Sensationer är idrottens krydda.

Bara det nu inte drabbar det egna laget. Då blir det svarta, dystra rubriker och ingen hejd på eländet. Bland journalister och den stora idrottsallmänheten. Läs, och lyssna på gator, krogar och torg!

Jag tänker förstås på VM-kvalmötet i fotboll mellan Georgien och Sverige, 2—0. Visst, Sverige var inte bra. Men det borde ha funnits en varningsklocka hos alla inblandade. Ingen, inte ens de riktigt stora europeiska fotbollsnationerna, reser österut och spelar hem tre säkra poäng.

Vi matas ideligen om konstaterandet att konkurrensen inom världsfotbollen, för båda könen och på såväl landslags- som klubbnivå, blir allt hårdare. Så är det och det finns högre rankade nationer än Sverige som förlorat mot icke etablerade nationer. Se bara på Islands mästerskapsinsatser!

De fotbollsintresserade svenskarna, journalister som allmänheten, var inte förberedda, inte pålästa. ”Ingen” trodde Sverige kunde förlora.

Kring 1990, då Sovjet och Jugoslavien delades i en massa nationer, kommenterade en förbundskapten de förändrade idrottsliga förutsättningarna så här:

Det är lättare att bli Europamästare nu men svåre att komma tia.

Nu pratade Rolf ”Wofflan” Nilsson om basket men visdomsorden har sitt berättigande även i de flesta andra idrotter. Bredden är numera så mycket större.

Jag medger, Sverige var inte bra, men allt är inte svart och vitt. Georgien hade många bra spelare och hade de viktiga marginalerna med sig. Som Sverige haft tidigare i det här VM-kvalet.

Spelarbetygen i media var satta i besvikelsens tecken. Zlatan var den ende spelare som (i genomsnitt) fick mer än godkänt. Jag vet inte, funderar bara: Finns det någon psykologisk faktor bakom att så många lagkamrater inte spelade på den nivå man faktisk sett dem prestera på?

Revanschens tid kommer snabbt. I morgon kväll.