka brottare på världselitnivå kan självfallet komma fram, men med den minimala bredd som finns inom svensk seniorbrottning kan Sverige inte bli den stornation vi drömmer om.

***

Herrarnas höjdhoppsfinal slutade i ett antiklimax. Italienaren Tamberi och Qatars Mutaz Essa Barshim beslöt dela på guldet. Sedan 2014 kan, om två hoppare är ensamma kvar och är överens, det bli två ettor. Om denna regel kan man naturligtvis ha åsikter, men visst gick man som åskådare miste om den dramatik som ger ett mästerskap extra krydda.

Anledningen till de bådas beslut var att de är mycket goda vänner och tillika träningskompisar. När Mutaz Essa Barshim gifte sig med Malmöflickan Alexandra var Tamberi en av många inbjudna friidrottsvärldsstjärnor vid vigselceremonin.

***

Herrarnas insats i handboll som femmor hamnade på minussidan i mångas OS-summering. Vid vinterns VM-silver klaffade allt, speciellt Andreas Palickas målvaktspel. Nu föll inte alla bitar på plats. Då blir det inte medalj i en så tät konkurrens som det finns i världshandbollen.

***

Tre poäng för guld, två för silver och ett för brons. så rangordnades nationerna tidigare vid OS. Det fanns till och med listor där de sex främsta belönades med poäng,

Jag har ”roat” mig med att göra en sammanställning, där alla medaljörer får poäng enligt ovan.

1) USA 232 p, 2) Kina 196, 3) Ryssland 139 (sexa i guldligan) 4) Storbritannien 130, 5) Japan (trea), 6) Australien 88, 7) Italien 70 (10), 8) Tyskland 68, 9) Frankrike 65 (7), 10) Nederländerna 64 (9), 11) Kanada 44, 12) Brasilien 41 i, 13) Nya Zeeland 40, 14) Ungern 39, 15) Sydkorea 36, 16) Polen 27, 17) Spanien, 24 (22), 18) Tjeckien 23 och Schweiz 23, 21) Kenya 22 (18), 22) Sverige 21 och Danmark 21 (24), 24) Norge 20 (19), 25) Jamaica 18 (20), 26) Kroatien 17 (24),

Att notera, Nya Zeeland har 5 miljoner innevånare, Ungern 10, Nederländerna 18 och Australien 26.

Man skall inte glömma att de stora vintersportnationerna har en intern konkurrens om talangerna. Kanske främst då i Norge. Och i Sverige.

Varje gång det är ett internationellt mästerskap i friidrott undersöker jag hur långt 8.06 i längdhopp skall värderas i nutidens friidrott.

Varför då? Jo, det är segerresultatet vid OS i Berlin 1936. Nått av spelens friidrottssuverän Jesse Owens, som också blev mästare på 100 m (10,3 med manuell tidtagning, motsvarande närmare 10,50 med dagens mått mätt) 200 m (20,7, cirka 20,85) och på 4x100 meter.

Det anmärkningsvärda med Owens segerresultat 8.06 är att det än i dag är gångbart i ett internationellt mästerskap och ger en plats i finalen bland de tolv främsta. I går kvalificerade sig till exempel Thobias Montler som åtta till nattens OS-finalomgång med ett hopp på 8.01

I en resultatmässigt helt förändrad friidrottsvärld känns det overkligt att 8.06 2021 är ett gångbart resultat. Då skall man veta att Jesse Owens 1935 hade satt världsrekord med 8.13

Herrarnas segerresultat i teknikgrenarna i Berlin 1936 var:

Höjd 2.03, stav 4.35, tresteg 16.00, kula 16.29, diskus 50.40, spjut 71.84 och slägga 56.40

Jag vet, givetvis, att underlaget förbättrats liksom utrustningen, att en stav 2021 inte ser ut som 1936, att nedslagsbädden i höjd och stav ger möjlighet till annorlunda sätt att hoppa och att ringarna i kula, diskus och slägga också ger andra möjligheter tekniskt sett.

Men nivåskillnaden är även i detta perspektiv anmärkningsvärd i jämförelse med Owens 8.06/8.13

Jag rankar Jesse Owens längdhoppssiffror från mitten av 1930-talet som friidrottens främsta, sett ut ett tidsperspektiv.