Varje gång det är ett internationellt mästerskap i friidrott undersöker jag hur långt 8.06 i längdhopp skall värderas i nutidens friidrott.

Varför då? Jo, det är segerresultatet vid OS i Berlin 1936. Nått av spelens friidrottssuverän Jesse Owens, som också blev mästare på 100 m (10,3 med manuell tidtagning, motsvarande närmare 10,50 med dagens mått mätt) 200 m (20,7, cirka 20,85) och på 4x100 meter.

Det anmärkningsvärda med Owens segerresultat 8.06 är att det än i dag är gångbart i ett internationellt mästerskap och ger en plats i finalen bland de tolv främsta. I går kvalificerade sig till exempel Thobias Montler som åtta till nattens OS-finalomgång med ett hopp på 8.01

I en resultatmässigt helt förändrad friidrottsvärld känns det overkligt att 8.06 2021 är ett gångbart resultat. Då skall man veta att Jesse Owens 1935 hade satt världsrekord med 8.13

Herrarnas segerresultat i teknikgrenarna i Berlin 1936 var:

Höjd 2.03, stav 4.35, tresteg 16.00, kula 16.29, diskus 50.40, spjut 71.84 och slägga 56.40

Jag vet, givetvis, att underlaget förbättrats liksom utrustningen, att en stav 2021 inte ser ut som 1936, att nedslagsbädden i höjd och stav ger möjlighet till annorlunda sätt att hoppa och att ringarna i kula, diskus och slägga också ger andra möjligheter tekniskt sett.

Men nivåskillnaden är även i detta perspektiv anmärkningsvärd i jämförelse med Owens 8.06/8.13

Jag rankar Jesse Owens längdhoppssiffror från mitten av 1930-talet som friidrottens främsta, sett ut ett tidsperspektiv.