Det är halvtid i herrarnas Fotbollsallsvenska.

Och inget lag har gjort något guldryck, många journalisters favorituttryck. Redan efter omgång 4 menade förstås en opportunistisk krönikör att ingen kunde hindra Djurgården, efter att ha kört över Malmö med 3—1, att bli mästare. Vilket givetvis inte hindrade honom från att några månader senare påstå att MFF var så gott som klara mästare igen. Ja, ja …

Nu står vi alltså här med 15 spännande omgångar kvar med Djurgården på 33 poäng, MFF och AIK på 30 och Elfsborg på 29.

Det är rimligt att tro att det blir en ur denna kvartett som står som mästare fram mot jul.

Hammarby på 23 poäng kan blanda sig i striden om en plats i Europa, bli bland de fyra främsta. För att vinna är det för många lag att passera. Forwardstrion Amoo, Selmani och Ludwigson är i sina bästa stunder en av seriens mest svårfångade.

Det fortsatta Europaspelet kommer naturligtvis att ha sin betydelse. Tyvärr lär Elfsborg och Hammarby försvinna den kommande veckan.  Feyenoord och Basel är för tuffa hinder över två matcher.

Men tempoerfarenheten från Europa gynnar både Elfsborg och Hammarby i den allsvenska slutstriden.

Djurgårdens trepoängsförsprång är ett plus, två derbyn kvar ett minus. Skall också möta MFF borta. I sina bästa stunder, som mot MFF, har Djurgården det bästa presspelet över hela plan med det högsta tempot.

I våras tippade jag Elfsborg som svenska mästare. Vore fegt att ändras sig nu. Finns heller ingen anledning trots förlusten av seriens bäste innerback, Joseph Okumu. Boråslaget har inte den bredaste truppen, men vårens inhoppare håller högsta klass, som Simon Olsson och Alexander Bernhardsson, med flera.

MFF, då? Europaspelet kräver sitt trots den breddade truppen. Försvaret måste oroa de ansvariga. I pressat läge är många överreklamerade.

AIK smyger på utan att egentligen imponera. 4—1-vinsten borta mot Djurgården var stark men samtidigt också en dag då allt klaffade. Svårslaget, men …

Norrköping och Häcken har kapacitet att vinna över alla men är i år för ojämna för att bli annat ett lag bland Topp-8.

IFK Göteborg har en klar stämpel av ”bäst före”.

Kalmar är årets överraskning för de flesta. Henrik Rydström har visat att hans filosofi håller för att bygga upp lag med kvalitet och som dessutom är sevärt och intressant.

Positivt också att Daniel Bäckström i Sirius fortsätter i Rydsröms fotspår med samma spelidé. Tillför Allsvenskan kvalitet.

Degerfors blandar och ger. Positionen i näringskedjan synliggörs av att lagets kanske viktigaste spelare målvakten Ismael Diawara nu hamnat på MFF:s reservbänk.

Taktiska, försvarsstarka Halmstad har spelare och spel som borde genererat mer mål.

Och så detta Varberg och tränaren Joakim Persson. Jag kan inte låta bli att charmas. Ena dagen spelar man ut IFGK Göteborg för att en annan dag agera fullständigt uselt. För att sedan på slutet en tredje dag forcera i ett vinstmål i en viktig typisk 0—0-match. Tror banne mig att Varberg klarar sig kvar även 2021.

Förlusten av en av seriens främsta målvakter Oscar Jansson är uppenbar för Örebro, som släppt in flest mål. Kan Besara och Hamad rädda ett svajande lagbygge?

Att Östersund åker ur är inget vågat tips i nuläget.

Mjällby har större kapacitet att hanka sig upp till kvalplats. I min idrottsvärld är kontinuitet viktigt. Det har varit för många byten på tränarposten och i spelarleden. I de matcher jag sett Blekingelaget har marginalerna varit mot. Tur och otur kan ge utslag, så …

***

Funderingarna bygger på 62 matcher, några dock bara en halvlek. Naturligtvis har jag sett lagen olika många gånger, från 13 till tre. Så ta texten för vad den är.