I morgon spelar Malmö FF sin första kvalmatch i kvalet till Champions League.

Man gör det med en trupp med fem utländska spelare, varav fyra är ordinarie. I fortsättningen för eventuella fler internationella matcher och i jakten på att nå i fatt de flyende konkurrenterna i Allsvenskan har tränaren Åge Hareide ytterligare tre spelare med utländskt pass. Alla förmodligen ordinarie, av de många lovorden att döma. Det ryktas ju även om en ny utländsk målvakt.

Åtta spelare är många nog. Det kan alltså bli fler.

Jag vet hur det ser ut i den stora fotbollsvärlden. Men den intressanta frågan är om det är en nödvändighet att trupperna spetsas rejält med arbetskraft utifrån för att nå svenska framgångar i de internationella cuperna. MFF visade i fjor att det inte är nödvändigt.

Men nu verkar det som om man växlat in på samma spår som den andra fotbollsmästarklubben från Malmö, FC Rosengård med sina tio gästarbetare.

***

Har sett att MFF skall satsa många av sina nya CL-miljoner på sin ungdomsavdelning, på sin Akademi. Det är naturligtvis glädjande för den som gillar att ett långsiktigt egetarbete ger utslag även på elitplanet.

I alla idrotter.

MFF har av tradition bra ungdomslag, regionens talanger hamnar tidigt i den ljusblå organisation.

Vad är då målen för en klubbs seriösa, dyrbara ungdomssatsning? Det beror självfallet på klubbens huvudsakliga målsättningar. För MFF lär det väl vara att

1) utbilda spelare för att A-lag som kan hävda sig bra i Allsvenskan och sen på den internationella scenen och som en följd av detta kan säljas till mera penningstarka ligor

2) skaffa en sådan bredd att det alltid finns spelare att fylla ut en homogen trupp så man slipper köpa komplementspelare.

Hur ser det i dessa perspektiv ut i MFF:s trupp hittills under den här säsongen?

Uppgift 2 är klart godkänd. De flesta av de mesta inhopparna, Rakip, Mehmeti, Cibici, Kroon, Konate och nu även Molins har alla många år i MFF-akademin.

Uppgift 1 har inte samma positiva utfall. Från den ordinarie startelvan är det bara Filip Helander och Markus Rosenberg som gått den långa ljusblå vägen.

Men Robin Olsen, Rasmus Bengtsson och Oscar Lewicki? Trion har förvisso några ungdomsår i MFF men de har utbildats till duktiga A-lagsspelare i andra föreningar.

På pluskontot skall också nämnas att från 2013 års trupp har Pontus Jansson och Jiloan Hamad försvunnit utomlands och året dessförinnan Jimmy Durmaz, alla med många år i MFF-organisationen.
Men med tanke på alla de värvade spelare som efter bara ett par tre år i MFF lämnar, ställer det oerhörda krav på en förbättrad egenutbildning. Några år utan de stora CL-pengarna kan det bli svårt att ha åtta, nio utländska spelare i startelvan och dessutom ha dyra nytillskott på bänken.

Man lär av sina misstag.

Eller bör kanske göra det.

Jag funderar på upphaussningen av Malmö FF inför årets säsong. Nu har tongångarna dämpats, de tvärsäkra omdömena om truppens styrka har ersatts av frågetecken. Det är naturligt efter den senaste tidens insatser.

Men samtidigt är något sig likt. Nu tror man att de tre nya spelarna är så bra att guldlyftet skall komma. Men vilken kunskap har skribenterna om serben, uruguayaren och islänningen? Kari Arnason har man kanske en viss koll på, men det jag förhoppningsvis lärt mig under mer än 60 år som fotbollsåskådare är att en spelares kvalitet betygsätter man efter en räcka av tävlingsmatcher. Inte efter träningar och betydelselösa träningsmöten.

***

På tal om betyg. Kvällsposten hade snittet 1,41 på MFF:s spelare, 2.33 på ÖSK:s. Detta efter en match som blev 2--2. Det är väl inte alltför vågat att påstå att felaktiga förhoppningar styrde betygen framför vad som skedde på Swedbank.

Aftonbladet noterade: MFF 2,07, ÖSK 2,46. Sydsvenskan ger aldrig MFF godkänt när laget inte vinner och fick ihop ett snitt på 1,75.

Det var också stora skillnader i de enskilda spelarbetygen, från 1 till 3.

Nog sagt om trovärdigheten.

***

Den stora behållningen i matchen var ÖSK:s Nordin Gerzic, han, Allsvenskans bollsäkraste spelare (?), fullständigt dominerade matchbilden, speciellt före paus. I hans omgivning har Daniel Nordmark, den forne talangen som haft det tungt i Elfsborg och Helsingborg, blommat upp och blivit den duktige allsvenske spelare de flesta förutspådde, när han slog igenom i Elfsborg. Det var inte första matchen Gerzic/Nordmark var så här bra.

Men varför får man ytterst, ytterst sällan i Malmöpressen läsa något om MFF:s motståndare?

Jag skrev i går om att lyfta blicken och ge läsarna information om mer än MFF.

När man nu kan se samtliga allsvenska matcher på tv, tror jag att det finns ett intresse utanför den snäva lokala sfären.

***

Glädjande var att Malmöjournalisterna inte fokuserade sina artiklar på domarinsaten, som brukligt är när den inte är bra -- och det var den inte -- och MFF tappar poäng.

En krönikör menade träffande: MFF:s insatser har ju precis inte varit felfria den senaste tiden.

***

Såg Magnus Eriksson på åskådarplats. Och då föll det mig in att MFF sålt honom, Johan Dahlin, Erik Friberg och Daniel Larsson för stora pengar till penningstarka ligor. Nu spelar alla fyra i Danmark.

Den store vinnaren ekonomiskt är MFF och givetvis spelarna. Hade det gått direkt till en dansk klubb hade varken ersättningen till MFF eller den egna lönen blivit tillnärmelsevis så hög.

Hur många liknade misslyckade -- för det är det väl när man tvingas ner till en sämre liga för att få speltid -- övergångar finns det under ett år, sett över hela världen?

Det är enorma summor, inte bara i spelarlöner till megastjärnorna, som cirkulerar i fotbollsvärlden.

Vem gynnas av denna karusell på sikt?

I dag spelar Malmö FF åter allsvensk fotboll på Swedbank.

De senaste veckorna har Malmötidningarna och till dessa relaterade bloggar fyllts av MFF-material, om skador, nyförvärv, förluster och en massa spekulationer. Det är väl helt okej. MFF är stort och säljande.

Men Allsvenskan är mer än MFF. Ibland blir det väl mycket klubbtidning. Jag tror -- nej, jag vet -- att det i läsekretsen utanför de mest fanatiska anhängarna finns ett intresse även för konkurrenterna, inte minst för den kommande motståndaren. På ”den gamla goda tiden” fanns det matchdagen alltid några rader om gästerna, ofta också en laguppställning.

Men i dag hittade jag i de två tidningar jag betalar för att få i brevinkastet vid 5-tiden inte ett ord om Örebro SK. Visst vore det intressant att veta om den duktige mittfältaren Ahmed Yasin skall spela innan han blir klar för sin danska klubb. Och om ”Crespo” Kamara, den målfarlige anfallaren, är så kurant att han är redo för en comeback.

I dagens uppkopplade värld är det enkelt att hitta information. Om man orkar lyfta blicken. Yasin spelar inte, Crespo får vänta på sin allsvenska återkomst.

Däremot återkommer flinke Ayanda Nkili. Bara så ni vet.

Det här ointresset för andra kännetecknar på något sätt atomsfären kring MFF. Efter vad jag förstår är MFF den enda klubb som inte redovisar resultaten från

de övriga pågående matcherna. Det är lite publikförakt. Det gamla hederliga programförsäljningsargumentet ”Matcher att följa på tavlan” är ett minne blott.

Det är aldrig fel att lyfta blicken!

Malmö är en fantastisk cykelstad.

Och som den växer!

Fem, sex dagar i veckan har min stabila Skeppshultare tagit mig runt i stan på en runda på cirka timmen, ibland något under men oftast något längre. På cykelstigar kan man ta sig fram till i stort alla viktiga ställen utan att behöva använda de mest trafikutsatta platserna. Det går att cykla i lugn och ro.

Men okej, lite skall man förstås kverulera. Lämnar man cykelstråket -- vilket kan vara nödvändigt då och då -- finns det ställen där höga gatsten gör det besvärligt att komma fram.

***

Parkernas stad, ja, verkligen. Det är inte bara Slotts- och Kungsparken, Pildammarna, Ribban och Sibbarp, om man nu vill kalla dessa badställen parker. Genom stora delar av stan går stora stråk som Stadionparken-Kroksbäcksparken och området som förenar Lindängen och Nydala. Söder om Lindängen, som redan är rikt på blomstrande prakt, anlägger man en naturpark norr om Yttre ringvägen. Den som kallar Rosengård för ett betonggettho har aldrig varit där. Det finns öppna stora gräsmattor inne i stadsdelen, som dessutom är omgärdat av stora grönområden.

Vad sägs om det väldiga Bulltoftafältet? Inne i de stora bostadsområdena är det nästan alltid stora gräsytor, då och då parkliknande, som på Söderkulla. Härom dagen cyklade jag till Gullvik och upptäckte då ett stort grönt område i närheten av Inre ringvägen jag aldrig sett förut.

Och så pärlan, Lernacken! Kommer man från Bunkeflostrand tvingar åldern en dock att stiga av cykeln och promenera upp. Väl uppe finns det bänkar att sitta på och njuta av utsikten över Sundet. Och hem går det fort, förbi Sibbarp, genom Hammarspark, Djupadalsparken och några mindre grönområden.

Allt på cykelstigar.

***

Och som det byggs i Malmö! Det är inte bara Malmö live och Västra hamnen, Hyllie och Mobilia.

På Holma, Augustenborg, Sofielund och kring Värnhem har man ”förtätat stan”, vid kalkbrottet växer det upp nya flerfamiljshus i Victoria park, vid Hammars park finns sedan några år en ny stadsdel, kring cementfabriken i Limhamn och den stora hamnbassängen är byggaktiviteterna febrila, Kvarnby har med alla nya hus, höga som låga, vuxit enormt i Gyllins trädgårdar, området mellan Sallerupsvägen och Bulltoftafältet bebyggs också.

Byarna i Malmö Oxie och Tygelsjö får fler och fler hus, liksom Klagshamn som snart är sammanvuxet med Bunkeflostrand.

***

Det är mycket man får veta på cykelturerna i Malmö. Och motion är aldrig fel.

Var finns logiken i allt det som sker nu i fotbollens värld under den så kallade silly season?

Vad och vem styr marknaden? Vem sätter priserna?

Jag vet inte och förstår inte.

Ett av många rykten är att Malmö FF är på väg att mista två av sina duktiga innerbackar, Erik Johansson och Filip Helander, till utlandet. Det har antytts att Erik Johansson skulle kosta cirka 20 miljoner till en belgisk klubb. Man måste ställa frågan: Finns det på den inhemska marknaden i en så stor fotbollsnation som Belgien inte en spelare av likvärdig kapacitet? Jag skall inte recensera hans och Filip Helanders utvecklingspotential. Men det måste finnas bättre alternativ till en rimlig kostnad.

Och får man tro de trogna MFF-bevakarna finns detta fynd redan på plats i Malmö, Luis Felipe Carvahlo från Uruguay. Lovorden har haglat över honom, men jag väntar att ge min bedömning efter att antal matcher i skarpt läge.

Och som vanligt i sådana här lägen, varför hamnar Luis Felipe Carvahlo i MFF och inte i en större klubb? Har hans agent inte lyckas sälja in honom någon annanstans?

Detta apropå frågan: Vad och vem är det som styr marknaden?

***

Såg för en stund sedan att MFF värvat en serbisk yttermittfältare, Vladimir Rodic. MFF:s poeter i Malmötidningarna var genast framme med sina omdömen: Just en spelartyp MFF saknar.

Detta skriver man utan att ha någon som helst uppfattning om vem denne Rodic är. Att fråga MFF-scouten, som rekommenderar honom, är ju ganska meningslöst. Vad skulle denne svara på frågan?

Det är väl också värt att notera att i våras menade MFF-expertisen att årets lag/trupp var bättre än fjorårets. Nu saknar man både två och tre spelare från 2014 års lag/trupp.

Verkligheten hann i fatt drömmarna.

***

Det är skönt att det digra fotbollsutbudet i tv ger möjlighet att själv bilda sig en uppfattning om de allsvenska spelarnas skicklighet. Med detta sagt menar jag inte att mina åsikter är de rätta, möjligtvis mer nyanserade.

Och skulle jag rekommendera en allsvensk innerback för den utländska marknaden är det Djurgårdens 22-årige Omar Colley. Titta på honom!

För andra året i följd har Malmö utsetts till Årets idrottsstad i Sverige.

Det är naturligtvis glädjande och uppmuntrande för stans idrottsliv, som jag på olika sätt och nivåer varit involverad i sedan jag på hösten 1962 flyttade till Malmö.

Självfallet kan jag inte ha klar åsikt om valet av Malmö är det rätta. Kunskaperna om det breda idrottslivet i konkurrentkommunerna är inte tillräckliga. Och en titt på SvT:s hemsida om statuterna underlättar inte en bedömning. Vilka är de 23 idrotter av 70 som prioriteras och vilka ligor rankas högre än andra? Utan detta underlag är det omöjligt att ifrågasätta juryns beslut.

Några anmärkningar måste man som kverulant dock få framföra. Zlatan spelade sin sista (senaste) match för MFF 2001, likväl får Malmö poäng för hans prestationer. Och vilken anknytning har proffsboxaren Klara Svensson till Malmö?

Reglerna säger att enskild idrottsutövare kan bidra med poäng till två kommuner. Men vilka skall räknas, i den hen är född i, i den hen bor i, i den hen tränar i eller i den vars klubb hen tävlar för?

De suddiga reglerna ger möjlighet till oändliga tolkningar och hur många av jurymedlemmarna känner till födelseorten för alla de duktiga aktiva som tjänar sitt levebröd utomlands? Vi har ju ganska många världsstjärnor utanför Sveriges gränser.

Oklara regler är aldrig bra. Enklast är naturligtvis att bara räkna prestationerna utförda under en säsong i en och samma klubb.

Det ges väl efter vad jag förståt endast pluspoäng. För att nu ta några exempel från Malmö så hade det väl inte varit helt fel att ge ett minus för att de näst bästa herrlagen i fotboll och handboll finns på nivå 4 respektive 5, att det är långt till eliten för damlagen i handboll och basket, att volleybollen endast spelas ganska långt från eliten, att innebandyns herrlag inte är konkurrenskraftiga i de högre serierna och att tidigare starka idrotter som vattenpolo och rugby inte utövas i en Malmöklubb längre.

Malmö är ju trots allt Sveriges tredje största kommun. Det borde finnas mer utrymme för mer.

Malmö är förvisso etta i Sverige men jag vågar påstå att det var bättre förr i alla fall sett över ett breddperspektiv vad gäller antal idrotter med topp och även vad gäller den stimulerande konkurrensen Malmöklubbar emellan.

Det senaste exemplet på att Malmöidrotten inte är lika stark rakt över som tidigare kommer från SM i simning, där MKK kom på femtonde plats i föreningstävlingen, SK Ran på 34:e.

Så illa har det nog aldrig varit.

I morgon spelar AIK och Elfsborg kval till Europa League i fotboll mot var sitt finländskt lag.

Det är viktiga matcher och en första väg mot de eventuellt stora pengarna.

Men det är mycket troligt att AIK kommer utan dagens mest omskrivne svenske fotbollsspelare målvakten Patrik Carlgren. Lika troligt är det att Elfsborg låter Sebastian Holmén och Arber Zenili vila.

Trion har varit med om deras karriärers häftigaste fotbollsupplevelse, kanske till och med sett över tid, EM-slutspelet för U 21.

För AIK och Elfsborg har det varit en självklarhet att tre av lagets främsta spelare skall representera Sverige och ge svensk fotboll pr värd åtskilliga miljoner. Trots att det gått ut över egna lagets förberedelser inför de betydelsefulla kvalmatcherna.

Och hur gärna hade Malmö FF inte önskat en fräsch Oscar Lewicki (vilket EM han gjort!) i laget mot IFK Norrköping på lördag. Det finns inga måstematcher redan nu, men en MFF-förlust skulle innebära en brant uppförsbacke mot ett försvarat SM-guld.

***

Det är med detta som bakgrund jag inte kan släppa tanken på FC Rosengårds åtgärd att stoppa sin målvakt Zacira Musovic från U 19 EM-slutspelet.

Rosengård är landets resursrikaste damförening men har i sin organisation inte en målvakt som kan ersätta Musovic och den nu skadade Kathrin Längert. (Stoppförbudet kom för övrigt före Längerts skada.)

Målvakten är förvisso alltid en nyckelspelare men med tanke på Rosengårds internationella ambitioner är det märkligt att man inte har ett tredje alternativ som har kapacitet att spela några matcher i Allsvenskan, där Rosengårds målvakt tack vare lagets oftast stora överlägsenhet sällan har mycket att göra.

FC Rosengårds sätt att bygga ett lag har jag inte mycket till övers för.

Läste till och med i Sydsvenskan att krönikören rekommenderade ytterligare ett köp av en utländsk spelare, en afrikanska, som tydligen imponerat i VM. Precis som inte tio tjejer med utländskt pass vore nog.

***

Ibland känns det skönt landslagsspel prioriteras i en allt mer kommersialiserad idrottsvärld.

***

Åter till U 21-EM!

Det har varit några fantastiska veckor med ett svensk lag som visat vad organisation och laganda kan åstadkomma. Ett bra lag skall också ha marginalerna med sig. Och det hade Sverige. Precis som i stort alla lag som vinner ett stort mästerskap. Jag vill på inget sätt nedvärdera det svenska guldet. Det värmde denna kalla sommar.

Men ibland tar euforin över. Jag har sett kommentarer om att EM-guldet kan mäta sig med OS- och VM-medaljer för seniorer.

Men det var ju åldersbegränsat mästerskap med enbart europeiskt motstånd.

Rubrikerna och lovorden liknar de som varje år sköljs över Juniorkronornas insatser i JVM.

Gläds åt underhållningen och framgången!

Det är gott nog.

***

Ibland undrar man varför medaljer i de olika mästerskapen för ungdomar i handboll inte kunde få lite, lite, lite mer massmedial uppmärksamhet. Nästan varje år blir det någon gulblå medalj. Men vem känner till detta?