Förspelet är klart, grundomgången i EM-handbollen är avklarad.

Redan i eftermiddag börjar förfesten, huvudrundan, innan det är dags för finalfesten den 26 och 28 januari.

Det har redan blivit några timmar i tv-fåtöljen. Det har varit några spännande matcher med stor dramatik. Och överraskningar. Som att Spanien, av alla, inte avancerade, ett Spanien som i de sju senaste internationella mästerskapen tagit sex medaljer. Bra att ha i åtanke om nu även Sverige skulle hamna utanför prispallen. I ett handbolls-EM sitter medaljerna högt.

***

Alla idrotter har en förhoppning om en större bredd. Österrikes insats med kryss mot såväl Spanien som Kroatien var kanske ett steg mot en mera permanent plast på toppscenen.

Ungern tappade inga poäng på sin väg mot huvudrundan. Man har länge väntat att ungrarna skall ta ett ytterligare steg på rankinglistan. Dags nu?

Färöarnas insats är naturligtvis imponerande. Elias Skipagötus exceptionella förmåga har man lärt sig uppskatta under säsongerna i Sävehof, men att det fanns så många fler unga spelare på Atlantöarna att man kan oroa i ett slutspel i EM, det var det väl få som anade. Skipagötus förmåga att bestämma tempot i matcherna är imponerande. Låt vara att det stundtals går långsamt.

Island klarade sig som oftast vidare och det inger alltid respekt.

Den stora besvikelsen är Polen, ja, förutom då givetvis Spanien.

Vem har då övertygat mest? Jag har ännu inte sett Danmark, vars möten kolliderat med Sveriges. Inte heller Norge har jag sett, deras resultat har inte direkt imponerat.

Mötet Frankrike—Tyskland, 32—30, var en tuff tillställning, där båda lagen visade hög klass, speciellt fransmännen i de avgörande momenten. Men ett kryss mot Schweiz visar på sårbarhet.

***

Sverige, då? Första målet att nå huvudrundan med två på poäng infriades, om än med möda. Men glöm inte att Nederländerna, denna fantastiska idrottsnation, sedan några år tillhör skiktet precis under de absolut bästa i världen. Holländarna kommer att skärra fler lag än Sveriges.

Det som gav en viss oro ur svensk synvinkel var att ingen av de två uppställningar man konsekvent litat på i såväl genrepen eller i de två inledande EM-matcherna lyckades helt ut. Och, kanske än märkligare, de fick inte ens spela tillsammans.  Den uppskrivna, och det har varit berättigat, bredden kom så att säga aldrig upp till bevis. Det gjorde mig lite konfunderad. Behövdes det så lite av gnissel i spelet för att ändra på de uppgjorda planerna?

I kväll är det upp till bevis mot alltid besvärliga Slovenien.