Så återstår fyra lag i handbollens EM.

Tre av de främsta favoriterna, Danmark, Frankrike, Sverige, kanske just i den ordningen, och så hemmanationen Tyskland.

Det sista intrycket brukar vara det bestående. Och det var ju inte speciellt imponerande för de tre förstnämnda. Speciellt inte för Sverige, vars insats mot Norge var direkt pinsam. Nu betydde förstås resultatet inte något, det är en förklaring. Gång efter gång poängterar vi viljans betydelse i handboll. Är den inte på topp blir det inte bra. Men Norgeinsatsen var under skamgränsen.

Men sådana här genomklappningar är vanliga i den här sporten, till och med i de stora mästerskapsfinalerna.  För att ta de senaste. 2013 vann Spanien VM-finalen över Danmark med 35—19, året efter var våra danska vänner ute i samma orkan i EM-finalen mot Frankrike, 32—41.

Förvisso ingen tröst, men så ser det stundtals ut i handbollsvärlden även när stornationerna möts.

Exemplen kan mångfaldigas.

Därför ser jag med optimism fram mot fredagsmötet mot Frankrike. Visst fransoserna har imponerat med sin spets och bredd, styrka och snabbhet. Men i den sista segermatchen mot Ungern, 35—32, såg man lagets svaghet. Man vilade sin förstemålvakt Samir Bellahcene och de alternerade ersättarna övertygade inte alls. Bellahcene har stundtals varit riktigt bra i EM, men som det sagts i förhandsdiskussionerna: Målvaktsposten är Frankrikes svaga punkt.

Låt vara stark, men ändå.

Med andra ord det gäller att vinna målvaktsmatchen. Och trots alla Tobias Thulins belackare tycker jag vi har ett bra målvaktspar. Med en utvilad Andreas Palicka som klar etta.

***

Så jag ser fram emot en EM-final på söndag mot Danmark. Med svensk revansch från huvudrundan. Inte förlorar Sverige två matcher på raken mot danskarna.

Debaclet mot Norge ändrar inte mitt utgångstips.